Snart ska jag iväg och göra ett uppföljande cellprov på grund av förändringar i det senaste. Jag tycker att det känns obehagligt. Obehagligt för att de ska pilla runt och ta prover från prylar i närheten av Pyret, onehagligt för att de är i närheten av Pyret men jag inte får veta något (och vill inte eftersom att sambon inte är med), dessutom tar det 30 min. Vad ska de göra i trettio minuter?

Jag känner mig lite låg idag. Vet inte riktigt varför. Mamma berättade en solskenshistoria om en kvinna med cancer som under behandling blev gravid, vilket skulle ha varit i princip omöjligt. Först i 8e månaden fick hon reda på graviditeten och hok hade då genomgått tunga behandlingar samt operationer utan denna vetskap. Sjukvården står som frågetecken nu när pojken är 6 månader och frisk som en nötkärna.

Av någon anledning blev jag sådär tungandad, sådär nedslagen över att hon blev gravid utan att hon ens ville eller borde ha blivit det. Precis sådan bitterhet och såna mörka känslor som alltid infann sig innan min graviditet. Det är som att jag inte längre tror på den. Jag känner mig inte lika gravid längre, ofta inte alls (spökveckor), magen har pyst ner och allt känns overkligt. Som om jag drömt alltsammans.

Det är verkligen hög tid för ultraljud. Jag hoppas så innerligt att allt ska se bra ut, att den nyfunna lyckan inte ska dras undan. Jag är orolig och det tynger säkert också.

På fredag på fredag på fredag, Pyret vi vill se dig då.

v 13 (12+1)

Överallt står det nu "grattis till säkrare mark". Missfallsrisken har sjunkit med 65% i och med starten av v 13, alla organ ska finnas på plats och den kritiska utvecklingsfasen är förbi. Men jag kan inte riktigt ta in det, jag behöver se Pyret först och snart är det dags för det. På fredag. Pju nu börjar det bli nervöst. Jag gillar inte tanken på att jag ska ta om mitt cellprov imorgon.

Vecka 13 innebär att vi har klivit in i andra trimestern, alltså den andra (av 3) 3-månaders perioder. Det är vanligtvis nu som kvinnan mår som bäst, illamående och den extrema tröttheten försvinner och man brukar kalla dessa 3 månader för "den gravidas lyckotid". Vi får se hur väl jag passar in men symptomen har absolut mattats av de senaste 2 veckorna.

Midjan har oftast försvunnit på kvinnan vid det här laget och de vanliga kläderna är för trånga (duh!) Min mage har faktiskt sjunkit, såsom många av er sa. Kvar är en bula som är ganska jämnstor under dagen.

Nu tror man att bebisen kan uppfatta ljud, kanske via vibrationer, kanske via hörseln. Bröstkorgen åker upp och ner som om bebisen andas, den övar sig, det första andetaget någonsin ska tas utanför kvinnans kropp. Det är från blodet som bebisen får sitt syre. Bebisens skelett har hittills varit mjukt men börjar nu att hårdna och om man såg bebisen utanför magen skulle man kunna se vilket kön den har. Bebisen är nu i storlek som en persika.

Pyret <3

Många gråter lätt under sin graviditet, det har inte jag gjort, förutom ett par gånger precis i början. Däremot är det mycket känslor. Mest är jag fnissig, fnittrig och glad men ibland gör sig andra, för mig okända känslor entré.

I lördagskväll skulle min sambo iväg på fest med fotbollslaget och jag skulle vara hemma själv. Det är just något med att sambon går på fest och jag är för sjuk och stannar hemma. Jag känner mig ynklig, svag, övergiven, bortvald och ensam. Det är helt nytt i mitt känselgalleri.

När jag satt där och kollade på Tv såg jag något program från Amazonas och restoken i mig kände plötsligt "hjälp nu är det slut med sånt" och "tänk om jag hade vetat att vi skulle bli gravida då hade jag nog passat på att "leva innan dess".

I samma anda kom jag på att det är min bebis, min efterlängtade och säkert ljuvliga bebis som kommer - det är inte slutet på något, det är början. Jag har alltid sagt att jag vill fortsätta resa trots bebis och att det inte kan vara så omöjligt som många föräldrar vill få det till. Då kände jag mig lugn igen.

Igår tog vi en kort promenad och mötte då ett par bekanta. De fick tvillingar för ett par månader sedan. De var dem vackraste två små bebisarna och jag ville knycka med mig en av dem. Tjejen helst, för hon sov så sött med munnen öppen. Sedan slog det mig plötsligt. Har jag en minisån i min mage? Efter den briljanta idén kände jag mig lycklig. Det låter säkert självklart för många av er men jag har inte känt mig lycklig i kroppen på 1 år. Igår kom det.

Jag har en plan i mitt huvud som känns okej, eller bra rent av. Det handlar om arbetsträningen som jag har framför mig. Som det ser ut kommer jag fortsätta min rehabilitering (som numera går bra) fram till jul och därefter börja arbetsträna på typ 20% först. Jag har landat i och accepterat att jag inte bör gå tillbaka till min förra arbetsplats, till stället där jag blev sjuk. Vi har jobbat med detta på KBTn och på mitt samtalsstöd och nu känns det okej gör mig. Särskilt okej känns det när det finns ett "slut på det". Jag behöver inte reda ut allt på samma gång (min anställning går ut nämligen men det stressar mig inte så mycket) men jag ska gå hem på föräldraledighet. Arbetsträningen kan därför inte bli alls lång, några veckor/ett par månader och det känns också skönt. Jag hoppas bara att alla inblandade går med på att förverkliga min plan, den som får mig att vilja framåt istället för att lägga mig och somna om (som tanken på mitt gamla jobb). Jag hoppas också att jag inte behöver göra massa utredningar om det vore en hälsorisk för mig att återgå till mitt gamla jobb, jag har hört att det funkar så. Jag vill inte prata mer om det, jag vill inte grotta i det. Det är över nu. Låt det vara.

Hörrni.. Imorgon är det vecka 13. På onsdag ska jag göra cellprov nr 2 eftersom att det första visade förändringar. Och på fredag. På fredag är det KUB. Jag hoppas att den nyfunna lyckan i kroppen får stanna!

Jag har gjort mycket de senaste veckorna. Snudd på mer än under sjukskrivningens 8 månader totalt.

Jag förundrades över att det inte verkade ta stopp, att jag kunde göra ytterligare en grej och en till.. och en till. Men nu har det tagit stopp. Jag är fruktansvärt trött idag, känner mig febersjuk och mosig. Orkar inte ta några beslut eller lyssna på långa meningar.

Jag var faktiskt hos en frisör igår. Jag var nöjd över att jag tog mig an utmaningen. Det var jobbigt och särskilt för min onda rygg/bäckene. Det blev förstås en väldigt stor påfrestning och ännu större eftersom att jag la energi på att oroa mig över det innan. Nu har jag i alla fall gjort det och det gick trots allt bra. Kanske blir det lättare nästa gång.

Jag sa till min sambo "tänk att jag var såhär trött- och ännu tröttare hela tiden i flera månader". Han tittade på mig, som att han drog sig till minnes och sa "ja fy fan". Vi har sannerligen haft en tuff tid. För ett år sedan hade jag en hel del symptom på "akut stress" men gjorde inget åt det. Det är alltså över ett år sedan jag var mig själv och "vi var vi" som par. Han har verkligen visat mig "i nöd och lust" och jag älskar honom för hans tålamod och hans kärlek. Känner mig särskilt lycklig över att få bära hans barn nu. Han har längtat efter barn ännu längre än vad jag har gjort och jag längtar efter att se honom med vår bebis.

Jag börjar för övrigt ana spökveckorna. Jag känner ingenting under långa stunder. Sedan kan det komma lite molnande värk men med dagar emellan. Jag mår inte illa alls ofta och är inte lika uppsvälld och känslig utanpå kroppen längre. Mina bröst gör fortfarande ont dock, tröttheten är kvar (men den kan bero på utmattningen också), jag är galet törstig och kissar hela tiden.

På fredag är det dags för KUB. Jag får hjärtsnurp när jag tänker på det. Måtte Pyret vara hel och frisk!

Otäck rubrik, inte lika otäck text men en konstig upplevelse. Sedan flera veckor tillbaka har jag läst att vaccinering har rekommenderats mina gravida bloggkompisar. "Jaha" har jag tänkt. "Hon är gravid ooch bör därför vaccinera sig". Inatt, flera veckor efter att jag första gången läste om det slog det mig plötsligt. "Men jag är ju också gravid".

Hur tänkte jag innan? Att jag "bara är lite på låtsas gravid?" "Hur kunde hjärnan inte koppla det när den ändå kopplar ett och annat i gravidvärlden?"

En väldigt konstig upplevelse. Jag blir inte klok på hur det gick till.

Hur som helst. Vad gäller? Vad har ni fått för rekommendationer? Jag var hos bm i veckan men hon sa inget (och jag tyckte uppenbarligen inte att jag var gravid på riktigt och frågade inte heller).

V. 12 (11+4)

De där med att gå till frisören. Det känns väldigt jobbigt. Jag vill både klippa och slinga (eller de alternativ som anses bäst vid graviditet), jag har tjockt hår och det tar drygt 3 timmar.

Dels var förra frisörbesöket en ordentlig pärs. Jag räknade minuter och andades lugnt men inuti var det kaos. Det var mycket ljud som sprängde mitt huvud och medicinen gjorde mig knepig.

Dessutom kommer man ingenstans. Man kan inte bara tacka för sig och gå ut med huvudet fullt av blekmedel. Inget utrymme för panik alltså. Ingen möjlighet att backa några steg och vänta utanför, sätta sig i bilen eller gå hem. Det är stressande att inte ha några utvägar.

Av någon anledning vill jag inte dela upp besöket i 2, trots att jag såklart borde. Det känns jobbigt att behöva utsätta sig fler gånger helt enkelt.

Jag har inte bokat någon tid utan våndas bara över de alternativ som finns idag. Jag har gjort en hel del de senaste 2 veckorna, mer än på hela sjuktiden men detta är jobbigt. Hela grejen, mycket folk, ljud (dessutom alltid en stimmig radiokanal på), hårtorkar, en hurtig frisör som ställer glada frågor om vad man pysslar med, för mycket prat och ingen möjlighet att gå undan på 3 timmar. Sitta fast där liksom. Inte min kopp te nuförtiden.

Åh what to do?

V. 12 (11+3)

Jag bjussar på en magbild till (jag har mammaleggings på bilden). Magen är inte lika stor före frukost men sväller upp så fort jag har ätit. Jag älskar det, det får mig att känna mig mer gravid. Jag är stolt över magen och Pyret som bor där inne.

Vet ni? Igår gjorde jag något lite smågalet. Jag beställde mammakläder från asos för 2.000kr Det var väldigt mycket REA och kläderna var superfina så jag köpte på mig 14 plagg. Crazy!

Inskrivningssamtalet gick bra. Det gjorde att det kändes lite mer verkligt. Konstigt att hjärnan är så svårövertygad trots att jag känner väldigt mycket av graviditeten och dessutom ser en rejält svälld mage (som passar bra i mammabyxor). Det är väl så ofattbart fantastiskt antar jag. Att en människa formas inuti mig utan att jag kan se den. Abstrakt liksom.

Hur som helst. Inskrivningen innehöll blodprover (även inför KUB), blodtrycket togs och var bra och sedan en massa historik om sjukdomar både för mig och min släkt. Även vägning. Jag brukar väga 61kg och vägde nu 64kg till mina 173cm. 3 kg upp alltså, det känns bra!

Det som slår mig på dessa möten är att de bara handlar om mig och inte om min sambo. Inte ens sjukdomarna får han vara med och prata om, han behöver inte anmäla sig utan "går in med mig". Jag tycker att man kan göra små enkla saker för att få mannen/partnern att känna sig mer delaktig, som t.ex få anmäla sig i kassan. Det är förstås lätt att partnern känner sig utanför den första tiden ändå, allt handlar ju om mig. Han är högst delaktig i skapandet av denna varelse och framförallt i nuet och framtiden. Kanske är jag överanalytisk?

Vi pratade också om KUB och om oro. Jag berättade att en oro har börjat krypa fram nu. Jag berättade också om att jag vet så mycket mer eftersom att vi har varit ofrivilligt barnlösa och jag därmed har följt andra kvinnor i liknande situationer. Om jag inte hade gjort det så hade jag nog bara tänkt att "allt kommer se bra ut" men nu vet jag att det inte alls finns någon garanti. För de allra flesta ser det förstås bra ut. För de allra flesta är "de där låga siffrorna i statistiken inte människor utan just siffror" men för mig är det kvinnor som jag "lärt känna" via deras bloggar. De är ju kvinnor precis som jag. Det kan lika ogärna vara jag. Jag tror att det är en medvetenhet om skörheten som man får genom att ha varit en del av denna världen, den barnlösa och orättvisa världen. Det var inte bara att "skaffa" ett barn, det tog 2 år för oss, det ger också en rädsla inför att bli frånryckt det som tog sådan tid. Det som man inte (längre) tar för givet. Barnmorskan tyckte att det lät klokt och att en viss oro kan vara bra. Det är ett mirakel att det blir ett barn av en liten sketen cell, det finns anledning att ha respekt inför det stora i det hela. Från en cellklump blir det 10 fingrar med naglar, det blir ett hjärta med olika delar, en urinblåsa, öron, näsa mun och en komplex hjärna. Det är ett under varje gång allt hamnar på rätt ställe, så tänker jag.