Direktlänk till inlägg 14 oktober 2013

Känslor

Av Karin - 14 oktober 2013 09:06

Många gråter lätt under sin graviditet, det har inte jag gjort, förutom ett par gånger precis i början. Däremot är det mycket känslor. Mest är jag fnissig, fnittrig och glad men ibland gör sig andra, för mig okända känslor entré.

I lördagskväll skulle min sambo iväg på fest med fotbollslaget och jag skulle vara hemma själv. Det är just något med att sambon går på fest och jag är för sjuk och stannar hemma. Jag känner mig ynklig, svag, övergiven, bortvald och ensam. Det är helt nytt i mitt känselgalleri.

När jag satt där och kollade på Tv såg jag något program från Amazonas och restoken i mig kände plötsligt "hjälp nu är det slut med sånt" och "tänk om jag hade vetat att vi skulle bli gravida då hade jag nog passat på att "leva innan dess".

I samma anda kom jag på att det är min bebis, min efterlängtade och säkert ljuvliga bebis som kommer - det är inte slutet på något, det är början. Jag har alltid sagt att jag vill fortsätta resa trots bebis och att det inte kan vara så omöjligt som många föräldrar vill få det till. Då kände jag mig lugn igen.

Igår tog vi en kort promenad och mötte då ett par bekanta. De fick tvillingar för ett par månader sedan. De var dem vackraste två små bebisarna och jag ville knycka med mig en av dem. Tjejen helst, för hon sov så sött med munnen öppen. Sedan slog det mig plötsligt. Har jag en minisån i min mage? Efter den briljanta idén kände jag mig lycklig. Det låter säkert självklart för många av er men jag har inte känt mig lycklig i kroppen på 1 år. Igår kom det.

Jag har en plan i mitt huvud som känns okej, eller bra rent av. Det handlar om arbetsträningen som jag har framför mig. Som det ser ut kommer jag fortsätta min rehabilitering (som numera går bra) fram till jul och därefter börja arbetsträna på typ 20% först. Jag har landat i och accepterat att jag inte bör gå tillbaka till min förra arbetsplats, till stället där jag blev sjuk. Vi har jobbat med detta på KBTn och på mitt samtalsstöd och nu känns det okej gör mig. Särskilt okej känns det när det finns ett "slut på det". Jag behöver inte reda ut allt på samma gång (min anställning går ut nämligen men det stressar mig inte så mycket) men jag ska gå hem på föräldraledighet. Arbetsträningen kan därför inte bli alls lång, några veckor/ett par månader och det känns också skönt. Jag hoppas bara att alla inblandade går med på att förverkliga min plan, den som får mig att vilja framåt istället för att lägga mig och somna om (som tanken på mitt gamla jobb). Jag hoppas också att jag inte behöver göra massa utredningar om det vore en hälsorisk för mig att återgå till mitt gamla jobb, jag har hört att det funkar så. Jag vill inte prata mer om det, jag vill inte grotta i det. Det är över nu. Låt det vara.

Hörrni.. Imorgon är det vecka 13. På onsdag ska jag göra cellprov nr 2 eftersom att det första visade förändringar. Och på fredag. På fredag är det KUB. Jag hoppas att den nyfunna lyckan i kroppen får stanna!

 
ANNONS
 
Ingen bild

Maria

14 oktober 2013 11:43

morrar, men bara lite ;-). Du vet att jag gärna sitter där bredvid dig i soffan om J är borta. Men då måste jag ju veta att läget är så först. du ska inte behöva känna dig ensam, ynklig och övergiven.

Jag vill hålla er lilla bebis och titta på en sådan där liten sovande öppen mun.

Stor kram!

Karin

14 oktober 2013 15:24

Jag blev alldeles tårögd av sista meningen.. Vår lilla bebis.

Jag var överansträngd och mådde inte bra alls i fredagskväll (och är fortfarande) så besök var inte tänkbart tyvärr. Men tanken din var fin!

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12
13
14 15 16 17 18
19
20
21 22 23 24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Oktober 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se