Jag har gjort mycket de senaste veckorna. Snudd på mer än under sjukskrivningens 8 månader totalt.

Jag förundrades över att det inte verkade ta stopp, att jag kunde göra ytterligare en grej och en till.. och en till. Men nu har det tagit stopp. Jag är fruktansvärt trött idag, känner mig febersjuk och mosig. Orkar inte ta några beslut eller lyssna på långa meningar.

Jag var faktiskt hos en frisör igår. Jag var nöjd över att jag tog mig an utmaningen. Det var jobbigt och särskilt för min onda rygg/bäckene. Det blev förstås en väldigt stor påfrestning och ännu större eftersom att jag la energi på att oroa mig över det innan. Nu har jag i alla fall gjort det och det gick trots allt bra. Kanske blir det lättare nästa gång.

Jag sa till min sambo "tänk att jag var såhär trött- och ännu tröttare hela tiden i flera månader". Han tittade på mig, som att han drog sig till minnes och sa "ja fy fan". Vi har sannerligen haft en tuff tid. För ett år sedan hade jag en hel del symptom på "akut stress" men gjorde inget åt det. Det är alltså över ett år sedan jag var mig själv och "vi var vi" som par. Han har verkligen visat mig "i nöd och lust" och jag älskar honom för hans tålamod och hans kärlek. Känner mig särskilt lycklig över att få bära hans barn nu. Han har längtat efter barn ännu längre än vad jag har gjort och jag längtar efter att se honom med vår bebis.

Jag börjar för övrigt ana spökveckorna. Jag känner ingenting under långa stunder. Sedan kan det komma lite molnande värk men med dagar emellan. Jag mår inte illa alls ofta och är inte lika uppsvälld och känslig utanpå kroppen längre. Mina bröst gör fortfarande ont dock, tröttheten är kvar (men den kan bero på utmattningen också), jag är galet törstig och kissar hela tiden.

På fredag är det dags för KUB. Jag får hjärtsnurp när jag tänker på det. Måtte Pyret vara hel och frisk!

 

Maria

12 oktober 2013 19:43

Jag känner med dig! Kram

Karin

13 oktober 2013 13:25

Tack Mary!
Kram

 

K

13 oktober 2013 12:38

Jag hade också spökvekor runt tiden du är i nu. Hormonerna får en att bli ärligt aktiv ena dagen och gör hur mycket som helst, så boa på :-)

Dock tar ju kroppen stryk och man blir så trött andra dagar. Gör det du vill och känner för, men vila när din kropp säger till.

http://motettliv.blogg.se

Karin

13 oktober 2013 13:29

Åh är det så det funkar även med graviditeten. Trodde mest det var utmattningen som talade när jag blev trött efter ansträngning. Jag har övat på att lyssna på kroppen i 8 månader och börjar bli rätt bra faktiskt så jag vilar på :)

Kram

 

C

13 oktober 2013 19:33

Viktigt att du lyssnar på kroppen. Jag är så dålig på det. Jag ligger hemma och känner mig som om jag hade närmre 39 grader men termometern visar inga tecken på feber alls. Det är spännande och testa gränserna men det gäller att vara modig och våga stå emot också när det blir för mycket!! Kram

http://iamcharlotte.blogg.se

Karin

13 oktober 2013 19:52

Jg har kommit en bit på den vägen faktiskt. Men det tog tid. Kraschade gång på gång mellan januari-mars men "gav mig till slut", kom till insikt om att jag är sjuk och måste välja den jobbigaste vägen - prova nya vägar och lyssna på en försummad kropp. Lära mig signalerna först och främst. Jag minns faktiskt en specifik händelse som var "droppen". Jag överansträngde mig rejält och var sjuk(are) i veckor efteråt. Då fick det vara nog och jag insåg att jag behövde bromsa helt och "börja om".

Hejar på dig.
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...