10% och vi är ett par i den fjantigt låga siffran. Fortfarande barnlösa efter 2 år. 90% har lyckats på den här tiden. Det känns rätt sjukt, det är ju nästan alla. Ställ 10 par uppradade och vi är det enda som inte blivit gravida (flertalet har redan skrikande ungar).

Det är en sjukdom och jag tror att man kan likna känslorna och tankarna som detta väcker med andra typer av sjukdomar. Ibland väcker tanken på att vi är det enda paret så starka extensiella frågor att jag inte vågar tänka vidare. Vi av alla människor. Vi som är de mest fantastiska, starka, trygga, fina och kärleksfulla av par. Varför vi? Och varför min fästman, han som har haft barnlängtan i ådrorna sedan tonåren?

Samtidigt är vi någon helt annanstans idag tack vare barnlösheten. Oj vilken resa vi har gjort tillsammans. Jag kan inte annat än att känna mig så jäkla stolt över oss. Kärlek i ådrorna, det har vi också!

Nu börjar det nämligen pratas om Ivf. Inte säker på om vi (=jag) borde eller när vi får men vi kan försiktigt börja närma oss den vägen. Det känns kittlande, pirrigt helt fantastiskt och fruktansvärt jobbigt på samma gång. Efter den här medicintiden är jag hopplöst rädd för biverkningar, nästan fobiskt rädd. Rädd för tanken på om jag är redo eller om jag borde vara stabilare, på vad som kan hända. Myser med tanken om det skulle fungera, vilken skjuts jag troligen skulle få (eller så blir jag gravidsjuk och asdålig). Går det istället dåligt måste jag vara beredd på att möta mörker igen. Otäcka tankar om besked om dåliga ägg fladdrar förbi, äggdonation, adoption, missfall... Det är sannerligen ingen lätt väg att vandra. Det är vid ivf som felen kan hittas... Klarar jag i så fall det?

Plötsligt byts det där passionerade mötet i sängkammaren ut mot ett laberatorie, vitklädda människor som deltar, mot smärta, klimakterie vid 29 och sterila miljöer. Inte så sexigt och så mycket svårare att besluta om än om det bara hade fungerat på vanligt vis.

Jag tror att jag stolt skulle deklarera att det är en ivf-bebis, att jag skulle stå för vilken påverkan längtan har på en människa, ovissheten och på hur frågor kan slita ens hjärta itu. Jag tror att jag toksnabbt efter ett plus skulle köpa både bebiskläder och mammakläder. Som ett akut begär som stillats länge nog. Jag skulle njuta av att få bli en av ivf-bloggarna, en i gemenskapen. Den med sprayer, sprutor, förhoppningar och viljan att göra vad som helst för drömmen om ett barn.

Någon typ av stolthet för att bli en av alla oss som trots allt ryms i den lilla fjantiga siffran om 10%. Vi som tvingas vandra en helt annat väg, möta helt andra typer av hinder och kämpa oss blåa efter det som tas för givet. Vi som i de okända håller varandras händer och torkar varandras tårar, vi som förstår, peppar och lyfter upp när besvikelsen är ett faktum.

Sällan har så mycket nätkärlek skådats som i barnlängtans djupa kris. Och det är vackert. Det är bara just vi, i den fjantigt låga siffran på 10% som får uppleva just det.