Put some colour on your life...

På tal om fashion week!

Vecka 5 (4 + 3)

Idag är jag mycket piggare. Jag har varit en tur till ICA och fixat några ärenden, plockat undan i köket, pratat i telefon och ätit lunch. En produktiv halvdag i mitt nya (tillfälligt sjuka) liv.

Det är mycket aktivitet i magen idag, det molnar ganska mycket och jag måste säga att jag älskar känslan. Känslan av att något växer där inne! Jag skulle säkert bli nervös om det gjorde mer ont, nu är det som svag mensvärk.. Eller som ägglossningsvärk. Det känns tryggt! Det kan säkert bete sig olika utan att vara någon fara. Ni som läser får gärna dela med er av erfarenheter.

Jag fick tillbaka ett cellprov som visade cellförändingar i januari, det har blivit dags för uppföljning nu. Det känns olustigt att någon ska in och krafsa runt där inne där Pyret bor. Hemska tanke om det kommer behövas operation mitt i allt...

Jag tänker på alla som kämpar. Tänk vad ett streck kan förändra... Från ena sekunden till den andra. Olika världar, olika liv att leva! Jag önskar verkligen alla som kämpar det där strecket. Känslan. Magin. Lugnet och kärleken som följer med. Jag önskar er orken att fortsätta!

Nu ska jag vila. Vila och njuta.

(Bild från google)

Vecka 5 (4+2)

Jag testade imorse igen och Clearblue visade "gravid vecka 2-3", precis som i onsdags.

Oj så trött jag är idag. Jag har sovit 2 gånger och knappt varit vaken däremellan. Det är förstås inte konstigt. Min kropp har gått igenom mycket den senaste tiden, mycket som gör mig trött. Utmattningssyndrom, depression, misslyckad medicinering och nu nystartad graviditet.

Trött men lycklig och otroligt lättad. Som att en flerårig tyngd av ovisshet och rädsla runnit av mig på bara några dagar. Plötsligt kan jag andas igen. Plötsligt ser jag fram emot en mörk höst och vinter (som jag annars hatar). Vi kan bli gravida och det är fantastiskt! Än så länge är jag överväldigad av glädje över att vi kan bli gravida men jag gissar att oron kommer öka i takt med att graviditeten fortskrider. Just nu är jag i alla fall inte orolig för graviditeten, kanske mer för hur pass jag ska ha tillfrisknat tills om 8 månader (mer om det i ett annat inlägg). Jag har även en hel del känslor av skam kring att jag blivit gravid i en situation helt olik den jag föreställt mig, långt ifrån så perfekt som jag sett framför mig. Sjuk(skriven) och medicinerad. Vad ska folk tänka, tänker jag (mer om det i ett annat inlägg).

Jag har blivit alltmer intresserad av bra mat i och med graviditeten, plötsligt är det inte bara jag längre! Jag är semi-vegetarian, alltså äter jag fisk men inte kött eller fågel (inte heller skaldjur). Läser på om järn, vitaminer och kostråd för gravida. Tänker att smootie av fil med jordgubbar, blåbär, hallon, gojibär och tranbär låter kanon. En skvätt sirap i och mixade pumpakärnor och linfrö om man vill. Tänker att jag vill lära mig laga ett matriktigt, grovt och järnrikt surdegsbröd för att maximera mina frukostar. Mager ost eller messmör på smörgåsen. Avsluta måltider med c-vitamin för att kroppen lättare ska kunna ta upp järn från vegetarisk kost (apelsin och kiwi är särskilt bra på det). Andra nyttigheter som jag tänker öka i min kost är kål, både vitkål (pizzasallad:) och rödkål är gott i/som sallad, även rödbetor i olika former. Jag behöver hitta olika recept som innehåller sojabönor, det är grymt nyttigt.

Så har ni några tips på måltider, bröd eller snabba enkla och nyttiga småplock som typ blåbär skriv gärna dem! Även tips liknande den om att ta en apelsin efter maten för att öka järnupptaget i kroppen så tar jag tacksamt emot :) 

Nu ska jag luta ner huvudet tillbaka på soffkudden och lägga handen på min väldigt svullna mage med lill* pyret i <3

Jag har en fundering som följt mig sedan testdagen. Jag gravtestade med ett ClearBlue samma dag, eller t.om dagen innan förväntad mens och indikatorn visade "2-3 veckor". Hur kan det vara så? Varför visade den inte 1-2 veckor när jag testade så pass tidigt? Jag testade med ägglossningstest vid tiden för min (tilltänkta) ägglossning och flertalet test visade positivt mellan fredag och onsdag (alltså 6 dagar). Läste att ägglossningstest ger positivt utslag även vid graviditet. Förstår ni min tanke? Har jag varit gravid sedan förra månaden rent av? 

Jag måste kontakta barnmorskan på måndag, detta gör min snurrig!

Är det någon som har någon tanke om detta?

// Fundersam tjej tacksam för svar :)

En sån konstig känsla smyger sig på. Är det på riktigt? Inbillar jag mig? Så många gånger jag har låtsats att illamående, huvudvärk och en svälld mage beror på bebis i magen. Är det verkligen på riktigt nu? Så overkligt och inga konkreta bevis mer än difusa symptom. Jag testade positivt i onsdags, efter det har jag inte testat (ganska bra gjort va?) ;) Imorgon har jag tänkt att testa med ett nytt Clear Blue igen!

En annan konstig sak är att jag inte är ett dugg orolig. Det känns lugnt, naturligt och självklart! Kroppen är glad, likaså är jag och min fina fästman. Jag tar det faktiskt för givet, det gör jag, och inte tror jag att något kommer att bita mig i rumpan för att jag säger det. Tvärtom! Skulle något hända, då har jag levt lyckligt gravid tills dess. Jag kan inte påverka något, jag kan bara gilla läget och njuta! Och det gör jag verkligen - även om jag tror att jag luras och inbillar mig emellanåt!

Vecka 5 (4 + 1)
Symptom
- Hungrig (redan?)

- Superömma bröstvårtor (linnet mot gör ont)
- Molnande värk, svagare än mensvärk, några ggr / dag (mer sällan än jag trott)
- Kissar ofta
- Uppsvälld mage
- Huvudvärk
- Illamående (men utspritt över dagen, särskilt vid hunger).
- Trött(are)

Ni som följer mig vet att jag har utmattningssyndrom och dessutom genomgått/-går en misslyckad medicinering. Detta gör att de 4 sistnämnda symptomen kan vara biverkningar av medicin och symptom av utmattningen. Symptomen har dock ökat de sista dagarna och därför anar jag att de har med graviditeten att göra (också).

Pyret, vi är så lyckliga över att du äntligen hittat rätt!

Jag vaknar efter ett fåtal timmars sömn. Ändå glad. Lättad i hjärtat och med pirr i magen. Kommer på att jag tror att jag byter vecka idag, om jag fattat gravidappen rätt (den som jag laddade ner på en gång). Struntar i att klockan bara är 03.30 och att jag inte lyckats somna om efter nattkissen (som numera blivit rutin vid den tiden), jag måste se om jag bytt vecka. Mycket riktigt, enligt appen går vi idag in i vecka 5 (4+0). Personligen tror jag att min äl (ägglossning) var ett par dagar senare än vad appen räknat ut men det tänker jag ignorera, vecka 5 låter bra!

Här kommer historien om hur det var när Du flyttade in i min mage. På ett sätt bara ett streck. På väldigt många sätt så mycket mer än bara ett streck. Det bästa av allt, historien är sann! Och den är min. Min och min älskade sambos!

Trogna läsare känner till att jag för ett antal veckor sedan började bubbla av nytt hopp. Jag bloggade om att jag började återvända, började känna igen mig själv igen efter en tid av misslyckad medicinering. Jag njöt. Jag var lättad. Jag var bara jag och det var helt fantastiskt, i jämförelse med allt tok som jag hade upplevt.

I samband med detta började jag känna av en äl (ägglossning). Jag blev strålande lycklig över detta eftersom att jag under medicineringen inte känt något alls. I mina dystra stunder funderade jag då på om kroppen helt lagt av, om jag inte hade någon ägglossning. Om det aldrig skulle gå. Lättad över att jag var på väg tillbaka, över att jag befann mig på rätt väg, över mitt val att trappa ur medicinen kände jag en nästintill euforisk lycka. Mina känslor för min fina sambo kom tillbaka efter att i perioder varit avstängda under medicineringen. Inombords hoppade jag av glädje. Det gjorde vi också, ihop. Jag lyckades övertala min sambo att jag faktiskt ville ta ett äl-test, att det visst skulle vara bra för mig och inte alls dåligt som det tidigare varit (det är över 1 år sedan vi höll på med äl-test och vi blev bara stressade). Sagt och gjort, jag testade och det där strecket som tydde på stegring gjorde min dag! Jag testade flera dagar, faktiskt från en fredag till en onsdag och alla gav mig ett fint streck av olika styrka!

Vi var lyckliga och jag kände saker igen, både fysiskt och psykiskt. Det ena ledde till det andra flera gånger under dessa euforiskt lyckliga dagar.

Jag kände mig knepigt positiv, det var jag som förvandlade det negativa som min chef bemötte min svåra sommar med till fördelar. ”Nu har jag i alla fall provat medicin och vet att det inte funkar”, ”nu vet jag hur riktigt dåligt vissa människor mår och jag känner en djup vördnad för dem som lever med ångest, oro, panikkänslor”. Jag blev lite förvånad själv. Hur kunde jag vara så uppåt när så mycket var skitdåligt?

Jag anmälde oss till fertilitetsenheten i samband med min äl, eller strax efteråt. När jag la på tänkte jag det förbjudna ”så, nu är vi anmälda dit, då kanske vi blir gravida på egen hand. Det har man ju hört talas om”.

En kväll sa min sambo ”Älskling, vilka superstora bröst du har fått”. De ömmade precis som de brukar innan mens. Det var något som just denna gång fick sambon att tycka att de var extra stora, så pass att han t.om tog ett kort ner i min urringning. Visst kändes de tunga, mina små bröst.

När han frågade mig mina bröst, min uppvälld mage eller annat bemötte jag allt med ”för att jag har en bebis i magen”. Jag sa det med en självklarhet och vi började jinxa om detta. Bebisen i magen. Det slutade vi annars med för länge sedan. Det blev för jobbigt att prata om bebisen som sedan aldrig hade funnits. Som att vi blivit bestulna något vi redan bestämt. Nu gjorde vi så igen. Jag kissade ofta på grund av bebisen i magen, sa jag. Min huvudvärk berodde på bebisen i magen. Vi skrattade.

Jag slutade med min medicin, ungefär en vecka efter min äl. Den historien slutade på akuten med misstänkt hjärnblödning. Men det vet ni ju redan. Vad ni inte vet är att när jag låg i min säng den dagen och led, då när jag varken åt eller drack, la jag handen på magen och tänkte ”förlåt, om Du är där inne nu”.

En kväll i soffan nöp det till långt ner i magen så pass att jag hoppade till och spontant utropade ”aj min mage”. Jag la handen för att liksom möta det plötsliga hugget. Några sekunders oro försvann när det inte blev något mer än just det lilla nypet.

Kort därefter fick jag en flytning, en sådan som alltid brukar förekomma min mens och jag surade över det. Skrev till min bästa vän att jag hade haft förhoppningar denna månad men att jag nu fått min mens (flera dagar för tidigt dessutom, tänkte jag) Det kom lite till dagen efter och jag väntade på mensens antågande, förberedde mig mentalt. Men inget kom och dagarna gick… Jag funderade på om jag lyckades hindra mensen från att komma med mental tankekraft,  jag tror att jag har gjort det förut nämligen. Ni som är inne i karrusellen vet att varje toabesök väcks av funderingar.. Och ångest.

Hos min kurator dagen innan mens (eller inte mens) sa jag att jag kände förhoppning för denna cykel. Att saker känts lite annorlunda men att jag inte velat ge min sambo (falska) förhoppningar igen, att jag ville bespara honom det.  Att jag kände mig glad i kroppen och hade lite förväntningar men att mensen nog snart skulle komma, som vanligt.

Dagen för mens. Jag vaknade på morgonen och tänkte på de 2 drömmar som jag kom ihåg från natten. Den ena handlade om jobbet, det var en mardröm. Den andra handlade om positiva gravtest som regnat över mig. Jag som aldrig sett ett sådant fullständigt badade i positiva test i drömmen och var otroligt lycklig. När jag vaknade berättade jag om grav-testen i ett sms till min sambo.

Mina bröstvårtor höll på att explodera och det var något helt nytt. Mina bröst brukar alltid vara väldigt ömma och svullna men bröstvårtorna… Jag tänkte att jag bara hittar nya symptom igen, precis som jag gjort tidigare när jag hoppats.  Jag bestämde mig för att jag ville veta att jag skulle få mens innan den översköljde mig med sin fulhet och jag cyklade därför till apoteket efter lunch för att köpa ett 2-pack. Jag la i ett trosskydd för säkerhetsskull. Väl hemma igen hittade jag ett gammalt test från testlagret, en sån där billig sticka och la fram det. Eftersom att jag skulle prova med eftermiddagsurin tänkte jag slösa det billiga testet först. De kunde få hånle mot mig. Eller?

Negativa beskyddande tankar blandades med långa ingående tankar om hur och vad vi skulle säga, när och på vilket sätt.. Jag var inte kissnödig utan plockade lite först, åt lunch och tänkte sedan lägga mig och vila. Först skulle jag bara ta testet och få det ur världen. Jag kissade i muggen, som så många gånger förut. Slet upp stickan ur sitt lilla paket, som så många gånger förut. Doppade ner det, utan tidtagarur höftade jag sekunderna. Tror att jag har de i ryggmärken nu. Innan jag ens hann att lägga det på plats tyckte jag mig ana ett streck.. Ja eller två streck alltså. Jag har lurat mig själv innan, sett streck som aldrig funnits så jag vände bort blicken för att sedan titta igen på stickan. ”va fan”, kommer det ett andra streck? Jag hade bestämt mig för att gå ut ur rummet i 10 minuter och komma tillbaka men innan jag hann lämna rummet lyste det starkt. Den andra strecket.

Jag fick svårt att andas. Med händerna för munen andades jag mest åt ett håll, utåt tror jag. Katterna kom båda två och tittade storögt på mig. Jag upprepade helt andra ord än jag hade kunnat föreställt mig ”nej, nej, nej” (du får inte lura mig såhär – var nog fortsättningen på den meningen). Jag började famla efter ett riktigt test, ett Clear Blue men nådde inte upp i skåpets översta hylla dit jag nyligen slängt upp dem. Ut i köket, fortfarande flåsande, hämtade jag en pall. Katterna efter. Tillbaka igen och upp i skåpet, sneglande på det starkaste strecket i mitt liv. Skakande slet jag av plasten från Clear Blue, katten hoppade samtidigt upp på tvättmaskinen där allt utspelade sig och höll på att välta koppen med urin men jag hann rädda den. Började istället äta plast och var bara i vägen. Men jäkla katt flytta på dig. Doppade ner Clear Blue, även denna gång sekunderna på en höft. Såg att min hand skakade. Bredvid låg strecken och lyste upp. Böjde mig över den tänkande skärmen, ögonen några centimeter ifrån, huvudet stött i händerna. ”Gravid 2-3” såg jag, eller såg jag det? Vad fan menar du med det, tänkte jag.

Det började sjunka in. Gravid. Jag är gravid. Vi väntar barn! Du har flyttat in. Äntligen!

Jag ringde min sambo och sa ”älskling, älskade du, du ska bli pappa”.

Tack för alla fina grattis, ni är guldvärda! Jag ska berätta om testdagen i sin helhet, det lovar jag! Nu har vi mina föräldrar på besök och dem ska inget få veta. Därför är det bäst för mig att inte beskriva testdagen, för då finns det risk för plötsligt tåranfall ;)

Vilken supersöt mammaklänning va? Ska jag få ha en sådan sen? Det kan inte vara sant.. Eller? Åh!