Igår var jag nervös hela dagen. Osäker på hur jag skulle lägga upp den. Ville inte göra för mycket och inte för lite. Ständig balansgång. Det var en orolig känsla som inte gav med sig, som ökade takten på hjärtats slag och som gjorde det svårt att vila. Igår var första gången på ett år. Första gången som jag och sambon skulle på parmiddag. Vi har inte träffat vänner ihop på ett helt år. Det är ofattbart. Men ändå inte. Men den oroliga känslan var likadan som när du ska göra något helt nytt, något som betyder mycket för dig. En nygammal grej egentligen, sådant jag gjorde förr men inte på länge. Ändå så obekant och oroligt inför. 

Oron som jag kände var flerdimensionell, berodde på flera olika saker.

Skulle jag vara mig själv? Kommer jag att vara annorlunda nu? Tråkigare? Kommer jag att bli trött? Få huvudvärk? Kommer kroppen att lägga av helt så att vi abrubt måste avbryta och åka hem? Konstiga jag! Kommer de tycka att jag verkar sjuk och prata om det efteråt? Kommer de, tvärtom, att ifrågasätta varför jag är sjukskriven när jag verkar så pigg och glad? Kommer jag få frågor? Vill jag ha frågor? Eller kan vi istället leka att allt är som vanligt och inget har hänt sedan vår förra middag? Blir jag yr och matt? Irriterad på alla ljud och svårt att höra deras ord? Vem är jag nu efter detta år? Kommer jag upptäcka att jag är någon annan, någon sämre?

Det gick bra, fantastiskt bra! Jag fick ont i skrattmusklerna och jag kände lycka i brösten. Mina fina fina vänner, i en alldeles perfekt balans mellan skrattet och allvaret möttes vi i timtal. När inget känns konstlat eller tillgjort. Allt är äkta. Kärleken kommer inifrån och når ut. Inte spelade timmarna som tröttade ut min morgondag då någon roll, jag visste vad jag satsade och lyckan av frihet och friskhet skulle övervinna sviterna dagarna efter. Så blev det. Skrattet sitter kvar i hjärtat idag, trots heldag i sängen och jag är säker på att skrattet hörs även imorgon.

En dag besegrar jag allt och då har jag vunnit det största av allt.

Mig själv.

 

Bella

10 november 2013 20:33

Vilken underbar läsning! Såna kvällar förtjänar att leva kvar länge i hjärtat. Kram Bella

http://Bellabellam.blogg.se

Karin

11 november 2013 11:03

Visst gör de :) Tack Bella!
Kram

 

emilia

10 november 2013 21:01

Vilken härlig läsning!! den här upplevelsen får du lägga till kategorin " mot tillfrisknandet". härligt att du vågade, att du vågade utmanade dig själv. Stor kram

Karin

11 november 2013 11:04

Tack :) Japp denna kväll hamnar i sista delen av boken "på väg tillbaka" ;)
Kram

 

Maria

10 november 2013 21:08

Åh det värmer gott i magen att läsa! Fina fina ni!

Karin

11 november 2013 11:04

Tack fina du

 

E

11 november 2013 08:58

Vilken fantastisk kväll och vilket ärligt och underbart inlägg! Önskar att du får bära med dig denna kväll länge och växa av den varje gång du tänker på den!
Kram

http://varbarnlangtan.blogg.se

Karin

11 november 2013 11:05

Tack! Vad varmt och fint skrivet av dig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...