Direktlänk till inlägg 16 november 2013

Låst

Av Karin - 16 november 2013 18:37

Jag är så trött. Urless. Jag orkar inte ha mer tålamod. Jag orkar inte vänta längre. Jag orkar inte längre vara sjuk. Jag är trött på att vända och vrida på veckornas innehåll, reflektera, förstå och göra om, vila däremellan förstås. Vila vila vila men inte ligga ner för mycket för det gör ont. Jag är trött på att det tar sådan tid att bli frisk. Jag förbannar allt som fick mig att bli såhär sjuk. Att stegen är små när viljan är stor. Jag vill ha ett val. Men jag har inga alls. Jag känner mig ännu mer låst i och med krämporna som kom med graviditeten. Jag kan inte längre gå ordentligt, jag har ont. Jag kan inte sova ordentligt, jag vaknar av smärta. Jag kan inte sitta som jag vill, ligga som jag vill eller gosa ner mig med min sambo - allt gör ont. Det började i vecka 7 - det är 10 veckor sedan, det blir gradvis sämre, med livrädda funderingar tänker jag på de återstående 23 veckorna. Varför kunde jag inte skonas från det - har jag inte haft nog? Kommer jag inte kunna arbetsträna som planerat på nyåret? Vi planerar att flytta och blir det inte arbetsträning innan dess så kommer det inte bli. Stress. Jag kommer inte kunna börja ett jobb som vanligt folk även om det är en tid bort. Jag kan inte nog uttrycka hur less jag är över situationen, på att vänta, vara stark, hålla modet uppe, rasa och orka börja om gång på gång. Jag kan inte heller nog få er att förstå oron jag känner inför framtiden, den ovissa, med andra bloggare i åtanke vet jag att utmattningsdepression tar tid. Jag orkar inte mer tid nu. Ett år har snart passerat, jag orkar inte mer. Efter den helvetiska medicintiden var framstegen stora och snabba, jag närmade mig något nytt för varje vecka - något som jag antagligen hade blivit berövad på grund av medicinen. Efter några veckors ljuv framgång tog det stopp, blev för mycket. Nu är jag fortfarande där. Och jag hatar svackan. Tvivlar återigen på om jag någonsin får ork att forsätta framåt igen, som många gånger tidigare. Om jag kommer att orka börja gå på mattan igen med vetskap om att den kommer att dras undan mina fötter och känna när ansiktet möter asfalt. Jag saknar oss som jag ser att vi kommer att vara, som jag föreställer mig framtiden, jag längtar efter sociala sammanhang och möten med vänner. Jag längtar efter ett friskt liv där jag kan vara jag. Inte såhär. Jag hatar det. Jag önskar att jag kunde leva. Min situation blir påtaglig när sambon är iväg en lördagkväll. Han kan välja ett annat liv. Jag kan inte det. Jag blir ensam kvar. Låst. Låst. Låst. Utan val. 

 
ANNONS
 
Ingen bild

Maria

16 november 2013 19:01

Kram

 
Malin

Malin

16 november 2013 20:29

Ja, du...jag kan inget annat än skriva att jag känner igen mej i det du beskriver! Har många många gånger önskat mej semester från utmattning och smärta, den ständiga kampen och energikalkyleringen - och utvärderingen, bakslagen, frustrationen och sorgen.
Skickar dej många varma kramar! Du är inte ensam!

http://www.livetsbilder.blogspot.com

Karin

20 november 2013 16:58

Tack! Visst önskar man sig en paus ibland? Därför jag blev så ledsen precis när sambon åkte iväg i lördags - han kan ändå ta en paus och leva normalt emellanåt men jag har inget val. Blä.
Kram

 
Bella

Bella

16 november 2013 21:54

Usch, känner igen det så väl. Frustrationen att det verkligen känns som att det aldrig kommer bli bättre. Eller nästan värre, när det varit bra dagar och man faller ner hårt. Ja.tålamod är hemskt svårt i denna sits. Men det verkar ta tid, tid, tid.
Lider med dig och alla oss som drabbats så.
Varm kram Bella

http://bellabellam.blogg.se

Karin

20 november 2013 16:58

Ja fy och blä.. Tänk om man kunde få en paus från situationen och kunna leva normalt för ett tag.
Tack för ditt stöd.
Kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6 7 8 9 10
11 12 13
14
15 16 17
18
19
20 21 22 23 24
25
26 27 28
29
30
<<< November 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se