Alla inlägg under september 2013

Av Karin - 14 september 2013 18:28

Idag är sista tabletten tagen. Nu försöker vi igen. Jag har ingen ork till detta. Jag bävar efter biverkningarna, rädd för att återigen bli akut dålig. 8e gången nu. 8e. Det hjälper inte att tänka att det är sista, jag har redan tänkt det så många gånger. Jag har fått må bra nu några dagar sedan förra gången och så är det dags igen. Det tär.

Det jag hoppas kunna motivera mig med är att jag gör det för Pyrets skull. Jag ska lyckas för Pyrets skull.

ANNONS
Av Karin - 12 september 2013 18:42

v 8 (7+2)


Inatt var det kisspaus 2 gånger på några få timmar. Varje gång kände jag hur det molnade i magen. Det gjorde mig lycklig. Jag tänkte att Du nog växte i min mage. Jag är alltid grymt hungrig när jag vaknar på morgonen och till min stora lycka kan jag också äta. Jag älskar frukost och jag tror aldrig att det har smakat så gott som nu, inte heller har jag kunnat äta så mycket. Värre är det med lunch och middag men jag misstänker att det kan vara påverkat av medicinen som intas vid den tiden. Den har gjort mig illamående sedan start. Jag är känslig för lukter. De första veckorna av graviditeten älskade jag fisk och kände mig glad över det. Jag är semi-vegetarian och vill helst inte att möjliga maträtter ska strykas från min lista. Men nu äcklas jag av fisk. Det går inte. Det luktar äckel och jag mår illa av blotta åsynen. Jag antar att det är bättre att vänta och hoppas att det går över än att försöka tvinga i sig, eller vad tror ni? Jag har varit oerhört sugen på pizzasallad sedan dagarna innan jag fick reda på graviditeten, salt och surt lockar. Knäckebröd med ost, tomar och gurka likaså. Popcorn och lättsaltade chips med dipp. Mina bröst är väldigt svullna och de ömmar rejält. Vissa nätter har jag svårt att ligga på sidan för att brösten ömmar. Jag flåsar när jag går, får hög puls och jag har fortfarande ont i skinkan/ryggslutet (en nerv som kommit i kläm enligt bm). Jag är extra trött och sover mellan 2-3 timmar varje eftermiddag och har huvudvärk rätt ofta. En del snabba humörssvängningar har dykt upp och en del fruktansvärt fåniga sådana. Jag blev så vansinnigt irriterad på en person som jag inte ens känner via hennes blogg (inte någon av er som följer mig). Hon skrev så handfallet om hennes relation med sin kille att jag såg helt rött och blev riktigt arg. Mamma fick sig också plötsligt en avhyvling i telefonen - det var hon nog inte beredd på (och inte jag heller)! Jag har ganska många symptom men inget som är särskilt jobbigt. Min kurator sa igår att vi som varit ofrivilligt barnlösa oftare har en högre toleransnivå för gravidsymptom eftersom att vi så länge längtat efter dem. Det ligger säkert något i det. För min del så tror jag också att tiden sedan min krasch i januari underlättar och främst medicintiden sedan maj. Jag har mått så överjäkligt dåligt, sämre än jag ens trodde var möjligt och mina perspektiv har förändrats radikalt av min upplevelse. Sedan är det såklart ännu en viktig skillnad - jag mår visset för att vi väntar en bebis.


Vi har kub inbokat 18 oktober (1 månad och 5 dagar - inte för att jag räknar). Jag förstår inte hur vi ska kunna hålla oss tills dess. Försvinner mina symptom då kommer det bli ännu tuffare. Möjligheten att göra privat ultraljud finns ju om det krisar ihop sig!


Det som gör allt mest verkligt är frågan "när är du beräknad?". Jag dör lite varje gång. Beräknad? Det betyder ju att det är på riktigt!

ANNONS
Av Karin - 12 september 2013 18:33

Jag slår bort den olustiga känslan av att något är fel, fortsätter istället att jaga bilden på hur jag låser upp dörren i den starka vinden. Behöver ha målbilden i huvudet. Jag föreställer mig ytterdörren, den som ser ut som en balkongdörr, helt i glas, som gör det omöjligt att undkomma försäljare och dörrknackare.  Dagarna har varit ljusare. Betydligt ljusare. Jag väntar på ovädret. Jag känner att det är på väg, det råder ingen tvekan. Mörkare moln drar in över gatan där jag bor och blåsten tilltar i kraft. Det biter i mina kinder och skamfullt röda köldmärken vittnar om den isande kylan som möter mig. Jag går framåtböjd för att orka ta mig fram, det spänner i ryggslutet och benen domnar. Som att jag skulle ha gått många mil för långt. Hjärtat bultar så snabbt, mycket snabbare än vad farten egentligen kräver. Min puls rusar, jag känner den tydligt bulta på halsens insida och jag tvingas att hosta till för att bli av med rädslan om att luftvägarna ska strypas. Det bränner bakom mina ögonlock men jag sväljer hastigt och fortsätter framåt, stannar och lutar mig tillfälligt mot en lyktstolpe, vågar inte vila för länge av rädsla för att bli fast där när den allra bistraste kylan når mig. Molnen ovanför mig blir allt mörkare och blåsten tilltar än mer, det råder ingen tvekan om att storm är på väg hit. Storm och kaos. Smala urholkade träd som för länge sedan tappat allt hopp vajar ilsket i vinden, ett till synes kvarglömt lövs sista krafter sinar till slut och virvlar i vinden snabbt ner mot asfalten. Den hårda och kalla. Lövet fångas återigen av vinden och med fart blåses flera hundra meter på en guppig bana, upp mot luften – tappar styrfart och faller hårt mot backen. Skrapas för en stund mot den grusiga och isiga gatan, sedan upp igen där kittlande förtjusning blandas med skräck, högt mot den numera så gråa himlen. Strax innan jag tappar sikte på lövet stannar det tvärt mot en snöhög, smutsig av utsläpp från stadens bilar. Snöhögen har kämpat tappert i år och klarat sig längre än vanligt, tänker jag. Innan blicken lämnar lövet släcks allt hopp, i ett kraskande ljud under någons små vinterskor. Ackompanjerat av glada tillrop. Ett lekande barn förstås. Dörren är inom synhåll nu. Om det inte vore för den tryckande vinden som kämpade emot mig, den bitande kylan, den värkande ryggen och de domnade benen skulle jag ha skakat av mig all oro, skuttat resterande bit och i ren iver för min överlevnad bekämpat mina stelfrusna fingrar och trotsat värken för att låsa upp. Nu är det inte så enkelt. När jag når trappen, den långa trappen blickar jag upp mot dess topp och tänker att det är min nästa sista prövning. Jag ska dit upp. Med hasande steg bestiger jag ett steg i taget, blicken svajar, pulsen stiger ytterligare, det svartnar tillfälligt för mina ögon som bränns av tårar. Tårar som inte längre ryms bakom mina ögonlock, utan en efter en svidande singlar nerför mina rödsprängda kinder. Halvvägs upp förbannar jag den dåliga trappkonstruktionen som byggts till vårt snabbygge. Jag fnyser åt ordet, snabbygge, och åt hela konceptet med att sätta ihop stora delar av ett hus på plats, ännu ett tecken på vårt stressade samhälle. Tidseffektivt, kostnadseffektivt men inte charmigt konstaterar jag när jag blickar ut över alla huskroppar som ser likadana ut, uppradade efter varandra. Ståltrapp, brant lutande, lång och med håligheter är som gjord för att fastna och falla bakänges ner i asfalten. Jag muttrar och drar in doften av isande kyla, stål och min egen flåsande andedräkt. När smaken av metall fyller min mun stannar jag igen. Metall eller är det blod? Med en orolig gest drar jag handen under munnen och tittar på min frusna hand. Bara saliv. Jag är snart uppe, jag känner knappt stegen under mina fötter, jag bara vet att jag går. Eller jag tror i alla fall att jag går och i det här läget är det fullt tillräckligt. Jag står på trappans översta steg, ett djupt andetag, eller en lättnadens suck om du så vill. Jag lyckas vrida mitt huvud för att få en glimt av vad jag har klarat. Ett litet leende lyckas tränga igenom, men den höga pulsen och hjärtats frenetiska klappande avbryter njutningen och tvingar mig att luta mig mot trappans räcke för att försöka återfå kontroll över min kropp. Min kropp darrar och jag skakar av mig sorgsna funderingar om hur jag kunde bli så här sjuk. Biter ihop. Jag tar några stapplande steg och kan känna dörrens räddning närma sig. Mörka moln stirrar ilsket på mitt kämpande och vinden vittnar om att den snart kommer att ta något med sig ner. Samtidigt som jag famlar i fickan efter min nyckel med stelfrusna, skakande fingrar. Jag suckar tröttsamt och letar i min andra ficka, även i bröstfickan, trots att jag aldrig lägger min nyckel där. Paniken växer. Himlen öppnar sig. Mina sista krafter lägger jag på att kolla på gömstället på terrassen men där är det också tomt. Jag har ingen nyckel. Det finns inget annat än att möta ovädret. Storm och kaos.


Denna text var del 1 i min skrivkurs. Denna uppgift handlade om att beskriva miljö med hjälp av alla sinnen.


Bara enklare justeringar gjordes i texten, enskilda ord ströks t.ex ordet "så". Det är lätt att överanvända "så" men kan egentligen alltid strykas. Hur som helst, mitt omdöme lät så här;

"BRA MILJÖ OCH SINNEN. BRA SPRÅK, KÄNSLOR, TANKAR OCH TEMPO. EN DEL MENINGAR KAN BYGGAS OM FÖR BÄTTRE FLYT. LÄS TEXTEN HÖGT FÖR DIG  SJÄLV SÅ MÄRKER DU VAR DET BRISTER.

ANNARS BRA!"


Jag är nöjd. Kanske blir det en bok till slut?


Av Karin - 10 september 2013 09:24

Idag går vi in i v8 (7+0) och Pyret är stor som ett krusbär eller ett hallon. Lilla pyret! Jag hoppas att du är ett himlans starkt krusbär och att du kommer att växa dig igenom hela frukt- och grönsaksavdelningen innan vi ses i maj.

Såhär står det om v. 8.

Av Karin - 9 september 2013 14:28

Den där tröttheten är enorm. Jag förstår att det är så när jag ser till antalet sovande timmar. För mig är nämligen inte skillnaden så stor. Jag har varit extremt trött i ett år, mått illa och varit yr sedan medicinstart i maj. På sätt och vis är det ganska bekvämt. Jag slås inte av gravidsymptomen på samma sätt som om jag hade varit frisk. Jag ser med spänning fram emot hur det blir efter v 12 dock, när symptom som dessa vanligtvis avtar. Kanske studsar jag av pigghet?

Idag var vi på information om kub-testet. Vi kommer att göra testet. Jag vill gärna ha kontroll och jag vill inte ha ett chockbesked om att något är allvarligt fel längre fram. Jag tänker inte främst på Downs syndrom utan på allvarligare fel. Jag vill ha bilder också. Jag vill se vårt pyre. Jag vill känna att vi har nått ett delmål. Jag förstorar inte det testet, såsom vissa gör. Jag vill bara veta. Jag vill se pyret och jag vill veta. Om någon är allvarligt fel vill jag veta och om risken finns att något bara är lite knasigt så vill jag ha tid att förbereda mig. Jag skriver i mig-form, min sambo känner lika efter att ha pratat om för-nackdelar.

Idag börjar den skrivkurs som jag anmälde mig till för flera månader sedan. Då när sommarnatten fortfarande var ljus, när doften av gräs låg tung och när jag famlade efter framtidstro. Nu är dagen här. Skräckblandad förtjusning. Alla har en historia att berätta, det tror jag i alla fall.

Imorgon är det äntligen v 8 (7+0). Trots att jag med iver längtar efter veckobyten och efter att passera den magiska "tolfte veckan" försöker jag att stanna upp. Jag är gravid. Nu. Detta är en del av resan. Det är såhär det börjar. Minns detta också. Längta inte efter "sen". Sen kommer. Var här och nu. Jag är gravid nu!

Nu har jag hållit på med uttrappningen i 11 dagar. Jag har bestämt mig för att fortsätta till fredag och jag hoppas på att få en tid för akupunktur i samband med det. Kanske kan han stärka upp kroppen inför sista tablettavslutet? Jag är fascinerande av akupunktur! Han som jag går till har hjälpt barnlösa par att få sina efterlängtade barn. 15 stycken barn har kommit till med hjälp av akupunktur hos honom, närmare bestämt. Nu när vi är gravida så ska jag våga fråga honom lite mer om det. Innan tänkte jag att vi skulle bli ett av de paren som sökte hjälp hos honom och då ville jag inte veta.

Jag tänker mycket på när vi ska berätta nyheten för våra föräldrar. De kommer att svimma av tror jag. De vet om att vi har haft problem och att vi väntar på ivf i höst men att jag kanske är för sjuk. Vilken chock för dem när vi berättar att vi är i vecka 12! Jag längtar...

men först, här och nu. Idag 6+6.

Av Karin - 8 september 2013 13:31

Åh vad jag längtar till tisdag. Då är det nämligen veckobyte och v 8 låter helt okej. Av någon anledning har jag en hang up på v 9, skulle helst vilja hoppa över den veckan. Det låter dåligt. Knäpp tanke/känsla! Jag är noga med att inte tjyvkika på nästa veckas info i gravappen, vill spara på det roliga tills dagen när vi verkligen byter vecka. Under vecka 7 så växer pyret med 1mm varje dag. Gulligt!

Igår gick jag en promenad. Eftersom att jag har haft feber i princip sedan medicinstart har jag inte orkat gå promenader (sedan i maj!) men igår hittade jag ny energi och traskade iväg. Jag gick i 40min. När jag kom hem gjorde det så jäkla ont i vänster skinka, även i ryggslutet men mest i skinkan. Det liksom strålade. Jag har tyvärr alltid varit svag i ryggslutet och har tidigare gått på sjukgymnastik. Är detta relaterat till graviditeten tror ni? Någon som känner igen? Får prata med min barnmorska!

Symptom:
- Ett jädra kissande
- Väldigt sugen på vissa saker (salt och surt, pizzasallad) och väldigt o-sugen på andra
- Svullna och ömma bröst
- Svårigheter med lukter (kattmaten fixar jag inte längre, kylskåp och sopor, viss mat, min deo tål jag plötsligt inte)
- Trött(are) och särskilt på kvällarna
- Hungrig
- Molnande värk (inte så mycket som i början dock)
- Uppsvullen ballongmage, börjar nog ändå lägga sig lite
- Trött/ont i ryggslutet
- Glad i hjärtat!

Av Karin - 7 september 2013 16:14

När Du blir gammal nog så ska jag berätta för dig att saker inte alltid behöver vara som de ser ut på ytan. Det kan finnas en djupare mening eller en annan förklaring än den man vid första anblicken ser. När Du blir gammal nog så ska jag berätta för dig hur det skulle kunna ha uppfattats när du flyttade in i min mage. Att folk, utan att känna mig, säkert skulle kunna ha en åsikt om att detta inte riktigt var rätt läge att bli gravid. När du är gammal nog ska jag berätta för dig att just precis av den anledningen behövde jag dig som allra mest. Hoppet hade sedan länge sinat, min längtan skavde i brösten och gjorde det svårt att andas, kraschen av utmattning hade ägt rum många månader tidigare och vägen därefter var så fruktansvärt tuff. Efter en tid provade jag medicin som en utväg. Det visade sig bli en än tyngre väg att vandra. Ett bottenlöst helvete av biverkningar. Avvaktande. Höjning. Avvaktande. Sänkning. Avvaktande. En tid där inget av mig längre fanns kvar. Bara en rad av personligetsförändrande biverkningar. Kemiska reaktioner i min hjärna som blev fel. Fel. Jag bestämde mig för att gå mot strömmen, inte avvakta mer. För att avbryta och lita på den känslan hos mig som sa att detta inte var bra för mig. I takt med att medicinen långsamt lämnade min kropp återvände jag till livet. Karin som henne vi känner. Här i samband med detta, i ett läge helt olikt det jag hade föreställt mig kom Du till mig. När jag låg på akuten och plågades hade Du flyttat in i min kropp. När du är gammal nog ska jag berätta för dig att Du fick mig att orka lite extra. Vetskapen om att Du behövde motion fick mig att gå ut. Du behövde också bra mat och plötsligt engagerade jag mig i det igen. För din skull. Jag halkade mest bara med, för allt gynnade förstås mig också. När medicinen krampaktigt höll sig fast i min kropp och jag vred mig av obehag i sängen, hade jag min hand på magen och Du hjälpte mig igenom dessa fasansfulla stunder. Det ska jag berätta för dig när du är gammal nog. Jag ska berätta för dig att tårar var utbytta mot leenden. Att mörker var utbytt mot ljus. Att oro för framtida jobb inte längre gnagde mig. Jag skulle ju få Dig. Jag ska berätta för dig att framtidens otäcka ovisshet istället kunde föreställas med en stor mage, en vaggande gångstil, en stor mammaklänning och skratt. En julafton med mammaklänning, kunde jag plötsligt tänka på. En vår där din ankomst närmar sig, log jag åt. Tankar om att se Dig med farmor och farfar, som också känt oro för vår skull. Att se Dig i armarna på mina föräldrar som genom denna tuffa resa stöttat mig till hundra. Tanken på att få se Dig med din pappa får mitt hjärta att snurpas ihop. Att han inte längre behöver gå och vyscha på katten utan istället kan ha sitt efterlängtade barn i sina armar fyller mina ögon av lycka. När du blir gammal nog ska jag berätta för Dig att allt inte behöver vara vad det först ser ut. Jag ska berätta för Dig att du gav mig liv, precis på samma sätt som jag gav dig liv. Vi var beroende av varandra för att utvecklas, kanske på olika sätt. Men båda mot samma sak. Mot liv. Vi gav varandra liv.

Av Karin - 6 september 2013 10:01

Ett litet tickande liv fladdrade förbi på skärmen. Vårt lilla pyre. Hon trodde att vi är ungefär 6 + 3. Allt såg bra ut. Grav-appen visar idag v. 7 (6 + 0) så vi fick några dagar bonus. Läkaren hade inte gått någon längre charmkurs utan var tråkig, stel och inte alls glad. Som man tänker att man bör bli när man jobbar på ett ställe som fertilitetsenheten och ser ett tickande liv i någons mage. Det gick snabbt, från ena sekunden till den andra hade hon tittat på hinsäcken, fostervattnet, gulkroppen och det lilla tickande livet. Vi uppfattade iaf tickandet ordentligt, även om det flimrade förbi snabbt. Tick tick tick älskade pyre, vi ses på skärmen igen i oktober (v. 12 - privat eller kub). Och sedan ses vi i slutet av april, eller början av maj, på riktigt - visst? <3

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4 5 6 7 8
9 10
11
12
13
14 15
16 17 18 19
20
21 22
23 24 25 26 27
28
29
30
<<< September 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se