De där med att gå till frisören. Det känns väldigt jobbigt. Jag vill både klippa och slinga (eller de alternativ som anses bäst vid graviditet), jag har tjockt hår och det tar drygt 3 timmar.

Dels var förra frisörbesöket en ordentlig pärs. Jag räknade minuter och andades lugnt men inuti var det kaos. Det var mycket ljud som sprängde mitt huvud och medicinen gjorde mig knepig.

Dessutom kommer man ingenstans. Man kan inte bara tacka för sig och gå ut med huvudet fullt av blekmedel. Inget utrymme för panik alltså. Ingen möjlighet att backa några steg och vänta utanför, sätta sig i bilen eller gå hem. Det är stressande att inte ha några utvägar.

Av någon anledning vill jag inte dela upp besöket i 2, trots att jag såklart borde. Det känns jobbigt att behöva utsätta sig fler gånger helt enkelt.

Jag har inte bokat någon tid utan våndas bara över de alternativ som finns idag. Jag har gjort en hel del de senaste 2 veckorna, mer än på hela sjuktiden men detta är jobbigt. Hela grejen, mycket folk, ljud (dessutom alltid en stimmig radiokanal på), hårtorkar, en hurtig frisör som ställer glada frågor om vad man pysslar med, för mycket prat och ingen möjlighet att gå undan på 3 timmar. Sitta fast där liksom. Inte min kopp te nuförtiden.

Åh what to do?

V. 12 (11+3)