Alla inlägg den 14 oktober 2013

Av Karin - 14 oktober 2013 09:06

Många gråter lätt under sin graviditet, det har inte jag gjort, förutom ett par gånger precis i början. Däremot är det mycket känslor. Mest är jag fnissig, fnittrig och glad men ibland gör sig andra, för mig okända känslor entré.

I lördagskväll skulle min sambo iväg på fest med fotbollslaget och jag skulle vara hemma själv. Det är just något med att sambon går på fest och jag är för sjuk och stannar hemma. Jag känner mig ynklig, svag, övergiven, bortvald och ensam. Det är helt nytt i mitt känselgalleri.

När jag satt där och kollade på Tv såg jag något program från Amazonas och restoken i mig kände plötsligt "hjälp nu är det slut med sånt" och "tänk om jag hade vetat att vi skulle bli gravida då hade jag nog passat på att "leva innan dess".

I samma anda kom jag på att det är min bebis, min efterlängtade och säkert ljuvliga bebis som kommer - det är inte slutet på något, det är början. Jag har alltid sagt att jag vill fortsätta resa trots bebis och att det inte kan vara så omöjligt som många föräldrar vill få det till. Då kände jag mig lugn igen.

Igår tog vi en kort promenad och mötte då ett par bekanta. De fick tvillingar för ett par månader sedan. De var dem vackraste två små bebisarna och jag ville knycka med mig en av dem. Tjejen helst, för hon sov så sött med munnen öppen. Sedan slog det mig plötsligt. Har jag en minisån i min mage? Efter den briljanta idén kände jag mig lycklig. Det låter säkert självklart för många av er men jag har inte känt mig lycklig i kroppen på 1 år. Igår kom det.

Jag har en plan i mitt huvud som känns okej, eller bra rent av. Det handlar om arbetsträningen som jag har framför mig. Som det ser ut kommer jag fortsätta min rehabilitering (som numera går bra) fram till jul och därefter börja arbetsträna på typ 20% först. Jag har landat i och accepterat att jag inte bör gå tillbaka till min förra arbetsplats, till stället där jag blev sjuk. Vi har jobbat med detta på KBTn och på mitt samtalsstöd och nu känns det okej gör mig. Särskilt okej känns det när det finns ett "slut på det". Jag behöver inte reda ut allt på samma gång (min anställning går ut nämligen men det stressar mig inte så mycket) men jag ska gå hem på föräldraledighet. Arbetsträningen kan därför inte bli alls lång, några veckor/ett par månader och det känns också skönt. Jag hoppas bara att alla inblandade går med på att förverkliga min plan, den som får mig att vilja framåt istället för att lägga mig och somna om (som tanken på mitt gamla jobb). Jag hoppas också att jag inte behöver göra massa utredningar om det vore en hälsorisk för mig att återgå till mitt gamla jobb, jag har hört att det funkar så. Jag vill inte prata mer om det, jag vill inte grotta i det. Det är över nu. Låt det vara.

Hörrni.. Imorgon är det vecka 13. På onsdag ska jag göra cellprov nr 2 eftersom att det första visade förändringar. Och på fredag. På fredag är det KUB. Jag hoppas att den nyfunna lyckan i kroppen får stanna!

ANNONS

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12
13
14 15 16 17 18
19
20
21 22 23 24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Oktober 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se