Direktlänk till inlägg 6 augusti 2013

Besvikelsernas nederlag eller sockersöt succé?

Av Karin - 6 augusti 2013 10:46

"Åh försiktigt nu", säger mamma i en orolig uppmaning samtidigt som hon småskrattar. Antagligen för att skydda mig från besvikelser. Som att hennes tyngd skulle bli för svår att bära om hon inte hade varnat mig om nederlag. Min försiktiga hand sträcktes ut, i behov av bekräftelse och styrka. Istället precis tvärtom. Jantelagen eller kanske typiskt för just den generationen? I alla fall typiskt för min mamma. Det får mig att undra om det är just precis den återhållsamheten som fått mig att alltid vilja bevisa något? Att saker visst är möjligt. Mammas perfektionistiska beteende ihop med återhållsamheten av att klara saker, av att inte sikta för högt blev en livsfarlig kombination tillsammans med mina egenskaper. Den om att försiktigt tro att man kan klara vad som helst och en önskan om att inte alltid behöva sträva efter perfektion, att vilja bryta mig fri men inte lyckas.


Mammas uppmaningar och skämtsamma sätt att föra fram sina faktiska åsikter hörs ofta i mitt huvud. De som landar så fel. Ofta har jag önskat att hon varit en klassisk mamma istället, en omhuldande, naivt godtrogen mamma med en stark idolliknande övertro på sin dotter. Jag gräver i mitt medvetande efter anledningar till varför vi krockar såhär, hur mycket det påverkat mig och varför hennes ord alltid är viktiga för mig. Jag synar också mina egna brister i jakten efter förklaringar. Man ska inte tro för mycket om sig själv, det har jag lärt mig. Det om något, krockar med min övertygelse om att människan är kapabel att klara vad som helst. Förutsättningar är viktiga, absolut men det finns vägar. Motivation viktigast. Övertygelsen har liksom gällt alla men bara kanske mig. Är det de jag har utmanat?


För en kort stund, efter ett halvår av hopplöshet, yppar jag så orden om en tänkbar kreativ bana till mamma. Slänger mig ut handlöst. På ett något skämtsamt sätt framhåller jag min tanke, skyddar mig såklart. Precis så som vi brukar skydda känsliga saker i vår familj, bakom en skämtsam ton. Inte komma för nära eller var för personlig, inte tro för starkt på något.


Ty besvikelsen av ett nederlag är värre att bära än den sockersöta smaken av att ro något i land.


Många tillfällen kan jag återkalla i mitt minne, som resan till Kenya. Den som upprörde och skrämde min omgivning till dödgränsen. Resan där jag, ensam, ung, vit kvinna skulle genomföra en studie i en bergsby. Mamma var i upplösningstillstånd när jag tilldelades stipendiet för resan. Sådär kall och svår på rösten, som gör hennes åsikter så tydliga utan att hon behöver säga dem högt. Avstånd. Från mig och det jag håller på mig.


På förberedelsekursen skrämdes vi upp, alla vi som satt i rummet med en tro på att göra något annorlunda, på att följa det som våra hjärtan sa. Oavsett av vilken anledning våra hjärtan hade talat. Alla skulle vi bli utsatta för något av de hemskheter som stod uppradade på tavlan; mord, våldtäkt, rånmord, överfall, rån, malaria, dengufeber, parasiter i magen, trafikolyckor (ev. med HIV-smittat blod på sjukhuset). Jag såg på orden, kunde inte ta in dem, såg mig nervöst omkring med ett tillgjort flin. Tänkte att jag nog är den enda här inne som tvivlar på mig själv. Alla andra verkar så självsäkra och starka, sån som jag alltid velat vara. Tittade på orden igen och rangordnade dem, önskade innerligt bort både mord och våldtäkt.


Jag tampades med en konstig känsla i kroppen innan jag åkte. Jag tror att det kan kallas ångest. När jag rannsakade den insåg jag att ångesten till större del bestod av rädslan för att dem skulle få rätt än att något faktiskt skulle hända mig. När jag försökte föreställa mig rånet på öppen gata, eller männen som med våld tog sig in i rummet där jag sov, då kände jag den gnagande irriterande frustrationen över att dem skulle få rätt. Och jag fel. Att jag skulle få skämmas över min naiva tro på människan, att jag blåögt trott att jag kan åka till bushen i afrikanska Kenya och klara mig fint.


Jag klarade mig fint! Kroppsligt, psykiskt och rent prestationsmässigt klarade jag mig fint. En infektion i njurarna till följd av matförgiftning hade jag besegrat, blodprov togs med rakblad och avföringsprovets tillvägagångssätt ska vi inte tala om. Men det var väl det minsta tyckte jag. Av alla de ord som visats på tavlan några månader tidigare hade alla självsäkra deltagare valt den åkomman, det vågar jag garantera. Väl hemma, i behov av bekräftelse och ett ”förlåt för att jag tvivlade på dig” fick jag istället "Det var tur att du hade Joan, vem vet hur det skulle ha gått annars". Joan var den afrikanska kvinna som jag till stor del levde tillsammans med. Med ett uns togs den sockersöta smaken av den besegrade utmaningen bort. Det var inte min förtjänst. Faktum var att det var tur att jag ens hade klarat mig, tur att jag hade Joan som hade räddat mig.  Visst var det underbart att jag hade träffat Joan men tur? Jag hade nätverkat mig fram till henne. Det är nämligen just sådana saker som jag räknar in i min tro på att allt är möjligt. Förmågan att ta sig vidare när det trasslar, förmågan att knyta kontakter, att fråga några gånger extra, att ringa och vara tjatig eller att skicka e-mail som från början inte verkar fylla någon funktion alls men som kan visa sig, i slutänden, knyta en kontakt med en kvinna som sedan ska rädda dig från alla de hemska ord på en tavla.


Kanske är det precis samma sak nu, med detta som jag står inför.


Försiktig med mina förhoppningar på livet, varför ska jag vara det? 

 
 
A

A

6 augusti 2013 15:54

Det är så ledsamt att läsa att någon som verkligen borde stötta och uppmuntra, istället väljer att försöka hålla en tillbaka. Det gör säkert för att din mamma tror att hon gör något bra för dig, som varnar dig för det som KAN hända, men oftast vet man om riskerna själv. Kan ni prata om detta? Kan hon lyssna på din sida av saken utan att bli upprörd och hamna i försvarsställning?

Till viss del känner jag igen mig. Min mamma kan vara otroligt pessimistisk ibland. Speciellt med nya planer och idéer som hon inte godkänner. Skillnaden ligger möjligen i att jag kan tala om det för henne och då blir hon först arg, men sen brukar hon kunna reflektera kring saken och även be om ursäkt. Det är därför jag frågar om det går att prata om det. Det är jättejobbigt och jag brukar ofta låta saker passera och när de samlats på hög så reagerar jag mot något (inte sunt) men finns hoppet om att budskapet kan gå fram kanske det är bra.

Nu har jag svamlat så mycket så förlåt för det. :)

http://ilngtansvrld.blogg.se

Karin

7 augusti 2013 19:38

Hej,
Tack för din långa kommentar! Nej vi har aldrig pratat om detta. Hon har alltid varit både pessimistisk och misstänksam, mindre trevliga egenskaper faktiskt ;) Jag vill inte såra henne så jag tror inte att jag kommer lyfta det med henne, tror inte att hon skulle ta det så bra. Hon menar väl, det vet jag och hon ställer upp till tusen och särskilt nu när jag är sjuk. Får dåligt samvete när jag klagar såhär på henne (trots att hon inte läser min blogg). Tänker ibland att det är jag som gör en stor sak av små kommentarer men jag vet inte.. Hon är nog lite svår ändå.

Tack för att du delade med dig.
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12 13 14 15 16
17
18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31
<<< Augusti 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards