"Det är helt upp till dig. Du bestämmer", sa mamma. Det handlade om att åka ner till havet och ta ett dopp, eller en tur ut i vår båt. Bådadera sådant som jag älskar, sådant som för mig symboliserar sommar och livslust. Att fånga stunder med sol och blå himmel med ett uppfriskande bad, det tillhör min uppväxt och min ungdom. Det var så man gjorde på Öland. Inget var lättare än just det. Att småfrusen men pigg cykla hem i kvällen, med blött hår och knottriga ben känna solens strålar värma ryggen. När mammas välvilliga ord mötte mig idag kände jag mig uppgiven. För jag bestämmer inte. Jag bestämmer inget alls. Min sjukdom bestämmer allt. Min sjukdom styr min dag, mina val och mitt mående. Min fysiska styrka likaså. Med nyvunnen energi är det svårt att säga nej, lockelsen efter sånt jag gillar är stor. Frustrationen kokar i mig. Känslan är att jag kanske skulle orka ett dopp, just bara det. Men inte när jag ser till helheten, den långa resan hit igår och resan vidare imorgon. Med stopp för att träffa brorsbarn. Allt i mig krigar, viljan kontra förnuftet och en gnutta reservation för att det en dag kommer gå, att jag en dag kommer att orka mer (är det nu?). Vilja. Förnuft. Hopp.

"Vill inte Karin?" Hör jag mamma fråga min J i trädgården. Mitt hjärta skriker "jo hon vill men hon kan inte". Det är skillnad. En jäkla skillnad.

Jag läser ibland om att ta kontroll, oavsett vilken situation man befinner sig i. Att ha- eller att ta makt över sitt eget liv. Jag tänker på det en del. Är det de jag gör när jag accepterar min situation och lever efter mina förutsättningar?

Det känns inte så. Det känns så långt ifrån kontroll och makt som man kan komma. Besluten är inte mina, jag bara rättar mig efter spelreglerna, i bästa fall. I sämsta fall får jag lida för att ha ignorerat spelreglerna.

Om detta å andra sidan inte är kontroll eller att ta makt över mitt eget liv, hur gör jag det då i så fall? Hur kan man göra det när sjukdom styr din dag, ditt liv och ditt hopp?

 

C

17 juli 2013 18:00

Precis så är det, sjukdomen bestämmer. Inte än själv. Sjukdomen styr allt :(

http://iamcharlotte.blogg.se

Karin

17 juli 2013 18:52

Tyvärr kan jag inte komma på något annat sätt att känna eller se på saken. Trots att jag försöker vrida på det i hopp om att kunna se det mer positivt. Just den saken är inte positiv men det kan förstås ändå komma positiva saker ut ur detta, på längre sikt menar jag. Kunskapen om sig själv, att ha lärt sig tyda och lyssna på sin kropp, kanske nya värderingar etc. Men just här och nu styr inte jag mitt liv och det suger!

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...