Jag har förstått att det är vanligt att börja få tankar på sin förlossning runt halvvägs in i graviditeten, om inte förr. Så är det nu för mig.

Ska jag föda ut det barn som växer inne i mig? Det känns helt galet. Trots att graviditeten fortfarande känns overklig, så blir stunderna som jag inser att det faktiskt bor en bebis i mig fler. Men att det ska leda till en förlossning... Nja det har inte helt landat.

De senaste dagarna har jag känt en viss rädsla för själva förlossningen; kommer jag klara det? Kommer jag vara tillräckligt stark med tanke på dagens tillstånd? Kommer något brista i min hjärna så att jag dör (ni vet, den där filmen?).

Jag köpte min första gravidtidning där jag förstås lusläste artiklarna om förlossning, om smärta och komplikationer, kollade på youtube-serien "gravid vecka för vecka" där en av kvinnorna väljer kejsarsnitt. Jag har också kollat på Blondinbellas "power woman"-klipp som så många blir peppade av - jag reagerar tyvärr tvärtom och jag har t.om googlat "förlossning" och läst kleti och pletis historia.

Det mest skrämmande i hela förlossningsbiten är att ingen vet något om hur det blir förens efteråt. Jag stör mig på o-kontrollen (redan). När händer det? Kommer sambon vara hemma? Kommer jag tycka att det är vedervärdigt och sedan inse att det inte ens börjat? Kommer det ta hundra år? Hur ont gör det? Vill jag ha epidural? Och kommer jag, likt Anna i Solsidan, spricka från norr till söder?

Jadu Karin. Ingen vet. Men ut ska ungen och förhoppningsvis sker det i slutet av april. Resten är ett oskrivet blad. Jag hatar när blad som jag vill ha kontroll över är just sådär oskrivna.

I det här läget är det nog klokt att börja andas lugnt, släppa och låta kroppen tala (och jada jada). Det har jag ju trots allt övat på ett år nu, att lyssna på kroppen alltså.

Knipövningar.. Jag tycker att det känns lite konstigt, jag typ ryser när jag gör dem och det kittlar i magen. Är det meningen? Hur är det för er andra och knipövningarna? ;) (Jag publicerar inte era svar om ni ber mig att inte).

V 19 (18+4)

(Bild från google)

 

Veronica

2 december 2013 12:39

Jag var också rädd inför förlossningen, och började, precis som du tydligen, tänka väldigt mycket på den ungefär halvvägs i graviditeten. Efter att ha läst Gudrun Abascals Att föda blev jag betydligt lugnare. Väldigt bra bok som berättar om förlossning, smärtlindring och lite om tiden efteråt. Ha det gott!

http://hoppochfortvivlan.blogspot.fi

Karin

3 december 2013 13:50

Åh tack för tipset - den ska jag kolla upp!
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...