Direktlänk till inlägg 7 september 2013

Att ge varandra liv

Av Karin - 7 september 2013 16:14

När Du blir gammal nog så ska jag berätta för dig att saker inte alltid behöver vara som de ser ut på ytan. Det kan finnas en djupare mening eller en annan förklaring än den man vid första anblicken ser. När Du blir gammal nog så ska jag berätta för dig hur det skulle kunna ha uppfattats när du flyttade in i min mage. Att folk, utan att känna mig, säkert skulle kunna ha en åsikt om att detta inte riktigt var rätt läge att bli gravid. När du är gammal nog ska jag berätta för dig att just precis av den anledningen behövde jag dig som allra mest. Hoppet hade sedan länge sinat, min längtan skavde i brösten och gjorde det svårt att andas, kraschen av utmattning hade ägt rum många månader tidigare och vägen därefter var så fruktansvärt tuff. Efter en tid provade jag medicin som en utväg. Det visade sig bli en än tyngre väg att vandra. Ett bottenlöst helvete av biverkningar. Avvaktande. Höjning. Avvaktande. Sänkning. Avvaktande. En tid där inget av mig längre fanns kvar. Bara en rad av personligetsförändrande biverkningar. Kemiska reaktioner i min hjärna som blev fel. Fel. Jag bestämde mig för att gå mot strömmen, inte avvakta mer. För att avbryta och lita på den känslan hos mig som sa att detta inte var bra för mig. I takt med att medicinen långsamt lämnade min kropp återvände jag till livet. Karin som henne vi känner. Här i samband med detta, i ett läge helt olikt det jag hade föreställt mig kom Du till mig. När jag låg på akuten och plågades hade Du flyttat in i min kropp. När du är gammal nog ska jag berätta för dig att Du fick mig att orka lite extra. Vetskapen om att Du behövde motion fick mig att gå ut. Du behövde också bra mat och plötsligt engagerade jag mig i det igen. För din skull. Jag halkade mest bara med, för allt gynnade förstås mig också. När medicinen krampaktigt höll sig fast i min kropp och jag vred mig av obehag i sängen, hade jag min hand på magen och Du hjälpte mig igenom dessa fasansfulla stunder. Det ska jag berätta för dig när du är gammal nog. Jag ska berätta för dig att tårar var utbytta mot leenden. Att mörker var utbytt mot ljus. Att oro för framtida jobb inte längre gnagde mig. Jag skulle ju få Dig. Jag ska berätta för dig att framtidens otäcka ovisshet istället kunde föreställas med en stor mage, en vaggande gångstil, en stor mammaklänning och skratt. En julafton med mammaklänning, kunde jag plötsligt tänka på. En vår där din ankomst närmar sig, log jag åt. Tankar om att se Dig med farmor och farfar, som också känt oro för vår skull. Att se Dig i armarna på mina föräldrar som genom denna tuffa resa stöttat mig till hundra. Tanken på att få se Dig med din pappa får mitt hjärta att snurpas ihop. Att han inte längre behöver gå och vyscha på katten utan istället kan ha sitt efterlängtade barn i sina armar fyller mina ögon av lycka. När du blir gammal nog ska jag berätta för Dig att allt inte behöver vara vad det först ser ut. Jag ska berätta för Dig att du gav mig liv, precis på samma sätt som jag gav dig liv. Vi var beroende av varandra för att utvecklas, kanske på olika sätt. Men båda mot samma sak. Mot liv. Vi gav varandra liv.

 
ANNONS
 
Ingen bild

Maria

7 september 2013 19:53

Det där om att andra tycker det är "fel" läge, är det något du hört eller tror andra kommer tänka? Är det kanske bara din föreställning? För jag kan inte tänka mig något bättre alternativ för att finna mening och ork! Du är redan världens bästa mamma åt er skrutt i magen! Kram

Karin

7 september 2013 20:00

Dels är det nog min egen föreställning. Inte hade jag tänkt att vara långtidssjukriven, just klivit ur en depression, kämpa mot utmattning och trappa ut äckelmedicin när jag blev gravid.

Men jag får såna vibbar från sjukvården också, att man kanske inte tycker att detta var allra bästa läget. Inget som sagts, kanske mer sånt som inte har sagts.. Du vet, en känsla, en blick eller ord om att jag kanske kommer behöva extra stöd utifrån min situation.

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4 5 6 7 8
9 10
11
12
13
14 15
16 17 18 19
20
21 22
23 24 25 26 27
28
29
30
<<< September 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se