Inskrivningssamtalet gick bra. Det gjorde att det kändes lite mer verkligt. Konstigt att hjärnan är så svårövertygad trots att jag känner väldigt mycket av graviditeten och dessutom ser en rejält svälld mage (som passar bra i mammabyxor). Det är väl så ofattbart fantastiskt antar jag. Att en människa formas inuti mig utan att jag kan se den. Abstrakt liksom.

Hur som helst. Inskrivningen innehöll blodprover (även inför KUB), blodtrycket togs och var bra och sedan en massa historik om sjukdomar både för mig och min släkt. Även vägning. Jag brukar väga 61kg och vägde nu 64kg till mina 173cm. 3 kg upp alltså, det känns bra!

Det som slår mig på dessa möten är att de bara handlar om mig och inte om min sambo. Inte ens sjukdomarna får han vara med och prata om, han behöver inte anmäla sig utan "går in med mig". Jag tycker att man kan göra små enkla saker för att få mannen/partnern att känna sig mer delaktig, som t.ex få anmäla sig i kassan. Det är förstås lätt att partnern känner sig utanför den första tiden ändå, allt handlar ju om mig. Han är högst delaktig i skapandet av denna varelse och framförallt i nuet och framtiden. Kanske är jag överanalytisk?

Vi pratade också om KUB och om oro. Jag berättade att en oro har börjat krypa fram nu. Jag berättade också om att jag vet så mycket mer eftersom att vi har varit ofrivilligt barnlösa och jag därmed har följt andra kvinnor i liknande situationer. Om jag inte hade gjort det så hade jag nog bara tänkt att "allt kommer se bra ut" men nu vet jag att det inte alls finns någon garanti. För de allra flesta ser det förstås bra ut. För de allra flesta är "de där låga siffrorna i statistiken inte människor utan just siffror" men för mig är det kvinnor som jag "lärt känna" via deras bloggar. De är ju kvinnor precis som jag. Det kan lika ogärna vara jag. Jag tror att det är en medvetenhet om skörheten som man får genom att ha varit en del av denna världen, den barnlösa och orättvisa världen. Det var inte bara att "skaffa" ett barn, det tog 2 år för oss, det ger också en rädsla inför att bli frånryckt det som tog sådan tid. Det som man inte (längre) tar för givet. Barnmorskan tyckte att det lät klokt och att en viss oro kan vara bra. Det är ett mirakel att det blir ett barn av en liten sketen cell, det finns anledning att ha respekt inför det stora i det hela. Från en cellklump blir det 10 fingrar med naglar, det blir ett hjärta med olika delar, en urinblåsa, öron, näsa mun och en komplex hjärna. Det är ett under varje gång allt hamnar på rätt ställe, så tänker jag.

Jag trodde att jag överdrev mitt behov av mammakläder men igår när jag drog på mig mina nybeställda mammatreggings från H&M dog jag klädesdöden. Jävlar vad skönt det var. Sambon kom in i rummet och tittade storögt och sa "jävlar vilken kula du har" och vi kunde konstatera att jag fyllde ut tyget i H&Ms mammabyxor (what?). Jag kan inte förstå hur den kan bara så stor i vecka 12. Den ser ut som bilder på magar i vecka 20. Flera av er har sagt att den går ner i storlek här runt v 12, det ska bli intressant att se - det känns inte så nämligen. Är det verkligen bara ett Pyre som gör magen sådär stor? Kommer jag att bli en flodhäst?

Jag har haft lite mer värk också. Ner mot underlivet. Det hugger, korta snabba hugg med kniv. Mycket olustigt men "heeelt normalt".

Idag ska vi på inskrivningssamtal och även lämna prover inför KUB nästa fredag (!) Jag anar att jag har lågt blodtryck eller dåligt järnvärde. Jag är yr när jag reser mig och får dunkande huvudvärk i tinningarna när jag anstränger mig det minsta. Jag är vegetarian och man brukar inte klara att ge kroppen så pass mycket järn som behövs (är svårt även för köttätare).

De senaste nätterna har jag varit uppe och kissat 5 gånger. Det är verkligen inte roligt. I mina svaga nattliga stunder funderar jag på vuxenblöja... ;) Jag undrar om Pyret trycker på mot blåsan? Bm sa att det är olika beroende på vart ägget fastnat och åt vilket håll fostret sedan ligger, längst med kroppen eller på tvären.

Om jag petar på Pyret (på utsidan av min kropp alltså) så känner hen det och rör sig. Hihi. Jag vågar dock inte peta på min mage alls och inte vet jag vart Pyret ligger heller. Det är en mysig tanke!

V 12 (11+1)