Direktlänk till inlägg 21 september 2013
Dela glädjen eller inte?
Jag har sett att ämnet har cirkulerat bland flera av de gravida bloggarna den senaste tiden och jag har funderat. Funderat och insett i att jag inte håller med i deras ståndpunkt, att jag tycker annorlunda i frågan. Ämnet är "att dela sin gravidlycka på sociala medier eller inte?" Främst gäller det nog Facebook, kanske till och med uteslutande.
Anlednningen till att detta ens är en fråga, för er som inte förstår det, är att dessa uppdateringar, dessa ultraljudsbilder och lyckligt stora gravidmagar är yberkänsligt för en viss del av befolkningen. För oss som kämpar. För att för oss som lever i ovisshet och rädsla över vår barnlöshet kan en sådan bild vara de enda som krävs för att vända en lyckad fredagkväll till en skur av tårar och mörka tankar. Vi som drabbas av bitterhet och avundssjuka över alla dessa lyckliga besked - ska vi göra samma sak tillbaka? Ska vi såra dem, som sitter med trasiga hjärtan och barnlägtan ut i tårna, precis som vi själva gjorde alldeles nyss?
Nu låter det som att min slutsats kommer att bli "nej, det ska vi inte" men det är mer komplext än så, tänker jag.
Och nu slutar jag referera "mig" till gruppen "vi", nu är mina åsikter mina.
1. Först och främst ett ganska enkelt argument, som i andra sammanhang skulle kunna reta gallfeber på mig men som just i det här sammanhanget ändå fyller en funktion. När jag satt trasig och bläddrade på Facebooks uppdateringar tänkte jag aldrig "oj vad skönt att det inte var fler graviduppdateringar idag". Nej jag tackade aldrig frånvaron av gravidlycka, jag bara förbannade den som fanns där. Och varför? Jo. För med en ultraljudsbild drog jag slutsatsen att det hade gått lätt och smidigt. Genast tog jag för givet att detta minsann var ett par som hade bestämt sig att skaffa ett barn lagom till semestern och lyckats. Den bitterheten slog knut på mitt hjärta. Aldrig stod det något annat än ett hjärta, nedkomstdatum eller möjligen något om de lyckliga föräldrarna, därav såg det också så enkelt ut. Som att dem aldrig hade levt i rädsla och ovisshet, som att de hade tagit den där graviditeten för given och inget hade rubbat den. Det upprörde mitt hjärta mer än själva nyheten i sig. Det som var orättvist gjorde ont.
b. Man bör också hålla i åtanke att för ungefär 80% av alla par går det smidigt med barnagörandet. När någon av oss i den lilla gruppen på 20% lyckas, kommer det på det stora hela göra väldigt liten skillnad. Jag må vara trångsynt och dömande nu men jag är ändå övertygad om att de par som ryms i den 80%-iga gruppen aldrig kommer att visa sådan hänsyn till den lilla gruppen att dem inte heller delar sin gravidlycka på Facebook.
b* Och om jag tänker mig en värld helt utan bilder på gravidlycka och ultraljudsbilder så känns den också väldigt mörk och trist.
2. Så vad kommer jag egentligen fram till här? Att vi i den lilla gruppen, inte kan skona andra barnlösa par genom att inte visa oss. De kommer såklart inte sakna vår närvaro. Vi kommer bara inte finnas. Jag tänker istället att man med små subtila ord kan hinta om vägen mot gravidlyckan. Jag är säker på att jag hade snappat upp ord som "lång väntan men äntligen...", "efter en krokig väg...", eller helt enkelt "vi har längtat efter Dig så oerhört länge, välkommen".
2b. Ser ni hur det skulle slå fler flugor? De som annars går sönder av nyheten kanske istället (i bästa fall) känner lite hopp över att det kan gå till slut och alla de som springer runt och latjar i den stora gruppen om 80% kanske får sig en liten, liten tankeställare ("jaha vad var det för fel på dem då?"). Jag tror inte att man besparar någons hjärta genom att inte synas, dessa hjärtan krossas dagligen av allt från frågor, lekplatser, barnvagnar och snoriga ungar på köpcentret i alla fall.
Men jag tror att man kan få dessa trasiga hjärtan att känna lite hopp eller i alla fall få se att en ultraljudsbild inte alls behöver ha varit en enkel match eller en lycka som detta par tar för givet, utan något långt efterlängtat och ovärderligt vackert.
-----
Jag kommer inte ha svårt med att berätta att det tog tid, för vissa kanske det känns mer privat? För mig känns det naturligt. Vi är ändå en grupp av par som får det svårare, vi var en av dem. Jag delar gärna den delen av mig själv för att öka medvetenheten hos andra människor. Jag kommer kunna säga att vi precis skulle få börja med ivf men jag kommer också att vara jäkligt uppmärksam på att man inte drar "orsakssamband" i och med det. Är det någon som är riktigt inkörd på detta med orsakssamband så kan jag berätta att jag blev befruktad innan jag ringde och anmälde oss till ivf-planering - alltså ledde inte ivf-planeringen till att vi slappnade av och blev gravida (ironi).
Vad tycker ni andra?
Hej hörni
Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det.
Hur har ni det i sommar?
Jag har min bästa någonsin.
Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...
Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...
Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...
Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...
Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...
Presentation
Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.
Fråga mig
Kalender
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
| 1 | |||||||||
2 |
3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | |||
| 9 | 10 | 11 |
12 | 13 |
14 | 15 | |||
| 16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | |||
| 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
29 |
|||
| 30 | |||||||||
| |||||||||
Tidigare år
Sök i bloggen
Senaste inläggen
- Tack.
- Bottenlös sorg
- Fullständigheten
- Världen utanför mig.
- Min väg ut
- Sorg & kärlek
- a break through
- Fy fan
- Kroppen full av stress
- Hej rädsla. hej otillräcklighet.
- återfall.
- Och där föll det.
- velpanna
- Rädslan också
- Exem av blöjor?