Jag ligger sömnlös av tankar på den här världen som vi sedan länge har entrat. En värld parallellt med den vi alla känner till. En oftast sorgsen värld bakom falska leenden. En värld som troligtvis påverkar någon runt dig, just nu. Kanske i det tysta. Jag tänker på hur mycket den världen har förändrat mitt liv, mångas liv. Jag tänker på att jag aldrig tidigare visste att ofrivillig barnlöshet är klassificerat som en sjukdom. Inte heller att politiker styr våra möjligheter till gravidtet. Någon annan tar beslut om möjligheten för dig att kunna nå ditt djupt efterlängtade och redan älskade barn. Någon annan som du inte känner avgör det  största i ditt liv. Att det ser olike ut beroende på vart vi bor i Sverige. Jag förargas av tanken på att för just denna sjukdomen finns det en gräns för hur mycket behandling du kan få, ett maxtak. Tänk om det vore så med andra sjukdomar. "Tyvärr får du bara 3 försök att bli av med dina ryggbesvär, du får söka privat vård om du vill fortsätta". Hur sjukt är inte det egentligen? Jag tänker på hur många vi är som känner till den här världen men också på hur många som inte vet någon alls om den. Ändå innefattar den så mycket. Det största som finns. Liv. Och värre, inte liv. Jag tänker också på hur ofta man skuldbeläggs för just den här sjukdomen, att man stressar för mycket, att man vill för gärna, att man liksom knyter sig i önskan efter ett barn och genom det lyckas göra sig själv infertil. Alltid kvinnan, aldrig mannen. Sällan har man hört någon lägga över skulden på en person för annan sjukdom än just denna. Jag har skrivit om det förut och jag skriver det igen, min tanke på de kvinnor som blir gravida i krigshärjade länder, dem är alltså inte lika stressade som jag? Det har inte riktigt knytit sig för dem? Det går inte alltid ihop, allt det som man får höra i den parallella världen. Jag tänker på allt som den världen bidragit till, både gott och ont. Frustration, rädsla, gemenskap, sorg, ovisshet, stärkta relationsband, kunskap, tålamod, insikt om ett aldrig sviktande kontrollbehov, ägglossning, bitterhet, ödjukhet för livet, mängder av tårar, en djup känsla för det mirakel det innebär att få barn, hopp, förtvivlan, befruktningssex, besvikelse, okvinnlighet, avundssjuka, skuld, ifrågasättande och kärlek. Oavsett hur vår resa i den världen slutar så har den öppnat mina ögon och jag kommer aldrig kunna blunda för den. Jag kommer för alltid vara medveten om vår kamp, om allas kamp i den världen. Jag kommer för alltid känna en gemenskap och hoppas åt alla som lever i den världen. Hoppas på det lilla livet. Det lilla - det stora.