Det förrädiska hoppet. Säkert sunt. Kanske rent av ett friskhetstecken enligt förståsigpåare. Jag vet hur svårt det är att balansera på hoppets tunna lina efter 2 år av besvikelser. Inga förklaringar heller. Det bara borde men borde har aldrig blivit uppfyllt. Linan är så tunn, så tunn. Texten kan tyckas tung och bitter, i så fall tvärtemot vad jag känner. Positiv och mer hoppfull än på länge. Medicinen lämnar sakta min kropp och jag känner hur jag återvänder, liksom tinar efter lång tid i istidens hemliga stad. Euroforisk känsla att känna igen mig igen. Jag. Bara tvungen att pysa ut rädslan som det återvändande hoppet medför när det slog till med våldsam kraft, kanske arg över att tvingats frånvara. Besvikelse är nämligen hoppets baksida. För oss har de hört ihop, slagit följe och aldrig svikit varandras sidor. Hoppet skrämmer. Samtidigt lättad över att jag återvänder, för jag är hoppfull och positiv och det släckte medicinen. Jag vill aldrig sluta tro igen, för vad kvarstår om jag slutar hoppas på vår dröm?