Alla inlägg under oktober 2013

Av Karin - 22 oktober 2013 12:14

Vi avverkade mil efter mil i bilen. Det började skymma, minikatten jamade ynkligt i baksätet och jag kastade oroade blickar in i skogen. En mardröm som jag hade haft natten innan gnagde långt in i hjärtat. Denna resa hade vi längtat efter så länge, milen kändes långa men mer förväntansfulla än vanligt. När vi kom fram skulle nyheten avslöjas, den som hade hållits hemlig så länge. Vi skulle berätta att vi hade testat positivt dagen innan dem var på besök hos oss senast, 11 veckor tidigare, vi skulle berätta att vi undkom IVF med nöd och näppe, vi skulle berätta att vi hade sett Pyret sprattla samma morgon och visa bilderna från KUB. I min dröm krossades allt i en krock med en älg. Jag överlevde. Inte min sambo. I drömmen döpte jag vår son till 3 namn. Ett som jag inte alls gillade men som var min sambos favorit och 2 efter honom. Den otäckaste drömmen som jag inte ens vågade berätta om, av rädsla för att jinxa hela grejen. Istället tittade jag ut i den mörka skogen, sökte efter skogens konung, han som skulle förstöra allt som vi nyss vunnit. 


När vi körde upp på bron, den som leder från fastlandet till ön sa min sambo "nu kan det i alla fall inte komma något vilt" och det kändes som om han läst mina tankar. Nu var det nära. Jag hade provat olika kläder dagarna innan för att hitta det som mest dålde den putande magen. Det var svårt. Den klädkombination som jag till slut fick på mig var inget jag vanligtvis skulle bära och det märkte förstås mamma som slängde ett extra öga direkt när jag klev ur bilen. Jag kramades och svankade, ville inte att min mage skulle nudda deras. Vi hade bestämt att vi direkt skulle sätta oss i vardagsrummet och skippa kvällsmackan i köket. Vi satt där och lät lugnet komma till oss. Lät det första pratet om trafiken på vägarna och den eventuella halkan glida förbi. Jag reste mig upp för att ta ner minikatten från förbjudet område, på vägen tillbaka till soffan fick jag en manande blick av min sambo. Jag himlade med ögonen tillbaka och förstod att det nu var dags. 


Det pirrade i mig när jag tog fram det vackert inslagna paketet och styrde stegen mot soffan. Gjorde en glad grimas bakom mina föräldrar, som bara sambon kunde se och överlämnade paketet i deras händer. Vi satt bredvid varandra, fingrade på varandras händer i smyg. Jag försökte lyssna på föräldrarnas prat om familjen Skarsgård. Hur dem en gång hade kommit till en liten plats på Öland med snarlikt namn. Kunde inte koncentrera mig utan "hmm:ade" svar. Mamma tråcklade med paketets alla snören, som hon tydligen skulle spara och paketöppningen tycktes pågåg en evighet. Jag kämpade mot att spricka ut i glädjefnatt och gråtanfall och väntade lugnt på den utdragna processen. Mamma kom fram till att den genomskinliga plasten behövde klippas för att kunna rädda snörena och pappa gick efter en sax. Hade jag vetat om denna hysteri hade jag gett henne några rullar snören först. Mamma och pappa satt bredvid varandra och lyfte på lådans lock, båda tittade ner. Där låg nappen med texten "mormor morfar <3" och vilade i prassligt turkost papper. Mamma förstod på en gång. Pappa däremot dröjde, tog lådan i sina händer och fortsatte stirra ner i lådan. "nä, nä.. Är det sant?" sa han redan tårögd. Mamma sa på en gång att hon redan visste. Som alltid. Vi bekräftade och jag visade min putande mage. "Nemän den är ju riktigt stor" sa pappa som fortfarande var förvirrad och överrumplad.


Vi berättade sedan allt som vi hade tänkt att berätta men först kramades vi. Pappas kram var så stark att han var nära att krossa mig. Men det gjorde inget. "Efter allt elände ni har gått igenom" snyftade han och tycktes vara lycklig över den rättvisa som hade infunnit sig i och med vår graviditet. Mamma fortsatte att förklara varför hon redan visste och hade tydligen också yppat sin misstanke till pappa 3 veckor tidigare. Han däremot slog bort det genast. Det hade varit så mycket i våra liv de senaste året att barn kunde det knappast ha blivit, tyckte han. Mamma kontrade med "ja då slappnade kroppen av" när vi berättade om hur nära vi var att påbörja IVF. Jag ville inte förstöra stunden där och då med någon vass och syrlig kommentar utan lämnade den till dagen efter. Då förklarade jag lugnt och stilla att Pyret redan fanns, om än mikroskopiskt liten, när vi fick tiden till IVF-planering. Det gick alltså till som för alla andra som blir spontant gravida, inget konstigare än om det hade funkat för oss första månaden, sjätte eller den 16e. Samma mirakel, samma lyckliga slump hade skett i min mage som i många andras.


Dagen efter åkte jag och sambon till köpcentret i jakt efter en mammajacka till mig (hur svårt ska det vara, varm och snygg?) Vi hade bestämt tidigare i graviditeten att om KUB går bra så börjar vi handla till Pyret därefter. Så blev det. Pyrets första plagg inhandlades denna lördag, dagen efter avslöjandet till mina föräldrar. Kvinnan i kassan frågade "vill du ha en presentlåda till detta?" och jag svarade nöjt "nej tack, det behövs inte". För första gången var bebiskläderna inte till någon annan, utan till oss. Till Pyret.

ANNONS
Av Karin - 21 oktober 2013 17:11

Ni är några som efterfrågat uppdatering om överraskningsmomentet för föräldrarna och den texten kommer. Det var fantastiskt, det kan jag säga. Jag är- och har varit så fruktansvärt arg över en grej som min bror har gjort- och sagt att jag inte kunnat skriva med någon annan sinnesstämning än ilska (och det passar inte). Jag vet inte om det är en del i min rehabilitering som gått framåt - att jag numera låter mig känna mer och bevakar mina egna intressen mer, istället för att anpassa mig och vara så satans flexibel? Eller om det är gravidhormoner som förstärker min ilska och gör mig tokarg? Kokande arg är jag hur som helst.

Visst är det omöjligt att både känna OCH se rörelser på magen såhär tidigt när man är förstagångsföderska? Jag kände små "dutt, dutt, dutt" och hoppade till, tittade på magen av ren reflex och då rörde den sig i takt med duttarna. Det har hänt två gånger, en förra veckan och en idag, långt ner till vänster båda gångerna. Jag skulle kunna jämföra det med "ögonryck", om ni har fått det någon gång? Sådär att det plötsligt rycker under ögat och man kan se det om man tittar i en spegel. Det kan väl inte vara Pyret eller? Utan någon nerv som kommit i kläm typ? Det känns lite mysigt oavsett och väldigt överraskande när det dyker upp.

Ni är några som har efterfrågat en uppdatering om "överraskningsmomentet" i helgen och det kommer. Tack för att ni läser och vill läsa mer <3

Tills rätt sinnesstämning faller på så bjuder jag på en magbild idag v14 (13+1) i mammajeans från H&M och vanlig tröja från H&M.

ANNONS
Av Karin - 20 oktober 2013 09:22

Vi är hemma hos föräldrarna, påbörjar den 5-timmarslånga resan hem om ett tag. Jag ska berätta om mina föräldrars reaktion och om napp-överraskningen men inte nu. Nu vill jag visa v 14. Vecka 14 låter helt galet - hur hamnade vi här?

Tydligen tycker denna app att alla bebisar är pojkar... Dåligt tycker jag. Knip ihop med bebisens ben så förblir den "könslös". Lite dåligt tycker jag också det är att det ofta står om "partnern och sex". Det är inte det enda partnern tänker på. Faktiskt. Nog med surande! Här är underbart fina vecka 14...


Av Karin - 18 oktober 2013 14:54

Jag har kollat på Pyret hela dagen. Finaste finaste Pyret.

Om någon timme bär det av mot mina föräldrar. Det är en ganska lång bilresa på dryga 5 timmar. Otålig väntan inför att få berätta den stora nyheten ikväll :)

Magen kan eventuellt avslöja oss innan men dem skulle aldrig fråga (särskilt inte eftersom att de vet att vi har haft problem). Paketet med specialnappen ligger redo i packningen....

Is this really happening? <3

Av Karin - 18 oktober 2013 08:47

Åh. Åh. Åh. Pyret <3

KUB:en gick bra. Vi fick låg risk för alla de funktionsnedsättningar som de kollar.

Ännu mer tryggande var att se lille Pyret. En ganska stillsam krabat (trött och förvånad över mammans tidiga uppstigning kanske?) ;) Pyret sprattlade lite med benen och kliade sig på näsan, som synes på bilderna. Det verkade som om Pyret hade hicka, kroppen studsade till då och då. Det var fantastiskt, omtumlande och... alldeles alldeles underbart att se vårt lilla Pyre på skärmen.

Snabbt gick det, på bara några minuter så var lyckastunden över. Jag hade kunnat ligga där med klegg på magen hela dagen och tittat på Pyret. Finaste Pyret <3

Vi blev framflyttade ett par dagar igen, v 13 (12+5) idag.

Av Karin - 17 oktober 2013 17:58

Jag bryter mina oroliga tankar med att prova de 13 plagg som jag fått hem från asos.com. Otroligt nog passade allt bra! Jag har i vanliga fall storlek 38 men beställde storlek 12 (vilket jag tror motsvarar storlek 40?) Jag mätte mina mått enligt "gravidmåtten" på asos hemsida och allt passade. I de flesta plagg finns det såklart växmån men en klänning var förvånansvärt tight, trodde inte ens att det var ett mammaplagg ;)

Bildbomb --> Håll till godo

Av Karin - 17 oktober 2013 10:01

Dagen före dagen. Och jag kunde inte sova inatt, hur ska det gå? Jag har plötsligt drabbats av oro för Pyret. Vet inte varför. Är orolig att något ska vara fel. Att Pyret inte har ben eller armar, att hjärnan inte är utvecklad eller att Pyret är svårt sjuk/missbildad. Det är fruktansvärt tärande och jag hoppas att KUB:en imorgon tar bort min knäppa oro och byter ut den mot lycka istället. Det hela går nog hand i hand med att jag inte längre känner mig gravid, visst är det skönt att slippa alla tråkiga sypmtom men dem tryggade mig och fyllde på så sätt en funktion.


Snälla, håll en tumme eller två för oss imorgon kl. 08.00





Av Karin - 16 oktober 2013 11:20

De kollar alltid vid cellprov om graviditeten ser normal ut, för att undvika att ett "normalt missfall" ska kopplas ihop med cellprovet. Därför fick jag veta att Pyret lever, hjärtat slog fint och övergripande såg det bra ut <3 Jag tittade inte utan vill dela den upplevelsen med min sambo på fredag.
Man kan blöda lite efteråt men jag hoppas att jag slipper, även att jag vet om den troliga orsaken kommer jag bli orolig.

Pyrets hjärta slår. Min bebis. Vår bebis.

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12
13
14 15 16 17 18
19
20
21 22 23 24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Oktober 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se