Det förrädiska hoppet. Säkert sunt. Kanske rent av ett friskhetstecken enligt förståsigpåare. Jag vet hur svårt det är att balansera på hoppets tunna lina efter 2 år av besvikelser. Inga förklaringar heller. Det bara borde men borde har aldrig blivit uppfyllt. Linan är så tunn, så tunn. Texten kan tyckas tung och bitter, i så fall tvärtemot vad jag känner. Positiv och mer hoppfull än på länge. Medicinen lämnar sakta min kropp och jag känner hur jag återvänder, liksom tinar efter lång tid i istidens hemliga stad. Euroforisk känsla att känna igen mig igen. Jag. Bara tvungen att pysa ut rädslan som det återvändande hoppet medför när det slog till med våldsam kraft, kanske arg över att tvingats frånvara. Besvikelse är nämligen hoppets baksida. För oss har de hört ihop, slagit följe och aldrig svikit varandras sidor. Hoppet skrämmer. Samtidigt lättad över att jag återvänder, för jag är hoppfull och positiv och det släckte medicinen. Jag vill aldrig sluta tro igen, för vad kvarstår om jag slutar hoppas på vår dröm?

 

Maria

5 augusti 2013 08:35

Jag håller tummar och tår att det fortsätter åt rätt håll!!!

Kramar

Karin

5 augusti 2013 10:42

Tack fina!
Kram

 

A

5 augusti 2013 10:30

Skönt att du känner att du återvänder. Jag förstår att du tycker att det är lite läskigt med hoppet. Det blir väl så när man blivit besviken. Men hoppas du kan njuta av den lite också. Kram!

http://ilngtansvrld.blogg.se

Karin

5 augusti 2013 10:43

Ja jag hoppas att jag kan hitta nån form av balans i hoppet, isf är det bara sunt!
Kram

 

Langtarefterbarn

5 augusti 2013 15:38

Skönt att höra att du börjar återvända. Jag håller tummarna för att det ska fortsätta. Kraam

http://langtarefterbarn.wordpress.com

Karin

6 augusti 2013 20:19

Tack snälla du för din kommentar, den värmer!
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...