Hur kan samma något vara både bäst och sämst? Jag ligger alldeles bubblig i kroppen och ska försöka sova. Istället vandrar tankarna iväg. Jag känner ett sådant lyckorus över att vara jag. Över att känna igen mig själv, mina tankar, mitt sätt att förhålla mig till saker som händer, mina känslor. Allt jag är nu är jag. Tidigare i ruset av medicinen fanns inga spår av mig kvar, ändå efter en gravdvis försämring fanns nervositeten över att de som nu fick mig att sluta med mecinen inte alls skulle vara medicinens fel. Att allt de nya hemska istället skulle vara jag. Inte på något sätt är jag säker efter såhär lång tid av överraskningar. Man vet inte allt om sig själv, inte alls faktiskt. Man märker först när man hamnar i nya situationer. Lättnaden nu när så många av hemskheterna redan är borta går inte att beskriva. Det är så pass mycket större än "vad skönt". Det är oändligt. Jag gottar mig åt tanken att jag är jag igen och tänker att man borde vara glad över det annars också. Att vara sig själv menar jag. Det finns så många sämre jag att vara. När jag snabbt försöker sammanfatta sommaren som har passerat inser jag att det är motsatsens sommar. Såklart motsatsen mot vad jag länge trott att den ska vara. Men också motsatsen sommar när jag hittar de två bäst beskrivande orden. Sämst. Bäst. Hur kan de orden beskriva samma sommar? 

Sämst. Det behöver nog ingen närmare förklaringen. I alla fall inte till er trogna läsare men för er nytillkomna kan jag i några korta meningar beskriva utmattningen som lamslagit mig, depressionen som fullkomligt svärtade ner min vardag efter att vårt planerade bröllop ställdes in. Sämst. Paniken, håglösheten, hallucinationerna, de utomkroppsliga upplevelserna, huvudvärken, yrseln bortom all sans, magproblemen som ledde till fler problem, aptitlösheten, illamåendet, den förhöjde kroppstemperaturen som tvingade mig att leva med känslan av konstant feber och de likgiltiga icke-känslorna som följde medicineringen. Det gör sammantaget sommaren till den sämsta.

Bäst. Kärleken. Att den stod över allt ovan. Att den vuxit sig starkare än jag någonsin trott var möjligt. Alla de som brytt sig och visat sitt stöd på olika sätt. Bäst. Bäst. Bäst. Men så till det knasigaste bästet. Att jag har varit sjuk. Ja det har faktiskt vara bäst, precis på samma gång som det har varit absolut sämsta någonsin. Jag har fångat stunder av välbehag som jag aldrig skulle andats in tidigare, för i ruset av allt elände beskrivet ovan var en sekund av något halvbra makalöst vackert. I samma anda kan också tilläggas att jag faktiskt valt vad jag vill- och kan göra utefter mina förutsättningar. Lika frustrerande som det var att avstå att göra något jag verkligen ville, lika fantastiskt underbart har det varit att jag lärt mig att lyssna på kroppen. Kanske inte precis i den stunden som jag avstod, då grämde jag mig och anklagade min sjukdom för att inte låta mig leva. Nu i efterhand, när energin är starkare än tidigare, tack vare att jag ibland avstod, nu är det bäst. På sätt och vis kan man säga att jag har gjort det som jag har haft fysisk och psykisk styrka att klara av och det borde man hålla sig till varje sommar. Sudda ut alla de där "semestermåstena" och lyssna på kroppen. Ligg på en madrass på terassen och titta på molnen en hel dag om det så känns, det kan göra mer gott än att bocka av den långa listan. Bäst är också att jag genom min sjukdom har hittat intressen. Att måla och att skriva. Bäst. 

Tänk att det kan finnas så många bäst med sämst.

 

Langtarefterbarn

13 augusti 2013 14:17

Vilket välskrivet inlägg!
När man mår så dåligt som du har gjort/gör så är det en stor styrka att kunna se positiva saker i allt det negativa. Bäst med sämst är en perfekt rubrik!
Många varma kramar

http://langtarefterbarn.wordpress.com

Karin

13 augusti 2013 20:32

Du är värsta boosten för mig ;) och det kan jag behöva dessa dagar, så stort tack för fina ord!

Kramar

 

Maria

13 augusti 2013 20:24

Du, din strävan och beslutsamhet. Du! Var stolt över din resa, ditt mod och din förmåga att våga finna din väg och ditt sätt att göra och leva. Kärlek!

Karin

13 augusti 2013 20:34

Tack fina Maria för dina peppande och kärleksfulla kommentarer.
Kärlek

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...