Alla inlägg den 27 juni 2013

Av Karin - 27 juni 2013 14:13

Idag har Blondinbella publicerat en artikel om rökning och graviditet och i sammanhanget nämnt en annan bloggerska. Jag blev såklart tvungen att titta in hos henne och även läsa i kommentarsfältet. Nu rullar mina tårar. Jag har aldrig varit beroende av något och kan därför inte uttala mig om svårigheterna att lägga av. Men en sak vet jag, det finns inget som jag inte skulle klara för mitt efterlängtade barn. Inget.

Tanken på att dra ner rök till sin bebis, som omöjligt kan värja sig, skär i mitt hjärta.

Jag önskar att alla ni små guldkorn som av olika anledningar far illa där ni nu bor, istället låg i våra magar, vi som längtar och redan älskar.

//Fan vad orättvist.


(Bilderna är lånade från google. Den nedersta är också en hemsk film som finns på Blondinbellas blogg).

ANNONS
Av Karin - 27 juni 2013 11:55

Det faktum att jag "får energi", gör massa saker och sedan faller platt till marken av trötthet påvisar en sak. En viktig ska. Det är utmattningssyndrom, inte depression. Jag skulle vilja att de 3 av 4 läkare som hävdat att min utmattning inte finns, att utmattning främst är ett medialt påhitt och att det i mitt fall främst handlar om depression fick veta att dem hade fel. Ni fel och jag rätt. Det faktum ger mig en obeskrivligt skön känsla. Jag hade visst koll på mitt eget liv, mitt i allt kaos hade jag ändå koll. Fan för er som lurade mig på felaktiga vägar under flera veckors tid.

Läs inte bara, lyssna också. 

ANNONS
Av Karin - 27 juni 2013 11:10

Jag behövde plötsligt gråta, skrika och springa runt. Jag ville slå, hoppa och sparka. Känslorna pockade på. Jag ville bara ställa mig upp, där i väntrummet och SKRIKA ut min frustration. Jag kramade ihop mina händer i ett försök att stilla känslan av att behöva ta i. Paniken växte och bultade innanför min kropp. Snart skulle jag sprängas, det kände jag. Aldrig tidigare hade jag känt så. Panikattack, tänkte jag. Såhär känns det. Jag ansträngde mig, jag ville inte att bitarna av mig skulle ramla över de 3 som satt i väntrummet och småpratade om caffeterians öppettider. Jag mådde så jäkla illa, skulle jag spy, undrade jag med en bekymrat ansiktsuttryck och fick än mer panik över det. Jag såg mig omkring och det fanns ingenstans att ta vägen. Hjärtat jobbade hårdare och tårarna hade börjat ge sig till känna, jag blinkade och tittade ner. Bara några minuter till, sedan kommer hon, försökte jag lugna mig med. Hjärtat hamrade hårt, jag bytte postion på stolen några gånger, tog några djupa andetag. Där kom hon, min kurator. Hon som måste hamnat på just sin tjänst för min skull. Just innanför dörren hasplade jag ur mig "jag tror att jag håller på att få en panikattack, mitt hjärta", sa jag och pustade med handen på brösten. Jag sjönk ner i stolen och tårarna började trilla. "Ta det lugnt bara", sa hon och jag drog efter långa djupa, darriga andetag. Tårarna som jag så länge längtat efter men inte förmått mig att få fram, känt mig så avtrubbad och avstängd. Där kom allt. På några minuter var jag tömd på tårar och hade ny luft i mina lungor, där i lugnet inne på hennes rum. Jag berättade om allt, om tabletterna och om hur jag känner mig förgiftad. Om mardrömmarna som blandar verklighet med det allra otäckaste, om att bli instängd och kvävd i vatten, om våldtäkter, mord och att tvingas fly mellan olika länder, jagad och med blödande sår. Om stora ormar, män med pistoler och att springa med blodiga fötter men aldrig komma fram. Om att inte ha min J längre utan se honom med någon annan och fly krig med katterna på rygget och granater svischande över mitt huvud, om halva kroppar och folk som skrikande faller ner i ruiner mot sin död. Mardrömmarna gör slut på mig. Ger mig huvudvärk och väcker mig flera gånger varje natt. Om att vara avstängd, om att inte känna något, om magen, huvudvärken, yrseln, illamåendet och de svidande ögonen. Om den falska energin som kommer ibland, som gör mig uppvarvad och nästintill manisk. Då kan jag inte sluta göra saker. Sedan faller jag ihop och blir liggandes i dagar, utmattad. Kroppen helt tömd på energi som den använt genom falsk tro på att den fanns. Medicinen fungerar inte. 13 minus (biverkningar) och endast 2 plus har den givit mig. Den ska trappas ur nu. Det kan bli tufft, säger dem. Insättning - upptrappning - nertrappning på 8 veckor. Jag kommer sakna min alerta hjärna om den försvinner, inget annat.


Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
<<< Juni 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se