Direktlänk till inlägg 27 juni 2013

Lite, mer och inget på 8 veckor

Av Karin - 27 juni 2013 11:10

Jag behövde plötsligt gråta, skrika och springa runt. Jag ville slå, hoppa och sparka. Känslorna pockade på. Jag ville bara ställa mig upp, där i väntrummet och SKRIKA ut min frustration. Jag kramade ihop mina händer i ett försök att stilla känslan av att behöva ta i. Paniken växte och bultade innanför min kropp. Snart skulle jag sprängas, det kände jag. Aldrig tidigare hade jag känt så. Panikattack, tänkte jag. Såhär känns det. Jag ansträngde mig, jag ville inte att bitarna av mig skulle ramla över de 3 som satt i väntrummet och småpratade om caffeterians öppettider. Jag mådde så jäkla illa, skulle jag spy, undrade jag med en bekymrat ansiktsuttryck och fick än mer panik över det. Jag såg mig omkring och det fanns ingenstans att ta vägen. Hjärtat jobbade hårdare och tårarna hade börjat ge sig till känna, jag blinkade och tittade ner. Bara några minuter till, sedan kommer hon, försökte jag lugna mig med. Hjärtat hamrade hårt, jag bytte postion på stolen några gånger, tog några djupa andetag. Där kom hon, min kurator. Hon som måste hamnat på just sin tjänst för min skull. Just innanför dörren hasplade jag ur mig "jag tror att jag håller på att få en panikattack, mitt hjärta", sa jag och pustade med handen på brösten. Jag sjönk ner i stolen och tårarna började trilla. "Ta det lugnt bara", sa hon och jag drog efter långa djupa, darriga andetag. Tårarna som jag så länge längtat efter men inte förmått mig att få fram, känt mig så avtrubbad och avstängd. Där kom allt. På några minuter var jag tömd på tårar och hade ny luft i mina lungor, där i lugnet inne på hennes rum. Jag berättade om allt, om tabletterna och om hur jag känner mig förgiftad. Om mardrömmarna som blandar verklighet med det allra otäckaste, om att bli instängd och kvävd i vatten, om våldtäkter, mord och att tvingas fly mellan olika länder, jagad och med blödande sår. Om stora ormar, män med pistoler och att springa med blodiga fötter men aldrig komma fram. Om att inte ha min J längre utan se honom med någon annan och fly krig med katterna på rygget och granater svischande över mitt huvud, om halva kroppar och folk som skrikande faller ner i ruiner mot sin död. Mardrömmarna gör slut på mig. Ger mig huvudvärk och väcker mig flera gånger varje natt. Om att vara avstängd, om att inte känna något, om magen, huvudvärken, yrseln, illamåendet och de svidande ögonen. Om den falska energin som kommer ibland, som gör mig uppvarvad och nästintill manisk. Då kan jag inte sluta göra saker. Sedan faller jag ihop och blir liggandes i dagar, utmattad. Kroppen helt tömd på energi som den använt genom falsk tro på att den fanns. Medicinen fungerar inte. 13 minus (biverkningar) och endast 2 plus har den givit mig. Den ska trappas ur nu. Det kan bli tufft, säger dem. Insättning - upptrappning - nertrappning på 8 veckor. Jag kommer sakna min alerta hjärna om den försvinner, inget annat.


 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
<<< Juni 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se