Jag är irriterad på mig själv för att jag slarvade med måtten till detta porträtt. Nu blir det inte alls likt och det blir svårt att ändra en sådan sak som måste vara rätt från början! Duuumt! Å andra sidan är detta mitt första porträtt någonsin, kanske behöver jag vara lite ödmjuk mot mig själv (men...) ;) Den är inte klar, som synes!

En familjebild med namn och intressen har jag knåpat ihop. Vad blir det härnäst månne?

Hur kan samma något vara både bäst och sämst? Jag ligger alldeles bubblig i kroppen och ska försöka sova. Istället vandrar tankarna iväg. Jag känner ett sådant lyckorus över att vara jag. Över att känna igen mig själv, mina tankar, mitt sätt att förhålla mig till saker som händer, mina känslor. Allt jag är nu är jag. Tidigare i ruset av medicinen fanns inga spår av mig kvar, ändå efter en gravdvis försämring fanns nervositeten över att de som nu fick mig att sluta med mecinen inte alls skulle vara medicinens fel. Att allt de nya hemska istället skulle vara jag. Inte på något sätt är jag säker efter såhär lång tid av överraskningar. Man vet inte allt om sig själv, inte alls faktiskt. Man märker först när man hamnar i nya situationer. Lättnaden nu när så många av hemskheterna redan är borta går inte att beskriva. Det är så pass mycket större än "vad skönt". Det är oändligt. Jag gottar mig åt tanken att jag är jag igen och tänker att man borde vara glad över det annars också. Att vara sig själv menar jag. Det finns så många sämre jag att vara. När jag snabbt försöker sammanfatta sommaren som har passerat inser jag att det är motsatsens sommar. Såklart motsatsen mot vad jag länge trott att den ska vara. Men också motsatsen sommar när jag hittar de två bäst beskrivande orden. Sämst. Bäst. Hur kan de orden beskriva samma sommar? 

Sämst. Det behöver nog ingen närmare förklaringen. I alla fall inte till er trogna läsare men för er nytillkomna kan jag i några korta meningar beskriva utmattningen som lamslagit mig, depressionen som fullkomligt svärtade ner min vardag efter att vårt planerade bröllop ställdes in. Sämst. Paniken, håglösheten, hallucinationerna, de utomkroppsliga upplevelserna, huvudvärken, yrseln bortom all sans, magproblemen som ledde till fler problem, aptitlösheten, illamåendet, den förhöjde kroppstemperaturen som tvingade mig att leva med känslan av konstant feber och de likgiltiga icke-känslorna som följde medicineringen. Det gör sammantaget sommaren till den sämsta.

Bäst. Kärleken. Att den stod över allt ovan. Att den vuxit sig starkare än jag någonsin trott var möjligt. Alla de som brytt sig och visat sitt stöd på olika sätt. Bäst. Bäst. Bäst. Men så till det knasigaste bästet. Att jag har varit sjuk. Ja det har faktiskt vara bäst, precis på samma gång som det har varit absolut sämsta någonsin. Jag har fångat stunder av välbehag som jag aldrig skulle andats in tidigare, för i ruset av allt elände beskrivet ovan var en sekund av något halvbra makalöst vackert. I samma anda kan också tilläggas att jag faktiskt valt vad jag vill- och kan göra utefter mina förutsättningar. Lika frustrerande som det var att avstå att göra något jag verkligen ville, lika fantastiskt underbart har det varit att jag lärt mig att lyssna på kroppen. Kanske inte precis i den stunden som jag avstod, då grämde jag mig och anklagade min sjukdom för att inte låta mig leva. Nu i efterhand, när energin är starkare än tidigare, tack vare att jag ibland avstod, nu är det bäst. På sätt och vis kan man säga att jag har gjort det som jag har haft fysisk och psykisk styrka att klara av och det borde man hålla sig till varje sommar. Sudda ut alla de där "semestermåstena" och lyssna på kroppen. Ligg på en madrass på terassen och titta på molnen en hel dag om det så känns, det kan göra mer gott än att bocka av den långa listan. Bäst är också att jag genom min sjukdom har hittat intressen. Att måla och att skriva. Bäst. 

Tänk att det kan finnas så många bäst med sämst.

Inspirerad av den fantastiska filmen "nu eller aldrig" knåpar jag i skrivande stund ihop mina drömmar och tankar, stora som små, med medveten tanke att se bortom barnlängtan. Det är lätt att fastna i stress och bitterhet över det som inte blev som planerat. Men drömmarna då? Allt annat i livet? Hur vill du ha det framöver? Vad tycker du är roligt? Du är mer än din längtan!

Våga drömma - våga förändra!

- Ge ut en bok
- Besöka alla världsdelar
- Ha en venissage
- Lära mig dansa
- Gå en skrivkurs
- Njuta maximalt i nutid
- Släppa taget om min mobil - jag behöver den inte alltid
- Köpa hus med närhet till hav
- Odla tomatplantor, morötter och basilika
- Gå teckningskurs
- Sälja tavlor
- Skapa en hemsida och visitkort
- Designa kläder
- Förbättra vården - starta en stressmottagning
- Ha långa semestrar
- Aldrig somna osams med min sambo
- Fota inspirationsbilder
- Fortsätta att söka efter ett sunt sätt att leva för just mig
- Slösa på kärlek!
- Inte leva för det som kommer "sen"
- Vara tacksam över att vara frisk
- Snorkla ofta!
- Se en spektakulär solnedgång- och uppgång
- Om än bara för en natt, bo riktigt lyxigt
- Lära känna någon som jag har förutfattade meningar om
- Inte jobba mer än 40-timmarsveckor
- Kunna springa flera kilometer
- Ta vara på möjligheter
- Göra en riktigt bra affär
- Strosa på stan och shoppa
- Prova yoga och/eller mindfulness
- Säga ifrån när jag borde
- Begränsa mig (och andra som påverkar mig)

Vad har ni för drömmar och förhoppningar på livet?

Vad gör dig glad?

Vad kan du förändra för att må bättre?


//Ta hand om er!

Här är hon, tjejen med de stora ögonen som uppenbarade sig efter 7 timmars (!) tecknande.

I see your true colours and that's why I love you..

Från vilken känd, tårdrypande film från slutet av 90-talet?