Året som har passerat har varit bortom helvetet men med ljusglimtar som kärlek och styrka. Utan detta år skulle vi veta mycket mindre om varandra, utan detta år skulle vi inte ha samma grund att tillsammans vandra vidare utifrån. Vi har varit i det värsta och vi har klarat det, på något sätt skulle jag inte vilja byta ut det. Men samtidigt, jag har aldrig upplevt något värre. Trots att det är osannolikt att dö av inre smärta kändes det just så och att jag idag sitter här i ett stycke känns överväldigande. Sagan som jag just fick höra la ett mörkt skimmer av bitterhet och ilska över mig idag. Flickan i sagan berättade att dem hade bestämt sig för att börja försöka bli gravida på sin bröllopsnatt och lyckats (!) och det absolut första graviditetstestet de tog visade ett plus på deras bröllopsresa. De har också köpt hus. Deras år har alltså innehållit allt det där, gravida på första försöker (på bröllopsnatten) och ett enda (ångest)-test visade plus på bröllopsresan och tillsammans ska dem nu bo i ett fint hus. Jag kan inte hantera det. Så mycket smärta mitt år har innehållit, så långt från deras saga att jag lite i smyg och absolut inte utskrivet såhär på nätet önskar att dem också kunde få känna på hur det kan vara att leva (eller typ inte leva). Och så skäms jag. Vilken ful ful ful tanke, att önska någon olycka. Tårarna strömmar ner för mina kinder och blandas med hulkningar. Jag tänker på all oro, på ångest och rädsla över att aldrig kunna få ett barn, jag tänker på vårt inställda bröllop - det som skulle ha blivit finast i världen, jag tänker på mitt 5 månader långa drogrus av den så kallade medicinen, jag tänker på avstängda känslor och tomt ansiktsuttryck och jag bara gråter över orättvisan som jag känner. Jag vill bara bort. Bort från den här äckligt fula staden och börja om någon annanstans.

 

Intejag

25 oktober 2013 08:17

Jag har önskat att min bästa vän ska få missfall när hon berättade att hon var gravid. Nu tänker jag att det inte vore mer än rättvist att om de vill skaffa ett till barn så borde de få kämpa lite.

Så du är inte ensam med dessa tankar.

http://Intejaginte.blogspot.com

Karin

28 oktober 2013 14:14

Tack för att du vågar berätta det för mig och stötta mig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...