Alla inlägg under september 2013

Av Karin - 21 september 2013 14:00

Jag har sett att ämnet har cirkulerat bland flera av de gravida bloggarna den senaste tiden och jag har funderat. Funderat och insett i att jag inte håller med i deras ståndpunkt, att jag tycker annorlunda i frågan. Ämnet är "att dela sin gravidlycka på sociala medier eller inte?" Främst gäller det nog Facebook, kanske till och med uteslutande.


Anlednningen till att detta ens är en fråga, för er som inte förstår det, är att dessa uppdateringar, dessa ultraljudsbilder och lyckligt stora gravidmagar är yberkänsligt för en viss del av befolkningen. För oss som kämpar. För att för oss som lever i ovisshet och rädsla över vår barnlöshet kan en sådan bild vara de enda som krävs för att vända en lyckad fredagkväll till en skur av tårar och mörka tankar. Vi som drabbas av bitterhet och avundssjuka över alla dessa lyckliga besked - ska vi göra samma sak tillbaka? Ska vi såra dem, som sitter med trasiga hjärtan och barnlägtan ut i tårna, precis som vi själva gjorde alldeles nyss?


Nu låter det som att min slutsats kommer att bli "nej, det ska vi inte" men det är mer komplext än så, tänker jag.


Och nu slutar jag referera "mig" till gruppen "vi", nu är mina åsikter mina.


1. Först och främst ett ganska enkelt argument, som i andra sammanhang skulle kunna reta gallfeber på mig men som just i det här sammanhanget ändå fyller en funktion. När jag satt trasig och bläddrade på Facebooks uppdateringar tänkte jag aldrig "oj vad skönt att det inte var fler graviduppdateringar idag". Nej jag tackade aldrig frånvaron av gravidlycka, jag bara förbannade den som fanns där. Och varför? Jo. För med en ultraljudsbild drog jag slutsatsen att det hade gått lätt och smidigt. Genast tog jag för givet att detta minsann var ett par som hade bestämt sig att skaffa ett barn lagom till semestern och lyckats. Den bitterheten slog knut på mitt hjärta. Aldrig stod det något annat än ett hjärta, nedkomstdatum eller möjligen något om de lyckliga föräldrarna, därav såg det också så enkelt ut. Som att dem aldrig hade levt i rädsla och ovisshet, som att de hade tagit den där graviditeten för given och inget hade rubbat den. Det upprörde mitt hjärta mer än själva nyheten i sig. Det som var orättvist gjorde ont.


b. Man bör också hålla i åtanke att för ungefär 80% av alla par går det smidigt med barnagörandet. När någon av oss i den lilla gruppen på 20% lyckas, kommer det på det stora hela göra väldigt liten skillnad. Jag må vara trångsynt och dömande nu men jag är ändå övertygad om att de par som ryms i den 80%-iga gruppen aldrig kommer att visa sådan hänsyn till den lilla gruppen att dem inte heller delar sin gravidlycka på Facebook.


b* Och om jag tänker mig en värld helt utan bilder på gravidlycka och ultraljudsbilder så känns den också väldigt mörk och trist.


2. Så vad kommer jag egentligen fram till här? Att vi i den lilla gruppen, inte kan skona andra barnlösa par genom att inte visa oss. De kommer såklart inte sakna vår närvaro. Vi kommer bara inte finnas. Jag tänker istället att man med små subtila ord kan hinta om vägen mot gravidlyckan. Jag är säker på att jag hade snappat upp ord som "lång väntan men äntligen...", "efter en krokig väg...", eller helt enkelt "vi har längtat efter Dig så oerhört länge, välkommen".


2b. Ser ni hur det skulle slå fler flugor? De som annars går sönder av nyheten kanske istället (i bästa fall) känner lite hopp över att det kan gå till slut och alla de som springer runt och latjar i den stora gruppen om 80% kanske får sig en liten, liten tankeställare ("jaha vad var det för fel på dem då?"). Jag tror inte att man besparar någons hjärta genom att inte synas, dessa hjärtan krossas dagligen av allt från frågor, lekplatser, barnvagnar och snoriga ungar på köpcentret i alla fall.


Men jag tror att man kan få dessa trasiga hjärtan att känna lite hopp eller i alla fall få se att en ultraljudsbild inte alls behöver ha varit en enkel match eller en lycka som detta par tar för givet, utan något långt efterlängtat och ovärderligt vackert.


-----


Jag kommer inte ha svårt med att berätta att det tog tid, för vissa kanske det känns mer privat? För mig känns det naturligt. Vi är ändå en grupp av par som får det svårare, vi var en av dem. Jag delar gärna den delen av mig själv för att öka medvetenheten hos andra människor. Jag kommer kunna säga att vi precis skulle få börja med ivf men jag kommer också att vara jäkligt uppmärksam på att man inte drar "orsakssamband" i och med det. Är det någon som är riktigt inkörd på detta med orsakssamband så kan jag berätta att jag blev befruktad innan jag ringde och anmälde oss till ivf-planering - alltså ledde inte ivf-planeringen till att vi slappnade av och blev gravida (ironi). 

Vad tycker ni andra?

ANNONS
Av Karin - 19 september 2013 22:07

Ursäkta magtjatet men jag bara måste föreviga denna uppsvällda kvällsmage... info om v 9 säger "du ser inte gravid ut än". Ehh nej då. Hur många är ni där inne?

v 9 (8+2)

ANNONS
Av Karin - 18 september 2013 19:14

Magbild v 9 (8+1) kvällstid.

V 9

Av Karin - 18 september 2013 11:00

Vecka 9 (8+1)

Det är inte helt lätt att skriva om grav-symptom nu när dagarna har försvunnit i en dimma av stötar i hjärnan, extrem yrsel, illamående, diarré och tårar. Det värsta är helt klart det som händer i hjärnan, känslan av att den sväller och snurrar ikapp efter att jag vänt blicken är fruktansvärd. Det har varit långa och tuffa dagar. Nu kan det bara bli bättre. Satans gift.

Symptom:
- hungrig
- ogillar lukter och bara tanken på viss mat gör mig illamående
- kissar på nätterna
- Illamående vid hunger
- sugen på salt och surt
- väldigt törstig - vatten smakar underbart
- ömma bröst
- molnande värk i magen
- plötsliga humörssvängningar
- trött(are)

En liten oro har börjat göra sig påmind också. Jag antar att det har med graviditetslängden att göra. Nu har vi ändå kommit en bit mot 12-veckorsdelmålet och jag har knytit an till Pyret. Jag har börjat vänja mig vid den lyckliga tanken på en gravid jul och en april/majbebis och först och främst på att få berätta nyheten för våra föräldrar efter kub 18 okt. En gnutta oro över att lyckan ska snuvas framför mig har börjat gnaga.

Förresten! Tack till alla som svarade ang sjukpenning och föräldraledighet. Jag fick en personlig hälsning från handläggare på FK (utanför bloggen) att föräldrapenningen kommer att räknas utifrån den lön jag hade innan sjukskrivningen. Det känns fantastiskt skönt.

Av Karin - 17 september 2013 17:07

Jag låg sömnlös över denna fundering inatt, någon som kan hjälpa mig?

Jag har varit sjukskriven 100% sedan slutet av januari och kommer antagligen vara det i sammanlagt ett år. Därefter är planen att jag under ett antal veckor ska arbetsträna för att sedan gå hem på mammaledighet (yeaj). Vad betyder detta ur ekonomisk synpunkt? Kommer jag få föräldrapenning baserad på sjukersättningen eller går man bak i tiden och kollar min lön?

Hoppas någon av er vet något om detta!

Av Karin - 17 september 2013 08:34

Då har vi klivit in i v 9. Det låter ganska långt tycker jag. Jag googlar alltid och letar efter mer information på annat håll än bara appen. Det som var mest fascinerande var att bebisen kan få hicka den här veckan :) Hen är stor som en jordgubbe. Jag älskar jordgubbar. Något ytterligare intressant är att mamman bara kan skapa flickor så det är faktiskt pappan som avgör kön (bara jag som missat det?). Könet är bestämt redan vid befruktning. Om bebis ska utvecklas till en pojke så får den kämpa på lite, eftersom att mammans grundmall är en tjej. Under v 9 utvecklas de yttre könsdelarna, nu blir alltså Pyret pojke eller flicka (eller är det två?). Det går dock inte att se förens i v 17-18. Det stör mig lite att det står att man inte ser gravid ut ännu, det har jag gjort sedan flera veckor tillbaka. Särskilt på kvällarna.

Drygt 4 veckor till kub. 1 månad och 3 dagar. Vi vill se dig då Pyret.

Av Karin - 16 september 2013 20:13

Att vara frisk. Frisk. Oj vad jag längtar. Obeskrivligt mycket. Längtar efter vardag. Stark kropp. Promenader, joggingtur, att klä upp sig, måla läpparna röda, gå rakryggad på stan, träffa vänner, skratta hejdlöst, kliva upp i tidig jobbtimma, pusta ut i soffan och längta efter fredagsmys. Orka laga middagar, bjuda in vänner och umgås. Att orka. Att vara frisk. Vilken gåva. Jag längtar.

Av Karin - 15 september 2013 16:59

Tårarna trillar nerför mina kinder. Allt kommer tillbaka nu. Följer samma mönster som förra gången. Då när jag "svårt medtagen" sökte hjälp på akuten. Då när de testade om jag hade fått hjärnblödning.

Jag vill inte tillbaka till det. Jag orkar inte.

Svårt att förstå, det förstår jag. Det är inte tänkt att det ska vara särskilt jobbigt att sätta ut medicinen. Det är inte heller tänkt att det bara ska vara jobbigt att ta den. Jag har inte tålt den från början. Borde såklart inte ha fortsatt, med facit i hand. Då, med orden "håller du ut så fortsätt, du kan bli bra" så gjorde jag just det. Fortsatte. Men blev aldrig bra. Blev bara dålig. Sämre. Sjukare än sjukast. Istället för en hjälp kom detta att bli ett långdraget lidande som vägrar släppa taget om mig.

Värst är nog utsattheten. Läkare har tidigare varit med om att några patienter reagerat kraftigt på detta preparat men aldrig så här allvarligt. Oförståelse. Okunskap. Gör att jag är ensam. Kan lika gärna själv chansa på min väg framåt som att fråga läkaren. Det är illa.

Snälla, detta är 8e gången. Låt mig vara nu. Jag har Pyret i magen. Låt mig försöka leva igen. Snälla.

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4 5 6 7 8
9 10
11
12
13
14 15
16 17 18 19
20
21 22
23 24 25 26 27
28
29
30
<<< September 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se