Jag hade länge anat att den dagen skulle komma. Dagen när min sorg och förtvivlan över de barn som ännu inte kommit till oss behövde skymmas undan för någon annans gravidlycka. Jag hade förberett mig i månader. Liksom bestämt mig för att dränka min egen sorg och istället känna kärlek. Jag hade redan gjort upp med mitt hjärta att kärleken för min vän är större än min egen sorg. Visst tycker jag att det är orättvist att par som inte ens hade träffats när vi började försöka bli gravida kommer att få barn innan oss. Självklart tycker jag det. Men det är ingens fel. Allra minst deras. Ibland- och till viss del kan man välja. Jag väljer att känna med er lycka utan att misströsta. Jag väljer att känna med er lycka utan bitterhet. Jag väljer kärleken för en älskad vän och er bebis som jag redan längtar efter att få hålla i min famn.

//?

Det finns sådant som gör extra ont. Reklamen för onlinepizza är just en sådan sak. Vi är många som tvingas sätta livet på paus under sommaren, som tvingas försöka se värden i andra andra saker än att försöka komma närmare vårt efterlängtade barn. Vi är många som inte vet hur vi ska kunna andas en hel sommar när inte ens hoppet finns. De allra flesta fertilitetskliniker har nämligen stängt under sommaren och behandlingar görs därför inte. Alla som är inne i en sådan process får vänta. Under tiden kan vi alltså se reklamen för onlinepizza. Se (skiten) här;

https://www.youtube.com/watch?v=-kJmuc78naE&feature=youtube_gdata_player

Om du också vill skicka en kommentar till onlinepizza för deras osmakliga, otaktiska, ogenomtänkta och kränkande reklam så går det bra att göra det här;

http://onlinepizza.se/kontakt

//med sorg i hjärtat

                                                           ÖPPET BREV TILL DIG SOM ÄR LÄKARE

1. Möt varje patienten som ett nytt, oskrivet blad med en unik historia – påminn dig om att du inte har hört just den här historien tidigare om du börjar jämföra med liknande historier,

                          - Tänk på att även om din kollega har gjort en notering, eller rekommenderat en viss

                             behandling så har din kollega säkerligen haft kort tid för patienten. Patienten behöver

                             uppenbarligen mer hjälp eftersom att hen söker dig, försök vidga dina vyer och 

                             utgå från punkt nummer 1,

2. Lär dig att psykisk ohälsa drabbar personer lika ofrivilligt som fysisk ohälsa,

3. Gå in med inställningen att din patient inte vill vara sjukskriven mer än vad du vill,

4. Förstå att det kan vara en lång väg mot tillfrisknande vid både psykisk och fysisk ohälsa; skuldbelägg inte, stressa inte och anklaga inte din patient för hens tillstånd,

5.  Håll i åtanke att din patient vill vara frisk, arbetsför och ha en vanlig vardag, precis som du,

6. Lyssna till din patient – du kanske kan lära dig något nytt, om inte annat är chansen större att du kan ge rätt hjälp,

7. Väg in möjligheten att andra professioner, som träffar patienten oftare, kan ha en bredare och mer rättvis bild av patienten än du. Sänk din stolthet och möt din patient med respekt genom att ta del av hela bilden,

8. Empatisera med din patient oavsett om hen aldrig har varit sjuk tidigare eller om detta är hundrade gången – det är jobbigt oavsett,

9. Om en behandling inte fungerar, lås dig inte fast vid att du ändå har rätt, se det som en utmaning att hitta en annan väg som passar just denna patient bättre,

10. Fråga gärna din patient hur hen ser på sin situation; hur uppfattar hen den? hur känns det? och vad tror hen om nuläget och framtiden? Tänk på att din patient är en reflekterande människa med kunskaper och tankar om sitt eget liv,

11. Alla kan göra misstag, om du har gjort ett, stå för det inför din patient,

12. Om ovanstående punkter inte känns bra för dig, fundera över varför du blev läkare.

Visst var jag en av alla dem som lyssnade på Kristian Gidlunds sommarprogram i söndags. Visst var jag en av alla dem som påverkades, funderade och kände fruktan och förrakt för hans öde. Jag kände mig också träffad. Kalla kårar längst min ryggrad när Kristian jämförde sina symptom med utbrändhet, en klump i magen när jag så väl kände igen det han beskrev. Jag blev så illa till mods av att våra sjukdomstillstånd tycktes ha varit så lika i början. Tänk om hans öde istället hade varit mitt, tänkte jag. Om jag hade dödsstädat istället för att shoppat nytt, om jag hade avslutat pensionssparande istället för att nyligen ha bytt bank, om jag hade avslutat a-kassa istället för att precis just nu insett hur väl man en dag kan behöva just en sådan sak. Tänk om jag hade skrivit avskedsbrev till nära och kära. Jag tänker inte förringa min egen kamp, den är tuff och ibland känns den övermäktig mitt tålamod. Det känns långt, utdraget och ibland vill jag bli nedsövd och placerad i en respirator för att slippa med just tålamodet. Väck mig när jag är frisk, kan jag tänka i mina dystraste stunder. Även om det finns likheter i våra kamper finns det en stor väsentlig skillnad. Kristians slutar med död. Min slutar med liv. Just det liv som Kristian pratar om, de som man vill leva när man brottats en tuff match och insett vad som betyder. Just en sådant liv kan jag leva när min kamp är över men det kan inte han. Den känslan. Den om att vi började likadant men att våra vägar sedan skiljdes väsentligt, den ska jag plocka fram när det känns tungt. 

Du okända människa, du med skrivandet i ditt blod, orden i dina fingrar och känslorna i ditt hjärta - jag önskar så innerligt att din kamp kan få sluta som min. Med Liv bortom horisonten.