Direktlänk till inlägg 21 september 2013

Dela glädjen eller inte?

Av Karin - 21 september 2013 14:00

Jag har sett att ämnet har cirkulerat bland flera av de gravida bloggarna den senaste tiden och jag har funderat. Funderat och insett i att jag inte håller med i deras ståndpunkt, att jag tycker annorlunda i frågan. Ämnet är "att dela sin gravidlycka på sociala medier eller inte?" Främst gäller det nog Facebook, kanske till och med uteslutande.


Anlednningen till att detta ens är en fråga, för er som inte förstår det, är att dessa uppdateringar, dessa ultraljudsbilder och lyckligt stora gravidmagar är yberkänsligt för en viss del av befolkningen. För oss som kämpar. För att för oss som lever i ovisshet och rädsla över vår barnlöshet kan en sådan bild vara de enda som krävs för att vända en lyckad fredagkväll till en skur av tårar och mörka tankar. Vi som drabbas av bitterhet och avundssjuka över alla dessa lyckliga besked - ska vi göra samma sak tillbaka? Ska vi såra dem, som sitter med trasiga hjärtan och barnlägtan ut i tårna, precis som vi själva gjorde alldeles nyss?


Nu låter det som att min slutsats kommer att bli "nej, det ska vi inte" men det är mer komplext än så, tänker jag.


Och nu slutar jag referera "mig" till gruppen "vi", nu är mina åsikter mina.


1. Först och främst ett ganska enkelt argument, som i andra sammanhang skulle kunna reta gallfeber på mig men som just i det här sammanhanget ändå fyller en funktion. När jag satt trasig och bläddrade på Facebooks uppdateringar tänkte jag aldrig "oj vad skönt att det inte var fler graviduppdateringar idag". Nej jag tackade aldrig frånvaron av gravidlycka, jag bara förbannade den som fanns där. Och varför? Jo. För med en ultraljudsbild drog jag slutsatsen att det hade gått lätt och smidigt. Genast tog jag för givet att detta minsann var ett par som hade bestämt sig att skaffa ett barn lagom till semestern och lyckats. Den bitterheten slog knut på mitt hjärta. Aldrig stod det något annat än ett hjärta, nedkomstdatum eller möjligen något om de lyckliga föräldrarna, därav såg det också så enkelt ut. Som att dem aldrig hade levt i rädsla och ovisshet, som att de hade tagit den där graviditeten för given och inget hade rubbat den. Det upprörde mitt hjärta mer än själva nyheten i sig. Det som var orättvist gjorde ont.


b. Man bör också hålla i åtanke att för ungefär 80% av alla par går det smidigt med barnagörandet. När någon av oss i den lilla gruppen på 20% lyckas, kommer det på det stora hela göra väldigt liten skillnad. Jag må vara trångsynt och dömande nu men jag är ändå övertygad om att de par som ryms i den 80%-iga gruppen aldrig kommer att visa sådan hänsyn till den lilla gruppen att dem inte heller delar sin gravidlycka på Facebook.


b* Och om jag tänker mig en värld helt utan bilder på gravidlycka och ultraljudsbilder så känns den också väldigt mörk och trist.


2. Så vad kommer jag egentligen fram till här? Att vi i den lilla gruppen, inte kan skona andra barnlösa par genom att inte visa oss. De kommer såklart inte sakna vår närvaro. Vi kommer bara inte finnas. Jag tänker istället att man med små subtila ord kan hinta om vägen mot gravidlyckan. Jag är säker på att jag hade snappat upp ord som "lång väntan men äntligen...", "efter en krokig väg...", eller helt enkelt "vi har längtat efter Dig så oerhört länge, välkommen".


2b. Ser ni hur det skulle slå fler flugor? De som annars går sönder av nyheten kanske istället (i bästa fall) känner lite hopp över att det kan gå till slut och alla de som springer runt och latjar i den stora gruppen om 80% kanske får sig en liten, liten tankeställare ("jaha vad var det för fel på dem då?"). Jag tror inte att man besparar någons hjärta genom att inte synas, dessa hjärtan krossas dagligen av allt från frågor, lekplatser, barnvagnar och snoriga ungar på köpcentret i alla fall.


Men jag tror att man kan få dessa trasiga hjärtan att känna lite hopp eller i alla fall få se att en ultraljudsbild inte alls behöver ha varit en enkel match eller en lycka som detta par tar för givet, utan något långt efterlängtat och ovärderligt vackert.


-----


Jag kommer inte ha svårt med att berätta att det tog tid, för vissa kanske det känns mer privat? För mig känns det naturligt. Vi är ändå en grupp av par som får det svårare, vi var en av dem. Jag delar gärna den delen av mig själv för att öka medvetenheten hos andra människor. Jag kommer kunna säga att vi precis skulle få börja med ivf men jag kommer också att vara jäkligt uppmärksam på att man inte drar "orsakssamband" i och med det. Är det någon som är riktigt inkörd på detta med orsakssamband så kan jag berätta att jag blev befruktad innan jag ringde och anmälde oss till ivf-planering - alltså ledde inte ivf-planeringen till att vi slappnade av och blev gravida (ironi). 

Vad tycker ni andra?

 
ANNONS
 
K

K

21 september 2013 15:02

Jag håller helt med dig. När vi la ut på facebook att vi väntade så skrev jag att vi efter många års kämpande fått hjälp. Dels av omtanke om andra men dels för att jag inte vill att folk ska anta att det bara var för oss att göra barn på ett försök.

Vilken fin mage du har :) syns visst att där bor en liten :)
Kram

http://motettliv.blogg.se

Karin

21 september 2013 15:15

Precis så. Den här upplevelsen har ju också betytt mycket på olika sätt, både som individ och som par.

Skulle också kännas "taskigt" för mig att vi som har längtat längre än andra som delar på facebook liksom blir utan den glädjen. Den är man väl värd (lite extra;)?

Hihi tack, kvällsmagen är så stor att jag undrar om det bara är EN liten där inne ;)

Kram

 
S

S

21 september 2013 19:09

Jag tänker så och har gjort hela tiden. Fast av många fler anledningar.
Men sen vi fick veta att vi fick ställa oss på kö för ivf var vi väldigt öppna med vår "kamp" och då vi gick ut på social medier skrev vi också något i stil med efter mycket väntan och längtan... Och då var det många som kommenterade att de tänkt mycket på oss, förstått att det varit svårt, att de aldrig kunde flreställa sig lyckan efter så mycket motgång m.m det var också många som talade om att de varit med om olika saker innan deras lycka kom också.

Men jag läste också en jätte bra kommentar på en annan bloggerslas sida där en tjej kommenterat
Att då finns det andra saker vi kanske borde ta i bejakande också. Just nu känns det ju extra hårt då vi är/varit den utsatt gruppen. Men om man tänker i större skala. Och saker hon tig upp var (fast ned mina ord..)

Jag har vänner och bekanta som varit utan partner, eller haft svårt att träffa någon, som känt liknande för status uppdateringar kring fredagsmys, rosor från sambon, bröllopsbilder, förlovningar och kärleksresor. På samma sätt som oss gråtit sig till sömns på natten och haft den där klumpen i magen. Känslan av misslyckande.

Lika så de arbetslös som fått upp i sitt flöde, alla som är trötta på sitt jobb, som inte har ork på måndagsmorgon eller efter semestern.

Då skulle vi få strypa alla uppdateringar för man vet ju inte vad som gör ont i någon annan, vad som sårar eller vad folk varit med om.
3-4 st av de bekanta jag pratar med som också är gravida, som jag trodde blivit gravida lätt, har anförtrott både det ena och andra efter att jag "vågat" prata om vår resa. Då tillhör de statistiken 80% men har ändå haft det kämpigt med missfall, blödningar, oro, fel diagnosernas vid vul och RUL... M.m

Men det är svårt. Man har ju varit på båda sidor och känner ju starkt för ofrivvilig barnlöshet.

<3 <3 <3

Kraam

http://vntanlngtan.blogg.se

Karin

22 september 2013 11:30

Åh ja, precis det var jag också ute och famlade efter. Vem bestämmer vad som är känsligt? Vi har tagit del av denna världen nu och är därför medvetna om bilders påverkan men precis som du skriver finns det ju tusen andra saker. Du förklarade bra, kanske uppdaterar jag texten och lägger till!

Tack!
Kram

 
Langtarefterbarn

Langtarefterbarn

21 september 2013 22:20

Jag har inga som helst problem med att berätta att vi har haft problem och fått hjälp tidigare men att vi nu lyckats själva.
Det är så kluvet det där med sociala medierna. Jag kanske är för försiktig när jag tänker att jag inte ska lägga upp något. Det är ju mest för att skona andra som ev är i samma sits. Men visst, det är ju ingen som lägger upp något med uppsåt att såra. Jag hoppas i alla fall inte det! Kraam

http://langtarefterbarn.wordpress.com

Karin

22 september 2013 11:34

Jag förstår det. Men samtidigt, tänker du så om allt? Det finns ju sorg i allt, en del har tråkiga familjeförhållanden och en uppdatering med bild på familjemiddag kan vara svårt, vissa är långtidsarbetslösa och stör ihjäl sig på folk som klagar på sina jobb, andra har inte hittat rätt partner och gråter sig till sömns av alla lyckliga parbilder. Förstår du vad jag menar? Jag säger inte att din ståndpunkt är fel, absolut inte. Jag bara reflekterar :)
Tack för din kommentar!
Kram

 
Terese

Terese

22 september 2013 00:02

Intressant inlägg. Känner igen mycket av vad du beskriver. Jag och min sambo började försöka skaffa barn augusti 2010. Runt jul i fjol lyckades vi äntligen bli gravida efter lite hjälp av en underbar läkare ludmill ondrasek. Grattis till er graviditet och all lycka! :)

http://alladessaord.bloggplatsen.se

Karin

22 september 2013 11:35

Åh tack snälla! Kikade in på din blogg, du skriver både bra och mysigt. Grattis till graviditeten och lycka till inom kort :)
Kram

 
Fiffig

Fiffig

22 september 2013 08:21

Lustigt, jag har tänkt på det samma den här veckan! Ska jag lägga ut en bild, eller inte? På Facebook vet jag inte om jag vågar, men inte så mycket av rädslan för att såra, utan snarare för att jag fortfarande inte kan släppa den där dumma oron. Tänk om det går dåligt sen, och ALLA vet? Men förnuftet säger ju att bara för att jag berättar på Facebook får jag inte missfall.

Påinstagram däremot har jag en snävare vänkrets, där tom nästan alla redan vet om vår graviditet. Jag har en jättefin magbild från vårt bröllop som jag varit på vippen att lägga ut massor av gånger, men ändrat mig i sista stund. Men nu tror jag banne mig att jag lägger ut den!

PS, tycker du skriver så klokt!

Kram

http://fiffig.bloggo.nu

Karin

22 september 2013 11:38

Ååh jag vill se magbild fiffig ;) Hihi! Jag förstår vad du menar med oron och alla som man har på fejjan. Väldigt många som lägger ut kub-bilden v12 faktiskt.. Inte tänkt på det så noga som nu när vi närmar oss. Det är väldigt tidigt! Jag tror att RUL får komma upp på fejjan, iaf känns det så just nu :)

Hoppas det kändes bra med bilden, om du la upp den :)

Tack för din tanke.

Kram

 
Langtarefterbarn

Langtarefterbarn

22 september 2013 21:59

Jag förstår precis vad du menar och tar absolut inte illa upp. Istället måste jag säga att mina ögon öppnas lite mer för varje dag som går. Reflektion och kommunikation är något jag förespråkar. :)
Precis som du skriver så finns det ju saker som är mer eller mindre känsliga för alla. Familjemiddag, kärlek, barnlöshet eller andra saker. Kanske behöver man inte "gnida in" saker i de sociala medierna men jag håller nog med om att man ska få visa sin glädje. Kraaam

http://langtarefterbarn.wordpress.com

Karin

25 september 2013 09:58

Jag håller med dig. Vi kan komma hur långt som helst om vi är öppna och kommunicerar med varandra :)
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4 5 6 7 8
9 10
11
12
13
14 15
16 17 18 19
20
21 22
23 24 25 26 27
28
29
30
<<< September 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se