Uppför trappan och det svartnar för ögonen, benen liksom domnar. Så trött att huvudet susar likt vinden i träden. Ibland pausade jag stegen i trappan upp till vår lägenhet, andades en stund. Reflekterade över min dåliga kondition. Det spänade i benen och kroppen kändes som bly när vi gick längst stranden. Jag somnade flera gånger per dag och i tron om att det var vätskebrist fyllde jag på med brustabletter. Jag orkade inte längre träffa någon, bara jobba, famlade efter bortförklaringar inför mig själv. Irriterade svar och tankar krigade i min hjärna. Varje morgon var en kamp "men gud ska man vara såhär trött?", tänkte jag. Kroppen som bly. Papper och punkter på listor flyttades bara runt den sista tiden. Jag glömde vad jag höll på med, stod med telefonen i handen och undrade vem det var jag skulle ringa. Det var borta. Jag längtade efter att få sova. Att bara få sova, det var min första tanke varje morgon och min utandning för varje kväll som jag la mig tidigare. Tidigare och tidigare. Ändå så trött. Jag förstod inte att något var fel. Det är fascinerande hur människan stretar på. Uppfostrade med ledord som "skam den som ger sig" och "trägen vinner" fortsätter man rakt in i kaklet, tills bara spillror av den man en gång var finns kvar. Kvar för någon annan att sopa upp. För du orkar inte själv längre och inte heller kan du förstå vad som plötsligt hände dig.

Någonstans måste jag vara tacksam för att det hände nu. Jag har fått en chans att pausa livet och välja en annan väg. Att få bygga upp ett nytt jag, en ny väg att vandra. Jag längtar efter allt som är vanligt, att löpa, att gå på stan, att gå hem från jobbet en fredag, parmiddag, en weekend, att storstäda och spontant gå på bio. Tänk vilken frihet. Vi kan göra allt det. Att bara vara frisk är en otrolig gåva. Ta hand om den.

På vägen hit, då när vi passerade de skånska slätterna och jag slogs av det vackra i all sin enkelhet. Öppna vidder. Färger. Då när stora hagar med kossor fick mig att för första gången se hur stora och majestätiska djur kossor faktiskt är. Lugna och harmoniska trots sin storlek, eller kanske självsäkra just tack vare sin storlek. Jag tog in åsynen av de ensligt belägna stora husen, på öppna vidder i vackra landskap. En bondgård. Jag fann mig själv drömmande om livet på en gård. Jag undrade om jag skulle finna den inre ro som man hör folk prata om? Eller om jag skulle explodera av hämmat behov av fart och flexibilitet? I mina drömmas värld där och då, med allt det vackra och fridfulla utanför kunde jag såklart bara tro gott. Som om det liv längst bort från dagens leverne vore lösningen på allt som gör ont.

Förväntningarna pirrade sådär skönt i kroppen och våra ögon sökte efter den stuga som skulle komma att bli vårt semesterhem. Vi stannade och utan att börja packa in gick vi fnittrande runt och synade allt. Perfekt. Helt perfekt. Litet, tyst, rofyllt och mysigt.

Nyss vaknade jag efter att ha sovit den skönaste eftermiddagssömn någonsin. På dynor utlagda på träveranden, tittade jag på hastigt passerande moln och träd som dansade i vinden. Bara vinden hördes, då och då en fågel. Det knakade i skogen bredvid. Luften så ren och stärkande, som om styrkan från havet några hundra meter bort färdats till just mina lungor. Fylld av kärlek, den nästan nya kittlande sorten somnade jag med en enda tanke. Inre ro. Det är såhär det känns.

Jag läser om alla som slutar att fortsätta läsa bloggar efter att dem plussat, som inte orkar. Det gör inte jag. Jag får inte ens en klump i magen när jag läser. Jag följer dem slaviskt, frossar i beskrivningar och hoppas på att få skymta en gravidmage. Varför gör jag det när så många andra slutar? Tyvärr får jag genast avfärda vänlighet som ett alternativ, jag är inte bättre än någon annan och avund är svårstyrt också för mig.

Jag undrar om det beror på att jag för en liten stund får vara nära den världen? Om jag för några sekunder lyckas lura mig själv att det är jag genom att frossa i beskrivningar och känslor?

Kanske är det ändå mest för att de väcker hopp i mig. Bloggarna som jag följer är alla kvinnor som har kämpat länge och till slut lyckats. Vi delar något, om än i nuläget bara vägen dit.. Jag känner gemenskap och glädje för dessa kvinnor och det skänker mig hopp om att det inte alls är omöjligt. Det kan ta lång tid och det kan göra satans ont på vägen fram men det kan lyckas till slut och det bevisar alla dessa nygravida bloggerskor.

Om det sedan är så att jag för en sekund glider in i deras värld som om det vore jag, så skit samma. Den sekunden gör mig glad.

"Det är helt upp till dig. Du bestämmer", sa mamma. Det handlade om att åka ner till havet och ta ett dopp, eller en tur ut i vår båt. Bådadera sådant som jag älskar, sådant som för mig symboliserar sommar och livslust. Att fånga stunder med sol och blå himmel med ett uppfriskande bad, det tillhör min uppväxt och min ungdom. Det var så man gjorde på Öland. Inget var lättare än just det. Att småfrusen men pigg cykla hem i kvällen, med blött hår och knottriga ben känna solens strålar värma ryggen. När mammas välvilliga ord mötte mig idag kände jag mig uppgiven. För jag bestämmer inte. Jag bestämmer inget alls. Min sjukdom bestämmer allt. Min sjukdom styr min dag, mina val och mitt mående. Min fysiska styrka likaså. Med nyvunnen energi är det svårt att säga nej, lockelsen efter sånt jag gillar är stor. Frustrationen kokar i mig. Känslan är att jag kanske skulle orka ett dopp, just bara det. Men inte när jag ser till helheten, den långa resan hit igår och resan vidare imorgon. Med stopp för att träffa brorsbarn. Allt i mig krigar, viljan kontra förnuftet och en gnutta reservation för att det en dag kommer gå, att jag en dag kommer att orka mer (är det nu?). Vilja. Förnuft. Hopp.

"Vill inte Karin?" Hör jag mamma fråga min J i trädgården. Mitt hjärta skriker "jo hon vill men hon kan inte". Det är skillnad. En jäkla skillnad.

Jag läser ibland om att ta kontroll, oavsett vilken situation man befinner sig i. Att ha- eller att ta makt över sitt eget liv. Jag tänker på det en del. Är det de jag gör när jag accepterar min situation och lever efter mina förutsättningar?

Det känns inte så. Det känns så långt ifrån kontroll och makt som man kan komma. Besluten är inte mina, jag bara rättar mig efter spelreglerna, i bästa fall. I sämsta fall får jag lida för att ha ignorerat spelreglerna.

Om detta å andra sidan inte är kontroll eller att ta makt över mitt eget liv, hur gör jag det då i så fall? Hur kan man göra det när sjukdom styr din dag, ditt liv och ditt hopp?

Det vita vackra tyget hänger sorgset i förrådet och påminner om tiden som blev en annan. Dagen för det planerade bröllopet kommer istället att innehålla något helt annat, på en helt annat plats än sedan länge föreställt. Saker som påminner om sådant som inte blev som jag tänkt kan ibland smärta mer än tiden själv. De evighetslånga dagarna som passerat sedan det vita vackra tyget prövades susar förbi som en ridå av otydlig trötthet och sorg. Den försiktiga frågan jag ställde till expediten om en eventuell graviditetsmage skulle rymmas klänningens tyg gör sig påmind. Det kändes så långt fram. Omöjligt att ta in att det fortfarande inte skulle ha fungerat för oss. En omöjlig smärta att hantera och föreställa sig. Nu är vi där. Där också. Så många där som har passerat på 2 år. Lättade gick vi från fertilitetsutredningens möte men med ett besked om att vi får hjälp först om 10 månader. Om det inte har fungerat på naturlig väg vill säga. 10 månader kändes ohanterbart. En höst, en vinter, en vår och en sommar skulle passera innan dessa 10 månader var förbi. Vi skiftade fokus till bröllopet, det är lättare att längta efter den dagen och om det inte har fungerat tills dess (vilket kändes otroligt) då får vi hjälp. Nu är vi snart där. Där också. Dagen jag aldrig trodde skulle komma är snart kommen. Om vi får göra något då är ännu oklart, eller kanske klart, det verkar klart. Min kropp alldeles för sjuk för att få hjälp, säger dem. Kanske är det så. Kanske blir jag sjukare av att glädjen hela tiden skjuts framför mig, så långt fram att jag aldrig riktigt når, tänker jag. Jag trodde att jag hade landat i att jag ville vänta, för min egen skull, för bebis skull. Men när längtan pockar på och stressen gör sig påmind är det svårt att acceptera att någon annan bestämmer över mig. Beslutet som ingen annan hade kunnat fatta om det skedde i sängkammaren, tar nu någon i mitt ställe. Ett samtal ska dem få i alla fall, ett samtal vill jag ha och uppskrivna vill jag bli men sedan kan jag kanske vänta. Vänta och vänta, det är mycket vänta.

Men det är kärlek och framtidstro i sömmarna.

Under de 4 veckor som hade passerat hade jag varit den som stod rak i ryggen, den med beslutet i min hand och tvekan i mitt hjärta. Milslånga promenader tynade bort min kropp men rensade mitt kaotiska huvud, skulle jag släcka alla år efter bara veckors tvekan? Med sorg i hjärtat önskade jag att jag blev lämnad istället för att tvingas lämna. Han, annars så stark, skakade som ett löv i vinden med snor och tårar i hela ansiktet, lovade ångerfullt bättring och nytt liv. Men visst var det för sent? Denna sena onsdagskväll kom så beskedet, i mörkret väckte jag honom och sa att vi måste ta av oss våra ringar och skiljas åt. Konstigt nog var det nu han som tröstade mig. Säkert med tanke om att jag varit så ung när vi träffades och med lite tid för mig själv skulle vi hitta tillbaka till varandra. Trodde jag något i den stunden, så trodde jag inte det. Jag vet att han sa att ”vi sparar ringarna och kanske.. kanske.. får vi använda dem igen” han avslutade meningen med hopp om en bekräftelse men fick ingen. Jag grät förtvivlat och klämde ur mig en tanke ”du skulle ju bli pappa till mina barn”. Såhär i efterhand, var det just en tanke. Inte en djup, varm och kärleksfull känsla. Utan en tanke men ändå en som jag haft under många år och som just då var verklig för mig. Några dagar senare, samtidigt som han var på den 30-årsresa som jag gett honom i present, packade jag ihop våra gemensamma år i kartonger och flyttade till en egen lägenhet. Jag bar mig fullständigt utmattad, ensam. I efterhand minns jag inte varför ingen hjälpte mig. Ville jag inte? Skämdes jag? Kunde ingen? Jag vet inte, men jag bar alldeles för tunga kartonger, parkerade olagligt utanför lägenheten och vek mig dubbel av tårar varje gång jag låste vår gamla lägenhet och låste upp min nya.

I allt kaos fanns ändå ett litet hopp, en ljusstrimma på en annars svart himmel. Såsom det ofta gör, om man tittar noga. Hoppet var J, han som jag hade träffat några veckor tidigare på vårt gemensamma sommarjobb, han som var anledningen till att hela min tillvaro plötsligt briserat och benen slagits omkull under mig. Med bara blickar såg vi något. Vi såg varandra. Inga ord behövdes. Inga. Vi såg varandra i ett ljus som ingen tidigare hade sett oss. Vi var vackra för varandra. Den första kyssen var magisk. Den fick hela min kropp att darra av längtan och förundran över det som jag trodde aldrig skulle kunna ske. Det som under veckors tid varit en förbjuden tanke, en skamsen tanke. En längtan så stark att den höll på att spränga mig och där stod vi och kysstes som om det inte fanns en morgondag. Tätt omslingrade. Passionerat och fyllda av åtrå, mitt hjärta rusade och jag ville ha mer. Från den dagen som jag flyttade ut, började vi en långsam och trevande resa ihop. Starten var alls inte glasklar, jag osäker och kämpade mot det faktum att jag höll på att lämna en mångårig relation för att kliva in i en ny, direkt. Jag grät i hans famn, jag styrde vår relation med regler om att händer inte fick hållas i offentligheten, inte så tidigt efter mitt uppbrott. Melissa Horns sorgsna musik höll oss sällskap under många middagar den första tiden och skratt och bus blandades med tårar och sorg.

Jag hade gles kontakt med mitt ex. På omvägar fick jag höra långt senare att han fortfarande sörjde mig. Det fanns inget jag kunde göra för honom men smärtan kände jag djupt i hjärtat, det dåliga samvetet och skulden över att ha lämnat honom för en yngre man som jag inte ens kände sved i mig. Vi pratade aldrig ut, träffades aldrig en sista gång, vi bara försvann och tynade bort med tiden som passerade. En tid senare träffade så mitt ex en ny kvinna, också det hörde jag på omvägar.

Idag har jag sett att de väntar barn, snart blir han pappa till ett barn med sin nya kvinna. Det väcker så mycket känslor i mig. Inte någon av dem handlar om honom, eller om det som en gång var vi. Inte en enda. Det handlar om den kärlek för min J som jag så gärna ville visa upp med en stor mage. För länge sedan. Det handlar om sorg för att vi, som började försöka när de träffades, fortfarande inte är gravida. Jag ville visa honom att jag är lycklig, att jag gjorde rätt som lämnade och min yngre pojkvän nu skulle bli världens mest fantastiska pappa. Det handlar om den kärlek som jag från första stund kände, den som jag sedan ville visa för världen men fortfarande inte har fått gjort.

Aldrig, inte ens sekund har jag ångrat mitt drastiska beslut. Faktum är att jag hellre är barnlös med J än att jag har barn med fel man. Men när den känslan är uttryckt så finns den inte mer, för jag vill ha J och barn med honom, inte det ena eller andra.

Men tittar man riktigt noga så ser man ett hopp, en ljusstrimma i mörket. Och det är fortfarande du J. Du är föralltid mitt hopp. Min kärlek och min tro. 

En "tänk-om-tanke" som inte tjänar något till att tänka gör sig ibland trotsigt påmind. Skaver och river i redan fuktiga sår. "Om" vi hade blivit gravida lika snabbt som majoriteten av par, då hade vi haft ett barn nu. Och jag hade inte heller hunnit att bli sjuk. Jag hade varit frisk och haft ett barn. Vilken mening, frisk och barn. Om. Tänk om.

Den onde och den gode. Den ständiga kampen. De sitter på varsinn axel och viskar sina ord i mina öron. En ständig tävlan om vems ord som ska slå hårdast och vinna. Absurt positiva tankar står svaga mot frustrationen, ilskan, ledan, smärtan och avundssjukan. Den onde så mycket starkare. Så mycket mer på sin sida.

Hur länge ska jag ha det såhär? När får jag må bra igen? Hur ska jag orka? Jag är så fruktansvärt, bottenlöst trött på att vara -trött- och matt. Så genomjävligt urless på att inte kunna leva, på att hålla igen, på att tänka efter, på fysisk svaghet, på att avstå eller bittert ångra. När börjar vårt liv igen?

Tålamod. Acceptans. Insikt. Tid. Förståelse. Jävla ord. Jag hatar er alla.