Jag har gjort mycket de senaste veckorna. Snudd på mer än under sjukskrivningens 8 månader totalt.

Jag förundrades över att det inte verkade ta stopp, att jag kunde göra ytterligare en grej och en till.. och en till. Men nu har det tagit stopp. Jag är fruktansvärt trött idag, känner mig febersjuk och mosig. Orkar inte ta några beslut eller lyssna på långa meningar.

Jag var faktiskt hos en frisör igår. Jag var nöjd över att jag tog mig an utmaningen. Det var jobbigt och särskilt för min onda rygg/bäckene. Det blev förstås en väldigt stor påfrestning och ännu större eftersom att jag la energi på att oroa mig över det innan. Nu har jag i alla fall gjort det och det gick trots allt bra. Kanske blir det lättare nästa gång.

Jag sa till min sambo "tänk att jag var såhär trött- och ännu tröttare hela tiden i flera månader". Han tittade på mig, som att han drog sig till minnes och sa "ja fy fan". Vi har sannerligen haft en tuff tid. För ett år sedan hade jag en hel del symptom på "akut stress" men gjorde inget åt det. Det är alltså över ett år sedan jag var mig själv och "vi var vi" som par. Han har verkligen visat mig "i nöd och lust" och jag älskar honom för hans tålamod och hans kärlek. Känner mig särskilt lycklig över att få bära hans barn nu. Han har längtat efter barn ännu längre än vad jag har gjort och jag längtar efter att se honom med vår bebis.

Jag börjar för övrigt ana spökveckorna. Jag känner ingenting under långa stunder. Sedan kan det komma lite molnande värk men med dagar emellan. Jag mår inte illa alls ofta och är inte lika uppsvälld och känslig utanpå kroppen längre. Mina bröst gör fortfarande ont dock, tröttheten är kvar (men den kan bero på utmattningen också), jag är galet törstig och kissar hela tiden.

På fredag är det dags för KUB. Jag får hjärtsnurp när jag tänker på det. Måtte Pyret vara hel och frisk!

Otäck rubrik, inte lika otäck text men en konstig upplevelse. Sedan flera veckor tillbaka har jag läst att vaccinering har rekommenderats mina gravida bloggkompisar. "Jaha" har jag tänkt. "Hon är gravid ooch bör därför vaccinera sig". Inatt, flera veckor efter att jag första gången läste om det slog det mig plötsligt. "Men jag är ju också gravid".

Hur tänkte jag innan? Att jag "bara är lite på låtsas gravid?" "Hur kunde hjärnan inte koppla det när den ändå kopplar ett och annat i gravidvärlden?"

En väldigt konstig upplevelse. Jag blir inte klok på hur det gick till.

Hur som helst. Vad gäller? Vad har ni fått för rekommendationer? Jag var hos bm i veckan men hon sa inget (och jag tyckte uppenbarligen inte att jag var gravid på riktigt och frågade inte heller).

V. 12 (11+4)