Alla inlägg den 12 september 2013

Av Karin - 12 september 2013 18:42

v 8 (7+2)


Inatt var det kisspaus 2 gånger på några få timmar. Varje gång kände jag hur det molnade i magen. Det gjorde mig lycklig. Jag tänkte att Du nog växte i min mage. Jag är alltid grymt hungrig när jag vaknar på morgonen och till min stora lycka kan jag också äta. Jag älskar frukost och jag tror aldrig att det har smakat så gott som nu, inte heller har jag kunnat äta så mycket. Värre är det med lunch och middag men jag misstänker att det kan vara påverkat av medicinen som intas vid den tiden. Den har gjort mig illamående sedan start. Jag är känslig för lukter. De första veckorna av graviditeten älskade jag fisk och kände mig glad över det. Jag är semi-vegetarian och vill helst inte att möjliga maträtter ska strykas från min lista. Men nu äcklas jag av fisk. Det går inte. Det luktar äckel och jag mår illa av blotta åsynen. Jag antar att det är bättre att vänta och hoppas att det går över än att försöka tvinga i sig, eller vad tror ni? Jag har varit oerhört sugen på pizzasallad sedan dagarna innan jag fick reda på graviditeten, salt och surt lockar. Knäckebröd med ost, tomar och gurka likaså. Popcorn och lättsaltade chips med dipp. Mina bröst är väldigt svullna och de ömmar rejält. Vissa nätter har jag svårt att ligga på sidan för att brösten ömmar. Jag flåsar när jag går, får hög puls och jag har fortfarande ont i skinkan/ryggslutet (en nerv som kommit i kläm enligt bm). Jag är extra trött och sover mellan 2-3 timmar varje eftermiddag och har huvudvärk rätt ofta. En del snabba humörssvängningar har dykt upp och en del fruktansvärt fåniga sådana. Jag blev så vansinnigt irriterad på en person som jag inte ens känner via hennes blogg (inte någon av er som följer mig). Hon skrev så handfallet om hennes relation med sin kille att jag såg helt rött och blev riktigt arg. Mamma fick sig också plötsligt en avhyvling i telefonen - det var hon nog inte beredd på (och inte jag heller)! Jag har ganska många symptom men inget som är särskilt jobbigt. Min kurator sa igår att vi som varit ofrivilligt barnlösa oftare har en högre toleransnivå för gravidsymptom eftersom att vi så länge längtat efter dem. Det ligger säkert något i det. För min del så tror jag också att tiden sedan min krasch i januari underlättar och främst medicintiden sedan maj. Jag har mått så överjäkligt dåligt, sämre än jag ens trodde var möjligt och mina perspektiv har förändrats radikalt av min upplevelse. Sedan är det såklart ännu en viktig skillnad - jag mår visset för att vi väntar en bebis.


Vi har kub inbokat 18 oktober (1 månad och 5 dagar - inte för att jag räknar). Jag förstår inte hur vi ska kunna hålla oss tills dess. Försvinner mina symptom då kommer det bli ännu tuffare. Möjligheten att göra privat ultraljud finns ju om det krisar ihop sig!


Det som gör allt mest verkligt är frågan "när är du beräknad?". Jag dör lite varje gång. Beräknad? Det betyder ju att det är på riktigt!

ANNONS
Av Karin - 12 september 2013 18:33

Jag slår bort den olustiga känslan av att något är fel, fortsätter istället att jaga bilden på hur jag låser upp dörren i den starka vinden. Behöver ha målbilden i huvudet. Jag föreställer mig ytterdörren, den som ser ut som en balkongdörr, helt i glas, som gör det omöjligt att undkomma försäljare och dörrknackare.  Dagarna har varit ljusare. Betydligt ljusare. Jag väntar på ovädret. Jag känner att det är på väg, det råder ingen tvekan. Mörkare moln drar in över gatan där jag bor och blåsten tilltar i kraft. Det biter i mina kinder och skamfullt röda köldmärken vittnar om den isande kylan som möter mig. Jag går framåtböjd för att orka ta mig fram, det spänner i ryggslutet och benen domnar. Som att jag skulle ha gått många mil för långt. Hjärtat bultar så snabbt, mycket snabbare än vad farten egentligen kräver. Min puls rusar, jag känner den tydligt bulta på halsens insida och jag tvingas att hosta till för att bli av med rädslan om att luftvägarna ska strypas. Det bränner bakom mina ögonlock men jag sväljer hastigt och fortsätter framåt, stannar och lutar mig tillfälligt mot en lyktstolpe, vågar inte vila för länge av rädsla för att bli fast där när den allra bistraste kylan når mig. Molnen ovanför mig blir allt mörkare och blåsten tilltar än mer, det råder ingen tvekan om att storm är på väg hit. Storm och kaos. Smala urholkade träd som för länge sedan tappat allt hopp vajar ilsket i vinden, ett till synes kvarglömt lövs sista krafter sinar till slut och virvlar i vinden snabbt ner mot asfalten. Den hårda och kalla. Lövet fångas återigen av vinden och med fart blåses flera hundra meter på en guppig bana, upp mot luften – tappar styrfart och faller hårt mot backen. Skrapas för en stund mot den grusiga och isiga gatan, sedan upp igen där kittlande förtjusning blandas med skräck, högt mot den numera så gråa himlen. Strax innan jag tappar sikte på lövet stannar det tvärt mot en snöhög, smutsig av utsläpp från stadens bilar. Snöhögen har kämpat tappert i år och klarat sig längre än vanligt, tänker jag. Innan blicken lämnar lövet släcks allt hopp, i ett kraskande ljud under någons små vinterskor. Ackompanjerat av glada tillrop. Ett lekande barn förstås. Dörren är inom synhåll nu. Om det inte vore för den tryckande vinden som kämpade emot mig, den bitande kylan, den värkande ryggen och de domnade benen skulle jag ha skakat av mig all oro, skuttat resterande bit och i ren iver för min överlevnad bekämpat mina stelfrusna fingrar och trotsat värken för att låsa upp. Nu är det inte så enkelt. När jag når trappen, den långa trappen blickar jag upp mot dess topp och tänker att det är min nästa sista prövning. Jag ska dit upp. Med hasande steg bestiger jag ett steg i taget, blicken svajar, pulsen stiger ytterligare, det svartnar tillfälligt för mina ögon som bränns av tårar. Tårar som inte längre ryms bakom mina ögonlock, utan en efter en svidande singlar nerför mina rödsprängda kinder. Halvvägs upp förbannar jag den dåliga trappkonstruktionen som byggts till vårt snabbygge. Jag fnyser åt ordet, snabbygge, och åt hela konceptet med att sätta ihop stora delar av ett hus på plats, ännu ett tecken på vårt stressade samhälle. Tidseffektivt, kostnadseffektivt men inte charmigt konstaterar jag när jag blickar ut över alla huskroppar som ser likadana ut, uppradade efter varandra. Ståltrapp, brant lutande, lång och med håligheter är som gjord för att fastna och falla bakänges ner i asfalten. Jag muttrar och drar in doften av isande kyla, stål och min egen flåsande andedräkt. När smaken av metall fyller min mun stannar jag igen. Metall eller är det blod? Med en orolig gest drar jag handen under munnen och tittar på min frusna hand. Bara saliv. Jag är snart uppe, jag känner knappt stegen under mina fötter, jag bara vet att jag går. Eller jag tror i alla fall att jag går och i det här läget är det fullt tillräckligt. Jag står på trappans översta steg, ett djupt andetag, eller en lättnadens suck om du så vill. Jag lyckas vrida mitt huvud för att få en glimt av vad jag har klarat. Ett litet leende lyckas tränga igenom, men den höga pulsen och hjärtats frenetiska klappande avbryter njutningen och tvingar mig att luta mig mot trappans räcke för att försöka återfå kontroll över min kropp. Min kropp darrar och jag skakar av mig sorgsna funderingar om hur jag kunde bli så här sjuk. Biter ihop. Jag tar några stapplande steg och kan känna dörrens räddning närma sig. Mörka moln stirrar ilsket på mitt kämpande och vinden vittnar om att den snart kommer att ta något med sig ner. Samtidigt som jag famlar i fickan efter min nyckel med stelfrusna, skakande fingrar. Jag suckar tröttsamt och letar i min andra ficka, även i bröstfickan, trots att jag aldrig lägger min nyckel där. Paniken växer. Himlen öppnar sig. Mina sista krafter lägger jag på att kolla på gömstället på terrassen men där är det också tomt. Jag har ingen nyckel. Det finns inget annat än att möta ovädret. Storm och kaos.


Denna text var del 1 i min skrivkurs. Denna uppgift handlade om att beskriva miljö med hjälp av alla sinnen.


Bara enklare justeringar gjordes i texten, enskilda ord ströks t.ex ordet "så". Det är lätt att överanvända "så" men kan egentligen alltid strykas. Hur som helst, mitt omdöme lät så här;

"BRA MILJÖ OCH SINNEN. BRA SPRÅK, KÄNSLOR, TANKAR OCH TEMPO. EN DEL MENINGAR KAN BYGGAS OM FÖR BÄTTRE FLYT. LÄS TEXTEN HÖGT FÖR DIG  SJÄLV SÅ MÄRKER DU VAR DET BRISTER.

ANNARS BRA!"


Jag är nöjd. Kanske blir det en bok till slut?


ANNONS

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4 5 6 7 8
9 10
11
12
13
14 15
16 17 18 19
20
21 22
23 24 25 26 27
28
29
30
<<< September 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se