Går omkring på H&Ms barnavdelning, den länge hatade avdelningen, letar efter present till mina brorsbarn. Myser faktiskt lite samtidigt. Slänger ett långt öga bort på bebiskläderna, lät det stanna vid ett ögonkast och en mysig känsla. Snodde snabbt åt mig två par mammastrumpbyxor. Som sagt, jeansen kan jag inte längre ha och strumpbyxorna visste jag inte alls vart jag skulle göra av (under magen var oskönt, mitt på magen jäkligt oskönt och över magen nådde de inte).

Väl hemma klickar jag in på Lindex klädsortiment för nyfödda. Ser bilden nedan och dör lite inombords. På ett bra sätt.

Är det vår tur nu? Har jag en sån liten sockertopp som växer i mig (sparkar, suger, kissar och hickar i min mage)? En riktig som är vår och ingen annans? En som jag inte behöver lämna tillbaka efter en stunds gos? MIN bebis som är en del av både mig och fina sambon?

Tänk om man hade vetat tidigare att det skulle ordna sig. 2 år och vi undkom ivf med bara några veckor. Vi är inte alls så hårt drabbade som många andra, även om man såklart inte kan jämföra sorg. Jag hann med en sväng in i depressionens mörka famn, den som var en konsekvens av både utmattningssyndromet och barnlösheten. Det senaste året har varit bortom fruktansvärt. Nu är det en pirrig känsla inför framtiden, mindre än 2 veckor till KUB och därmed också till avslöjandet till mina föräldrar (som är först ut). Jag har medvetet lurats lite, nämnt ivf (ur ekonomisk synpunkt om 3 försök inte skulle lyckas) och även tagit kort på två glas vin (de ena var såklart alkoholfritt). En smärre chock förväntar jag mig alltså ;)

Pyret nu ska den mest kritiska perioden vara över, visst har du klarat den? Häng kvar så ska du få se på kärlek!

V 11 (10+4)

(Sockertoppen på bilden är från Lindex hemsida)