Alla inlägg den 22 oktober 2013

Av Karin - 22 oktober 2013 12:14

Vi avverkade mil efter mil i bilen. Det började skymma, minikatten jamade ynkligt i baksätet och jag kastade oroade blickar in i skogen. En mardröm som jag hade haft natten innan gnagde långt in i hjärtat. Denna resa hade vi längtat efter så länge, milen kändes långa men mer förväntansfulla än vanligt. När vi kom fram skulle nyheten avslöjas, den som hade hållits hemlig så länge. Vi skulle berätta att vi hade testat positivt dagen innan dem var på besök hos oss senast, 11 veckor tidigare, vi skulle berätta att vi undkom IVF med nöd och näppe, vi skulle berätta att vi hade sett Pyret sprattla samma morgon och visa bilderna från KUB. I min dröm krossades allt i en krock med en älg. Jag överlevde. Inte min sambo. I drömmen döpte jag vår son till 3 namn. Ett som jag inte alls gillade men som var min sambos favorit och 2 efter honom. Den otäckaste drömmen som jag inte ens vågade berätta om, av rädsla för att jinxa hela grejen. Istället tittade jag ut i den mörka skogen, sökte efter skogens konung, han som skulle förstöra allt som vi nyss vunnit. 


När vi körde upp på bron, den som leder från fastlandet till ön sa min sambo "nu kan det i alla fall inte komma något vilt" och det kändes som om han läst mina tankar. Nu var det nära. Jag hade provat olika kläder dagarna innan för att hitta det som mest dålde den putande magen. Det var svårt. Den klädkombination som jag till slut fick på mig var inget jag vanligtvis skulle bära och det märkte förstås mamma som slängde ett extra öga direkt när jag klev ur bilen. Jag kramades och svankade, ville inte att min mage skulle nudda deras. Vi hade bestämt att vi direkt skulle sätta oss i vardagsrummet och skippa kvällsmackan i köket. Vi satt där och lät lugnet komma till oss. Lät det första pratet om trafiken på vägarna och den eventuella halkan glida förbi. Jag reste mig upp för att ta ner minikatten från förbjudet område, på vägen tillbaka till soffan fick jag en manande blick av min sambo. Jag himlade med ögonen tillbaka och förstod att det nu var dags. 


Det pirrade i mig när jag tog fram det vackert inslagna paketet och styrde stegen mot soffan. Gjorde en glad grimas bakom mina föräldrar, som bara sambon kunde se och överlämnade paketet i deras händer. Vi satt bredvid varandra, fingrade på varandras händer i smyg. Jag försökte lyssna på föräldrarnas prat om familjen Skarsgård. Hur dem en gång hade kommit till en liten plats på Öland med snarlikt namn. Kunde inte koncentrera mig utan "hmm:ade" svar. Mamma tråcklade med paketets alla snören, som hon tydligen skulle spara och paketöppningen tycktes pågåg en evighet. Jag kämpade mot att spricka ut i glädjefnatt och gråtanfall och väntade lugnt på den utdragna processen. Mamma kom fram till att den genomskinliga plasten behövde klippas för att kunna rädda snörena och pappa gick efter en sax. Hade jag vetat om denna hysteri hade jag gett henne några rullar snören först. Mamma och pappa satt bredvid varandra och lyfte på lådans lock, båda tittade ner. Där låg nappen med texten "mormor morfar <3" och vilade i prassligt turkost papper. Mamma förstod på en gång. Pappa däremot dröjde, tog lådan i sina händer och fortsatte stirra ner i lådan. "nä, nä.. Är det sant?" sa han redan tårögd. Mamma sa på en gång att hon redan visste. Som alltid. Vi bekräftade och jag visade min putande mage. "Nemän den är ju riktigt stor" sa pappa som fortfarande var förvirrad och överrumplad.


Vi berättade sedan allt som vi hade tänkt att berätta men först kramades vi. Pappas kram var så stark att han var nära att krossa mig. Men det gjorde inget. "Efter allt elände ni har gått igenom" snyftade han och tycktes vara lycklig över den rättvisa som hade infunnit sig i och med vår graviditet. Mamma fortsatte att förklara varför hon redan visste och hade tydligen också yppat sin misstanke till pappa 3 veckor tidigare. Han däremot slog bort det genast. Det hade varit så mycket i våra liv de senaste året att barn kunde det knappast ha blivit, tyckte han. Mamma kontrade med "ja då slappnade kroppen av" när vi berättade om hur nära vi var att påbörja IVF. Jag ville inte förstöra stunden där och då med någon vass och syrlig kommentar utan lämnade den till dagen efter. Då förklarade jag lugnt och stilla att Pyret redan fanns, om än mikroskopiskt liten, när vi fick tiden till IVF-planering. Det gick alltså till som för alla andra som blir spontant gravida, inget konstigare än om det hade funkat för oss första månaden, sjätte eller den 16e. Samma mirakel, samma lyckliga slump hade skett i min mage som i många andras.


Dagen efter åkte jag och sambon till köpcentret i jakt efter en mammajacka till mig (hur svårt ska det vara, varm och snygg?) Vi hade bestämt tidigare i graviditeten att om KUB går bra så börjar vi handla till Pyret därefter. Så blev det. Pyrets första plagg inhandlades denna lördag, dagen efter avslöjandet till mina föräldrar. Kvinnan i kassan frågade "vill du ha en presentlåda till detta?" och jag svarade nöjt "nej tack, det behövs inte". För första gången var bebiskläderna inte till någon annan, utan till oss. Till Pyret.

ANNONS

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12
13
14 15 16 17 18
19
20
21 22 23 24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Oktober 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se