Han som alltid var lugn och trygg och inte verkade ta illa vid sig av allt som pågick innanför våra väggar hade under natten drabbats av sorgen. Den ändlösa. Tårar hade börjat rinna på hans kinder och han hade tagit sin jacka och rusat ut, lämnat festen utan ett ord, överrumplad av känslorna som exploderade i hans kropp. Lika förvånad blev jag över samtalet där han sa att han inte visste vart han var eller vad han hade gjort under kvällen. Han brukade aldrig be om något men denna natt sa han ”älskling, jag behöver dig nu. Jag behöver dig”, orden avbröts av tårar och snörvlande och jag uppfylldes av oro. Borde inte ha kört bil i det tillstånd jag befann mig i men Joakims skärrade röst och hans bedjande ord gav mig inga val.

Bilen for trevande fram genom en mörk och folktom stad, regndroppar gjorde rutan suddig, hela tiden hörde jag hans darrande röst och förvirrade meningar i hörsnäckan. Försökte bena ut kvällen för att få reda på vart han befann sig. Min oro visste inga gränser och jag undrade vad han hade gjort. En tanke om att han inte orkat med sin sjuka sambo längre och varit otrogen fyllde mina ögon till bredden, tårar som jag blinkade bort. Jag visste att vi hade levt våra liv helt olika fram tills att vi träffades. Hans veckor hade innehållit flera sena festnätter i grabbig stämning och flertalet kvinnor skulle tveklöst och bittert intyga att Joakim inte var något ”pojkvänsmaterial”, det visste jag. Jag å andra sidan hade varit sambo under många år och fyllt min tid av välplanerade steg mot en tilltänkt snabb karriär. Jag hade ett för mig självklart sätt att bekräfta mig själv genom prestationer, något som flera år senare skulle visa sig vara ödesdigert. Vi var så olika som två människor någonsin kunde bli, tänkte jag och fortsätta att söka honom med blicken på nattens folktomma gator.

Jag funderade motvilligt på om man under vissa omständigheter kunde tänka sig att förlåta en otrohetsaffär? Av princip hade jag alltid varit övertygad om att det är dåliga människor som är otrogna, att det inte finns några särskilda omständigheter som kan ursäkta ett sådant svek. Jag var förstås märkt av en tidigare pojkvän, min första kärleks svek. Han höll otroheten hemlig under flera månader, tog min oskuld och hotade sedan med att ta sitt liv, den dagen jag på omvägar fick veta det alla andra redan visste. Trots att sorgen inte visste några gränser och att världen, så som jag kände den då vändes upp och ner fanns inga ursäkter som räckte. Jag vände och gick ut genom dörren för att aldrig komma tillbaka. Det var sådan jag var, principfast och trygg i mig själv. Trots ett sviktande självförtroende var jag bestämd på en punkt - mig skulle ingen lura. Jag hade det bättre på egen hand än tillsammans med människor som behandlade mig illa, det var min övertygelse redan tidigt i livet. Även det kom förstås någonstans ifrån, hann jag tänka innan jag slog bort tanken.

Jag förstod att det som hände nu var det som jag oroat mig för under en längre tid. Det blev till slut för mycket för Joakim. Han som verkade kunna bära hela världen på sina axlar gav till slut vika och föll. Det var inte bara jag, han känner också, tänkte jag för mig själv och en lättnad for genom min annars oroliga kropp, samtidigt som jag svängde runt ett trångt gatuhörn. Jag såg en gestalt i mörkret, ihopsjunken och liten i intrycket och inte alls lång och ståtlig som jag var van att se honom. Med snyftningar satte han sig i bilen och frågade varför det aldrig blir vår tur? Han behövde inte förklara sig, jag förstod att det var barn han pratade om. Vår ofrivilliga barnlöshet var en av anledningarna till att jag var sjuk och nu hade frustrationen och sorgen drabbat även honom. Han såg trött och vilsen ut och fortsatte att snyfta och torka snor på jackärmen under hela bilfärden. Hans steg var raka och ordnade och inte alls vingliga av fylla som jag hade räknat med när vi klev ur bilen. Jag lyssnade till hans svamlande prat om orättvisa och kollegors svidande kommentarer om hur lätt barn blir till.

Han hade ännu inte berättat för någon om vår kamp. Jag hade kontakt med flertalet anonyma kvinnor via min lika anonyma blogg, även flertalet av mina vänner visste om vår ofrivilliga barnlöshet. Han höll mycket för sig själv men han lyckades alltid glida med på ett smidigt sätt, utan att någon störde sig, en lagspelare, utan tvekan. Ibland avundades jag honom enkelheten och hans naturliga sätt att bli omtyckt av alla.

Han hade varit tryggheten genom min sjukdomsperiod. Han sa inte mycket, lyssnade mest och tog emot mitt ältande och accepterade mina felsteg på vägen mot att förstå min sjukdom. Inte någon gång stressade han mig eller ifrågasatte varför jag inte hade gjort enkla saker som att plocka undan i köket. Han fanns vid min sida, torkade mina tårar och försökte hålla mig uppe. Nu var det min tur. Hans axellånga hår var kladdigt av tårar och snor och hans annars maskulina ansikte med markerade kindben såg ut att tillhöra någon annan. Vi satt på sängkanten, jag gav honom min trötta axel att vila huvudet mot, orden fortsatte att komma från hans mun. Han berättade att vår situation gjorde ont i hans bröst. ”Fysiskt ont här”, sa han och tog sig för bröstet med sin heltatuerade arm. Hans grova fotbollslår darrade, jag la täcket över honom och smekte honom över ryggen.

Frågan om otrohet ekade argt innanför mitt pannben men jag tvingade frågan att bero. Om det var av rädsla för sanningen eller av omtänksamhet för hans redan så upprivna tillstånd vet jag inte, jag vill förstås tro att det var av omtänksamhet. På några få minuter somnade han. Jag låg vaken i timmar och tittade på honom, strök bort hans tårar från ansiktet och lyssnade på hans andetag. Jag inbillade mig att hans kropp fortfarande kämpade, liksom väste ut det onda genom häftiga andetag. För ett tag kändes det som att jag inte visste vem han var, den snygge killen som jag sedan några år delade säng med, han kändes som en främling. Jag somnade till slut av utmattningen. Dagen därpå mötte jag hans trötta, lugna blick och jag undrade vad som hade hänt igår och han svarade "Jag saknar dig. Jag saknar dig, ofta". Betoningen låg på dig, med både kraft och sorg uttryckte han sin känsla, min annars så fåordige sambo. Mina tårar trillade snabbt, jag saknade mig själv också, utmattningen och sorgen hade sedan länge tagit allt det som en gång var jag, kvar fanns bara skalet. Vi möttes i en lång krampaktig kram, en sådan kram som nästan gör ont, till ljudet av snyftningar. Lugnet som infann sig i mig när jag insåg något helt nytt, det var inte bara sorgen som som var ändlös, kärleken till varandra var också ändlös och just i denna stund större än sorgen.

-----

Texten ovan är nummer 2 i min skrivkurs och precis inskickad. Uppgiften handlade om att skapa karaktärer och få in miljöbeskrivningar (som var uppgift 1). Som vanligt är jag oerhört självkritisk och missnöjd, en känsla av att göra fel finns alltid närvarande. Åt helsike med dig.

* Förresten, för er som känner oss, det är inte en faktabaserad text - det är snarare en dramatisering av en upplevd händelse med inslängd kuriosa för att skapa mer spännande karaktärer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...