Alla inlägg under november 2013

Av Karin - 20 november 2013 13:55

Jag har roat mig med att sätta ihop ett litet magcollage ;)

Jag blev otroligt svullen om magen direkt efter plusset (ja dagarna innan t.om) Om man tittar på v 8 och v 18 så ser man knappt skillnad på magstorleken. Det är skillnad dock. Nu är den mer hård och den buktar upp även när jag ligger ner. Dessutom håller magen numera en ganska konstant storlek medan den i v 8 (och framåt) svällde sig dubbel efter matintag. Nu börjar även kulan hårdna till mellan revbenen och ner. Det är inte bara en "svullen tarmmage" längre alltså ;)

ANNONS
Av Karin - 17 november 2013 15:03

Idag är vecka 18 här. Magen har kupat till sig mer, efter att ha varit galet svullen i många, många veckor.

Om 2 veckor är det RUL, det ska bli spännande att få ett mer "precist" förlossningsdatum.

Jag har ibland känt lite "bubbel" och "sug" i magen, väldigt difust men jag kan inte ta in att det är en bebis som gör det. Kanske är det bara mina tarmar. Om jag såg Pyret röra sig samtidigt som jag kände något så skulle jag såklart bli övertygad. Det måste bli tydligare för att jag ska fatta ;)

Näsblodandet har jag nog glömt nämna, drt är ett frekvent återkommande inslag i mitt nya preggo-liv ;)

Förresten! Tittar ni på "gravid, vecka för vecka" på Youtube? Man får följa 3 kvinnor genom deras graviditeter, riktigt roligt. Ett minus är dock att det bara är kvinna/man-relationer och bara par som blivit gravida för egen maskin (såvitt jag förstått). Mångfald och olikheter hade varit skoj!

ANNONS
Av Karin - 16 november 2013 18:37

Jag är så trött. Urless. Jag orkar inte ha mer tålamod. Jag orkar inte vänta längre. Jag orkar inte längre vara sjuk. Jag är trött på att vända och vrida på veckornas innehåll, reflektera, förstå och göra om, vila däremellan förstås. Vila vila vila men inte ligga ner för mycket för det gör ont. Jag är trött på att det tar sådan tid att bli frisk. Jag förbannar allt som fick mig att bli såhär sjuk. Att stegen är små när viljan är stor. Jag vill ha ett val. Men jag har inga alls. Jag känner mig ännu mer låst i och med krämporna som kom med graviditeten. Jag kan inte längre gå ordentligt, jag har ont. Jag kan inte sova ordentligt, jag vaknar av smärta. Jag kan inte sitta som jag vill, ligga som jag vill eller gosa ner mig med min sambo - allt gör ont. Det började i vecka 7 - det är 10 veckor sedan, det blir gradvis sämre, med livrädda funderingar tänker jag på de återstående 23 veckorna. Varför kunde jag inte skonas från det - har jag inte haft nog? Kommer jag inte kunna arbetsträna som planerat på nyåret? Vi planerar att flytta och blir det inte arbetsträning innan dess så kommer det inte bli. Stress. Jag kommer inte kunna börja ett jobb som vanligt folk även om det är en tid bort. Jag kan inte nog uttrycka hur less jag är över situationen, på att vänta, vara stark, hålla modet uppe, rasa och orka börja om gång på gång. Jag kan inte heller nog få er att förstå oron jag känner inför framtiden, den ovissa, med andra bloggare i åtanke vet jag att utmattningsdepression tar tid. Jag orkar inte mer tid nu. Ett år har snart passerat, jag orkar inte mer. Efter den helvetiska medicintiden var framstegen stora och snabba, jag närmade mig något nytt för varje vecka - något som jag antagligen hade blivit berövad på grund av medicinen. Efter några veckors ljuv framgång tog det stopp, blev för mycket. Nu är jag fortfarande där. Och jag hatar svackan. Tvivlar återigen på om jag någonsin får ork att forsätta framåt igen, som många gånger tidigare. Om jag kommer att orka börja gå på mattan igen med vetskap om att den kommer att dras undan mina fötter och känna när ansiktet möter asfalt. Jag saknar oss som jag ser att vi kommer att vara, som jag föreställer mig framtiden, jag längtar efter sociala sammanhang och möten med vänner. Jag längtar efter ett friskt liv där jag kan vara jag. Inte såhär. Jag hatar det. Jag önskar att jag kunde leva. Min situation blir påtaglig när sambon är iväg en lördagkväll. Han kan välja ett annat liv. Jag kan inte det. Jag blir ensam kvar. Låst. Låst. Låst. Utan val. 

Av Karin - 15 november 2013 11:06

Jag är så trött. Så trött. Huvudet bankar och ögonen går i kors. Jag ligger sömnlös om nätterna på grund av benen. Inatt krampade benen från höfterna hela vägen ner till vaderna. Gör det omöjligt att somna. Vänder och vrider på mig. Bäckenet gör det omöjligt att ligga på sida så mitt enda alternativ är på rygg med benen raka. Jag blir galen. Eftersom att jag ligger på rygg kommer katten och trampar runt på mig, har jag mot förmodan lyckats somna så vaknar jag. Vaknar av smärtan och kan inte somna om.

Jag lämnade prover för 1.5 vecka sedan. Jag hoppas att det handlar om någon brist men jag tror tyvärr inte det. Jag tror att jag har Restless Legs Syndrom. Jag har nog alltid haft det men aldrig vetat, skyllt på växtvärk och mycket träning, ibland skyllt på för lite träning. Hittat förklaringar. Nu är det så illa att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Skulle vilja ta en promenad men bäckenet håller inte ihop, jag får ont. Skulle vilja sova men borde kanske inte ligga ner så mycket. Skulle vilja städa och röra på mig men jag orkar inte och det gör för ont. Istället går jag runt runt runt i lägenheten.

Fan måtte de hjälpa mig med en lösning på detta... 23 veckor kvar.

Pyret, när jag känner dig kanske vakentimmarna blir något lättare.

v 17 (16+5)

Av Karin - 13 november 2013 16:26

Backar bandet och funderar över när det blev för mycket och vilka signaler jag struntade i. Behövt 14 timmars sömn idag -då har jag snurrat på för fort. Känner stress över sådant som jag inte orkat ta tag i, ett telefonsamtal eller några rader på ett papper har hopat sig och känns övermäktigt. Vill få hjälp av sambo med att bocka av så att jag kan stanna upp. Andas. Reflektera. Hittar nytt och komma tillbaka.

Av Karin - 13 november 2013 11:44

Åh Pyret är en liten vilding! Sparkade, boxade, gnodde sig i ansiktet och gjorde kullerbyttor i min mage igår. Det var svårt att få en hel bild av hur Pyret såg ut för hen snodde runt hela tiden <3

På KUB för några veckor sedan var hen så stilla (kl 08 på morgonen) men nu vid kl 17 var det fullt disco. En kvällsbebis kanske? Gynekologen såg vilken kön Pyret har men hade som policy att inte tala om det. En pojke tror jag!

Allt såg bra ut; hjärna, hjärta, ryggrad, navelsträngen såg bra ut och moderkakan satt fint placerad. Nu fick vi veta allt som vi ville veta på KUBen och mer därtill.

Gynekologen hade sämre apparatur än Landstinget, det var rätt grynigt. Vi fick inga bilder men det räckte gott med bilden som stannade kvar i hjärtat (och att RUL är 3 veckor bort).

Pyret vår lilla vilding - vi längtar till april!

Av Karin - 12 november 2013 12:07

Efter lördagskvällens parmiddag var jag slutkörd också när måndagen började. Då skulle jag på poolgymnastik, något som är nytt och därmed jobbigare är när det är invant. Vart ska jag? Kommer jag hitta rätt? I tid? Hur många är det där och vilka? Vad ska jag säga om anledningen till att jag är där - bara rygg och bäckenet eller helheten? Hur går det överhuvudtaget till?

Cykelturen är förvisso rätt kort men lång för en slutkörd kropp. Jag visste att utmattningen knackade på dörren och att hela upplevelsen ihop med 30 min gymnastik skulle dränera mig. Framför mig låg tisdag och både KBT och ultraljud på samma dag. KBT är det jobbigaste som mitt schema innehåller, rent intellektuellt, känslomässigt och fysiskt (att ta sig dit och hem) är det tufft.

Jag vaknade denna tisdag med lätt huvudvärk, hängig, svagt halsont och en trött hjärna som inte orkar tänka tankarna klart. Seg men ändå inte "på riktigt febersjuk". Varningssignaler. Jag ställde in KBTn. För er andra låter det säkert självklart men jag har aldrig tidigare gjort så. För mig känns det revolutionerande att man ens KAN göra så. Revolutionerande skönt. Heja mig.

Förhoppningsvis blir jag nu inte liggande i dagar och ångrar att jag inte lyssnade på kroppen i tid, istället vilar jag lite och hoppas på att kunna leva igen mot slutet av veckan.

Vet ni förresten att jag har världens bästa sambo? Han överraskade mig igår med en för tidig 30-årspresent - en utlandsresa i december. Jag tror verkligen att vi behöver det. Få byta miljö, vara ihop utan vardagens bestyr och bryta detta hemska år med något trevligt (utöver Pyret då). Jag behöver värme, min sommar försvann i drogruset av medicinen och jag låg mestadels inne och var någon annan än mig. Det känns förstås utmanande också; mycket folk, ljud, att inte kunna avbryta om det blir jobbigt utan hitta strategier som funkar, att trängas i en frukostsal. Men oj vad fantastiskt skönt - att vara vi 2 nu när jag börjat bli mig själv igen. Fina fina älskling!

Symptom v 17
- Intensiva och knepiga drömmar
- Flytningar och många trosbyten (sorry)
- En putande mage ;)
- Ett övernaturligt luktsinne
- En trög mage som låter mycket
- Ajaj i bäckenet
- Känner mig tung (redan!)

En ny upptäckt är att jag numera spottar på magen. Det låter lite konstigt kanske men i duschen brukar jag gurgla när jag spolar vatten i ansiktet och numera åker inte vattnet direkt ner i brunnen utan hamnar först på min mage som sticker ut. En ovanlig upplevelse för en med en annars platt mage!

Förresten.. Jag kände något igår kväll. Som ett litet flaxande i magen men jag vet inte om det var Pyret redan.

Ikväll är det ultraljud, håll en tumme kl. 17.00

Av Karin - 11 november 2013 11:00

Igår gick vi in i v 17 (och då blir bebisen tydligen könslös igen i babyappen nedan). Min livmoder är lika stort som ett bebishuvud - hur låter det egentligen?

Bebisens fingrar och tår har alla fått naglar, hår har börjat växa på huvudet såväl som ögonfransar och ögonbryn. Bebisens fettlager bunkras nu upp för att hålla värmen och även skydda den sköra huden mot vattenvärlden runtom. En del av allt fett som lagras nu försvinner sedan. Bebisens ögon är fortfarande slutna och kommer att vara det flera veckor framöver. Bebisen reagerar dock på olika ljus bakom sina stängda ögon och även på ljud utanför magen.

.........

Igår kväll blev jag livrädd. Vi har 2 katter, den ena klunsen väger 6 kg och den "lilla" knappt 4kg. Dessa två brukar köra ett busvarv innan läggdags och jag är alltid lika nervös för att få en uppspelt katt i fart rakt i magen. Det var vad som hände igår kväll. Jag blev så överrumplad och chockad att tårarna började rinna. En baktass borrade in sig i magen precis där Pyret måste ligga och jag kunde för mitt inre se hur hen knuffades runt och blev rädd. Jag läste att smällar i magen är farliga först i storleksordningen "allvarlig trafikolycka" eller direkt riktat våld mot magen men jag blev ändå orolig och illa till mods. Jag kunde känna vart tassen hamnat långt efteråt, som ett brännande märke påminde det mig långt in på natten. Jag väntade oroligt på att jag skulle få ont men så blev det aldrig.

Imorgon är det dags för ultraljud (privat). Jag hoppas att det blir en bra upplevelse!

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6 7 8 9 10
11 12 13
14
15 16 17
18
19
20 21 22 23 24
25
26 27 28
29
30
<<< November 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se