Alla inlägg under augusti 2013

Av Karin - 21 augusti 2013 19:11

Mina vänner, mina vänner...

Plötsligt händer det (efter 1 år och 11 månader-plötsligt). Är det äntligen vår tur? Älskade, djupt efterlängtade Pyret...

//tjej i chock, underbar chock <3


ANNONS
Av Karin - 20 augusti 2013 18:40

10% och vi är ett par i den fjantigt låga siffran. Fortfarande barnlösa efter 2 år. 90% har lyckats på den här tiden. Det känns rätt sjukt, det är ju nästan alla. Ställ 10 par uppradade och vi är det enda som inte blivit gravida (flertalet har redan skrikande ungar).


Det är en sjukdom och jag tror att man kan likna känslorna och tankarna som detta väcker med andra typer av sjukdomar. Ibland väcker tanken på att vi är det enda paret så starka extensiella frågor att jag inte vågar tänka vidare. Vi av alla människor. Vi som är de mest fantastiska, starka, trygga, fina och kärleksfulla av par. Varför vi? Och varför min fästman, han som har haft barnlängtan i ådrorna sedan tonåren?


Samtidigt är vi någon helt annanstans idag tack vare barnlösheten. Oj vilken resa vi har gjort tillsammans. Jag kan inte annat än att känna mig så jäkla stolt över oss. Kärlek i ådrorna, det har vi också!


Nu börjar det nämligen pratas om Ivf. Inte säker på om vi (=jag) borde eller när vi får men vi kan försiktigt börja närma oss den vägen. Det känns kittlande, pirrigt helt fantastiskt och fruktansvärt jobbigt på samma gång. Efter den här medicintiden är jag hopplöst rädd för biverkningar, nästan fobiskt rädd. Rädd för tanken på om jag är redo eller om jag borde vara stabilare, på vad som kan hända. Myser med tanken om det skulle fungera, vilken skjuts jag troligen skulle få (eller så blir jag gravidsjuk och asdålig). Går det istället dåligt måste jag vara beredd på att möta mörker igen. Otäcka tankar om besked om dåliga ägg fladdrar förbi, äggdonation, adoption, missfall... Det är sannerligen ingen lätt väg att vandra. Det är vid ivf som felen kan hittas... Klarar jag i så fall det?


Plötsligt byts det där passionerade mötet i sängkammaren ut mot ett laberatorie, vitklädda människor som deltar, mot smärta, klimakterie vid 29 och sterila miljöer. Inte så sexigt och så mycket svårare att besluta om än om det bara hade fungerat på vanligt vis.


Jag tror att jag stolt skulle deklarera att det är en ivf-bebis, att jag skulle stå för vilken påverkan längtan har på en människa, ovissheten och på hur frågor kan slita ens hjärta itu. Jag tror att jag toksnabbt efter ett plus skulle köpa både bebiskläder och mammakläder. Som ett akut begär som stillats länge nog. Jag skulle njuta av att få bli en av ivf-bloggarna, en i gemenskapen. Den med sprayer, sprutor, förhoppningar och viljan att göra vad som helst för drömmen om ett barn.


Någon typ av stolthet för att bli en av alla oss som trots allt ryms i den lilla fjantiga siffran om 10%. Vi som tvingas vandra en helt annat väg, möta helt andra typer av hinder och kämpa oss blåa efter det som tas för givet. Vi som i de okända håller varandras händer och torkar varandras tårar, vi som förstår, peppar och lyfter upp när besvikelsen är ett faktum.


Sällan har så mycket nätkärlek skådats som i barnlängtans djupa kris. Och det är vackert. Det är bara just vi, i den fjantigt låga siffran på 10% som får uppleva just det.



ANNONS
Av Karin - 19 augusti 2013 23:55

Idol 2013 har dragit igång. Första avsnittet var inte alls så illa som jag hade förväntat mig. Ändå blir jag upprörd. Jag tänker tillbaka på förra årets säsong och funderar över hur man på Tv4, på bästa sändningstid i ett underhållande familjeprogram godkänner modding? Ni kanske tycker att det låter överdrivet, jag tror bara att ni har vant er vid konceptet. De hårda ord om utseende, stil, storlek och frisyr som t.ex Robin fick utstå, vecka efter vecka, inför hela svenska folket - jag tror inte att det finns något bättre ord. Än just mobbing.


Hur kan vuxna människor gå med på att krossa ungas drömmar överhuvudtaget? Vem har ens rätt att göra så? Jag vet att många stjärnor har fötts i och med idol men jag kan inte låta bli att tänka på hur många som har släckts? Hur många som aldrig vågade fortsätta? Lars Winnerbäck, Melissa Horn eller Anna Ternheim, visst är det artister som man tänker sig skulle ha haft svårt att klara sig i Idol när de trevande startade för många år sedan? Idag lever de alla på sin musik, i det tysta. Osäkra, nervösa och inte alls utstickande på ett "bra, säljande, annorlunda men ändå vanligt sätt" skulle de ha fått det tufft. De valde inte idolvägen, vissa av dem kanske för att det på deras tid inte ens var ett alternativ, andra för att idol inte kändes som deras "väg att gå". Jag undrar hur många Lars winnerbäck, Anna Ternheim och Melissa Horn som släcks i idol efter en säsong? Skit samma egentligen om personen hade blivit känd, hur många drömmar raseras?


Det på grund av några sekunders bedömning av vuxna människor som får betalt för att vara aggressivt käcka på bästa sändningstid, för att göra pengar.


Jag kan inte låta bli att tänka på vad programmet lär ut till alla unga tittare. Vad man får säga till en annan människa, den hierarkiska ordningen, sättet som mobbing rättfärdigas och bedömning av annat än just sången som framförs; utseende, storlek, stil och "görommigknep" haglar tätt under en säsong. Detta är alltså vad vi tittare vill ha. Eller? Jag vill det inte. Jag plågas när personer sågas. Jag älskar när någon är riktigt bra, sådär så att armhåret reser sig och benen knottras. Hänföras av nya talanger, det vill jag gärna men upprätthålla mobbingen, skratta åt folk som inte lyckas och krossa unga hjärtan, det vill jag inte alls vara en del av.

Av Karin - 19 augusti 2013 19:13

Feber. Igen. Och igen. Egentligen har den inte slutat sedan medicinen sattes in i maj men vid varje justering kommer topparna. 6 justeringar sedan maj. Den graden över min normala temp knycker den lilla gnutta energi som jag fått glädjas åt på dagarna den senaste tiden. Den som främst givits åt målandet, den som betytt så mycket. Nu finns inte orken till det. Frossar. Svettas. Sover. Min läkare kommer tillbaka först nästa vecka. Tills dess är pillrena och jag ihop. Tvångsihop.

Ibland kommer en såndär akutlängtan efter ett friskt liv över mig. Oftast håller jag sådana känslor på avstånd. Nu släpptes just precis en sådan längtan igenom den skyddande barriären och högg rakt i hjärtat av längtan. Olika saker kan trigga de där känslorna, ibland väldigt långsökta.

Idag en klänning på REA. Jag funderade på om jag kunde "behöva just en sådan klänning" någon gång och tänkte att den vore så fin att packa ner i en semesterväska till värmen i höst. Jag skenade vidare och tänkte på vår underbara vecka i Egypten i höstas. Det var perfekt väder dygnet runt, inte för varmt eller för svalt (hur ofta är det egentligen så?). Jag hann att tänka på att strosa runt, att inte ljud eller mycket folk skulle bekomma mig, att vi fritt kunde strosa, välja och vraka matställe, hålla händer och fnissa i sommarnatten, leta upp ett ställe att ta ett glas vin efter maten, titta på solnedgången och folkmyllret på torget. Prata om folk som vi såg. Konstatera att vi inte fryser i linne och shorts trots den sena natten. Säga hur mycket vi behövde den här resan. Vara glada. Det högg. Rakt i hjärtat. Jag kan inte ens göra en sån fantastisk sak. När kan jag det?

Av Karin - 18 augusti 2013 16:39

1 september. Det var en evighet fram i tiden och min största oro var om jag skulle bli frisk innan dess. Vad skulle jag säga då? Skulle de tro att jag försökt lura dem? Sedan kom giftet (s.k. medicin) in i bilden och livet stannade helt. Upplevelser jag aldrig trodde att jag skulle vara tvungen att hantera blev min vardag. Här sitter jag nu, tvungen att fortsätta att ta giftet för att kroppen annars ger upp av abstinens. Och de säger att man inte blir beroende! Jag ska ta hjälp av min husläkare säger dem, han har semester. Fler tabletter. Onödigt lidande. Väntan. Mitt liv väntar för att någon annan har semester.
En intressant iakttagelse är att friska personer mäter sin frustration över situationen i tid. "Att det ska ta så lång tid", "kan man inte göra något annat, tiden rinner iväg", "oj vad frusterande när veckorna går".
Jag mäter i lidande. Det får ta veckovis att sätta ut medicinen för min del, bara jag inte hamnar med en misstänkt hjärnblödning på akuten igen. Det får hellre ta lite längre TID.

Jag hade gjort likadant. Mätt i tid alltså. För gör vi inte alltid det? Det är en måttstock som alla kan relatera till. "Jag var så jäkla trött igår", ger inte samma förståelse som "jag somnade vid 18 och vaknade 07 imorse, jag sov 13 timmar". Oj vad länge, då måste du ha varit trött.

Undrar om klockans intågande gjorde att människor slutade att lyssna på personens upplevelse lika mycket som tidigare?

Störts av allt är ändå kärleken, den är tidlös. Oändlig. Och omätbar. En upplevelse mellan två personer kan aldrig förklaras genom teknik eller nya påfund. Där får känslorna tala!

Av Karin - 16 augusti 2013 15:56

Här är han nu, mannen, myten, legenden - Zlaaatan!

Av Karin - 16 augusti 2013 10:48

Efter mitt inlägg igår fortsatte jag att försämras. Min hjärna tycktes svälla innanför skallen och vid minsta rörelse eller förflyttning av blicken brände elektriska stötar till i huvudet. Tårarna rullade hela dagen, slutade inte. Den lulliga avdomnade känslan i kroppen, tvingades ta stöd mot väggar och blunda för att nå badrummet. Kunde inte fixa något ätbart. Det gick inte. Jag hämtade ett glas vatten och grät i flera minuter efteråt. Grät och skakade. Mot kvällningen samlade jag mod till mig och med ynklig röst ringde jag sjukvårdsupplysningen. Ska det verkligen vara såhär?, undrade jag. I samma veva kom vår nyopererade katt hem, våra blickar lika stirrande och frånvarande. Sjuksköterskan på andra sidan linjen sa åt mig att åka in akut. En sjukvårdstransport hämtade upp mig. Jag skakade som ett asplöv, blundade för ljuset som sprängde mitt huvud och yrseln så kraftig att stängda ögon krävdes. "Nu får grannarna något att titta på", hörde jag han säga. Han som körde britsen som jag skakande låg på. Min sambo gick bredvid, la sin hand på min axel. Grannen var inringd akut kattvakt. Allt svischade förbi mina ögon under färden, gick som stötar genom hjärnan och nya tårar rullade. Direkt in i akutintaget och till en ny säng. Vidare direkt in i ett rum. Skakade. Fick frågan om jag frös, minns inte vad jag svarade. När det grundläggande var gjort rullades jag ut i "sänghallen". Där bara skynken skiljer andra sängliggandes från varandra. Mycket ljud, starka vita ljus. Huvudvärk. Min hand i sambons. Hans fingrar som strök betryggande. Min blick fixerad på något. Andas lugnt. Det är under kontroll nu. Efter bara drygt en timme rullades jag återigen iväg. Lamporna bländade mig, gjorde mig mer illamående, svängningarna med sängen som jag låg på. Hjärnan sprängs snart. Läkaren gjorde en rad tester, varav flera var riktigt jobba. Ficklampsljuset rakt i ögonen sprängde mig itu. Jag fick följa ficklampan med blicken, tårar trillade när elstötar brändes av i hjärnan. "Du måste försöka lite till, jag måste se att dina ögon rör sig ordentligt", sa läkaren när jag återigen blundade istället för att följa lampan. Flera tester och frågor. Efter en stund frågade den långa, smala och unga kvinnliga läkaren om hon fick ställa frågor till min sambo. Det fick hon. Hon sa att jag såg blek och svårt medtagen ut och frågade min sambo om min depression, om jag brukar se ut så. Det brukar jag inte. Detta är värre än vid medicinstarten, svarade han. Läkaren sammanfattade, hon hade nu uteslutit hjärnblödning och istället kommit fram till att detta var allvarliga uttrappningsbiverkningar. Ett piller slank ner efter taxiresan hem, på några timmar klarnade hjärnan men lämnade mig sömnlös i natten. Sömnlös med oro och krypningar i benen, trots allt mycket bättre än sprängande hjärna. Du kom nära mig igen, din jävel. En dag vinner jag. Ut ska du nämligen, vi måste bara hitta ett sätt att överlista dina fruktansvärda protester. Din jävel, du tvingade mig att svälja ner dig igen. Jag hatar dig. Jag vinner till slut.



Bild från google.

Av Karin - 15 augusti 2013 10:19

Det susar i öronen, inte en tyst stund. Som att bruset i öronen gör uppror mot allt som pågår i huvudet. En spegling av det kaos som råder i hjärnan. Hjärnan känner jag, på ett sätt som inte är normalt. Vänder jag blicken så hinner hjärnan inte med och liksom snurrar ikapp i efterhand. Den äckligaste känslan. En snurrande hjärna. Yrseln gör mig illamående. Jag vill inte röra mig. Ligger stilla. Tittar på en punkt för att inte snurra till hjärnan i onödan. Nu är de här. Uttrappningsbiverkningarna. Jag tog min sista tablett i förrgår. Kroppstemperaturen ökar, feber igen. Säkert 7e veckan med feber den här sommaren. Kroppen känns olustig, stum och tung, stegen likaså. Långsamma och motvilliga trotsar stegen yrseln. Tårar letar sig fram, rullar sakta och blöter mina kinder. Detta är 5e gången. Detta är vecka 14 av obehag och biverkningar. Det är sista gången nu försöker jag trösta mig med men det hjälper föga när många dagar kvarstår, antagligen 10. Inget kan göras förutom att vänta ut plågan. Jag hatar det. Hatar hatar hatar. Bort bort BORT och ut satans kemiska konstiga helvete. Bara bort. Jag vill aldrig känna dig igen. Ta mina tårar, snurra min hjärna och gör mig spyfärdig men kom aldrig nära mig igen.

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12 13 14 15 16
17
18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31
<<< Augusti 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se