Det susar i öronen, inte en tyst stund. Som att bruset i öronen gör uppror mot allt som pågår i huvudet. En spegling av det kaos som råder i hjärnan. Hjärnan känner jag, på ett sätt som inte är normalt. Vänder jag blicken så hinner hjärnan inte med och liksom snurrar ikapp i efterhand. Den äckligaste känslan. En snurrande hjärna. Yrseln gör mig illamående. Jag vill inte röra mig. Ligger stilla. Tittar på en punkt för att inte snurra till hjärnan i onödan. Nu är de här. Uttrappningsbiverkningarna. Jag tog min sista tablett i förrgår. Kroppstemperaturen ökar, feber igen. Säkert 7e veckan med feber den här sommaren. Kroppen känns olustig, stum och tung, stegen likaså. Långsamma och motvilliga trotsar stegen yrseln. Tårar letar sig fram, rullar sakta och blöter mina kinder. Detta är 5e gången. Detta är vecka 14 av obehag och biverkningar. Det är sista gången nu försöker jag trösta mig med men det hjälper föga när många dagar kvarstår, antagligen 10. Inget kan göras förutom att vänta ut plågan. Jag hatar det. Hatar hatar hatar. Bort bort BORT och ut satans kemiska konstiga helvete. Bara bort. Jag vill aldrig känna dig igen. Ta mina tårar, snurra min hjärna och gör mig spyfärdig men kom aldrig nära mig igen.