Här är han nu, mannen, myten, legenden - Zlaaatan!

Efter mitt inlägg igår fortsatte jag att försämras. Min hjärna tycktes svälla innanför skallen och vid minsta rörelse eller förflyttning av blicken brände elektriska stötar till i huvudet. Tårarna rullade hela dagen, slutade inte. Den lulliga avdomnade känslan i kroppen, tvingades ta stöd mot väggar och blunda för att nå badrummet. Kunde inte fixa något ätbart. Det gick inte. Jag hämtade ett glas vatten och grät i flera minuter efteråt. Grät och skakade. Mot kvällningen samlade jag mod till mig och med ynklig röst ringde jag sjukvårdsupplysningen. Ska det verkligen vara såhär?, undrade jag. I samma veva kom vår nyopererade katt hem, våra blickar lika stirrande och frånvarande. Sjuksköterskan på andra sidan linjen sa åt mig att åka in akut. En sjukvårdstransport hämtade upp mig. Jag skakade som ett asplöv, blundade för ljuset som sprängde mitt huvud och yrseln så kraftig att stängda ögon krävdes. "Nu får grannarna något att titta på", hörde jag han säga. Han som körde britsen som jag skakande låg på. Min sambo gick bredvid, la sin hand på min axel. Grannen var inringd akut kattvakt. Allt svischade förbi mina ögon under färden, gick som stötar genom hjärnan och nya tårar rullade. Direkt in i akutintaget och till en ny säng. Vidare direkt in i ett rum. Skakade. Fick frågan om jag frös, minns inte vad jag svarade. När det grundläggande var gjort rullades jag ut i "sänghallen". Där bara skynken skiljer andra sängliggandes från varandra. Mycket ljud, starka vita ljus. Huvudvärk. Min hand i sambons. Hans fingrar som strök betryggande. Min blick fixerad på något. Andas lugnt. Det är under kontroll nu. Efter bara drygt en timme rullades jag återigen iväg. Lamporna bländade mig, gjorde mig mer illamående, svängningarna med sängen som jag låg på. Hjärnan sprängs snart. Läkaren gjorde en rad tester, varav flera var riktigt jobba. Ficklampsljuset rakt i ögonen sprängde mig itu. Jag fick följa ficklampan med blicken, tårar trillade när elstötar brändes av i hjärnan. "Du måste försöka lite till, jag måste se att dina ögon rör sig ordentligt", sa läkaren när jag återigen blundade istället för att följa lampan. Flera tester och frågor. Efter en stund frågade den långa, smala och unga kvinnliga läkaren om hon fick ställa frågor till min sambo. Det fick hon. Hon sa att jag såg blek och svårt medtagen ut och frågade min sambo om min depression, om jag brukar se ut så. Det brukar jag inte. Detta är värre än vid medicinstarten, svarade han. Läkaren sammanfattade, hon hade nu uteslutit hjärnblödning och istället kommit fram till att detta var allvarliga uttrappningsbiverkningar. Ett piller slank ner efter taxiresan hem, på några timmar klarnade hjärnan men lämnade mig sömnlös i natten. Sömnlös med oro och krypningar i benen, trots allt mycket bättre än sprängande hjärna. Du kom nära mig igen, din jävel. En dag vinner jag. Ut ska du nämligen, vi måste bara hitta ett sätt att överlista dina fruktansvärda protester. Din jävel, du tvingade mig att svälja ner dig igen. Jag hatar dig. Jag vinner till slut.



Bild från google.