Igår var jag nervös hela dagen. Osäker på hur jag skulle lägga upp den. Ville inte göra för mycket och inte för lite. Ständig balansgång. Det var en orolig känsla som inte gav med sig, som ökade takten på hjärtats slag och som gjorde det svårt att vila. Igår var första gången på ett år. Första gången som jag och sambon skulle på parmiddag. Vi har inte träffat vänner ihop på ett helt år. Det är ofattbart. Men ändå inte. Men den oroliga känslan var likadan som när du ska göra något helt nytt, något som betyder mycket för dig. En nygammal grej egentligen, sådant jag gjorde förr men inte på länge. Ändå så obekant och oroligt inför. 

Oron som jag kände var flerdimensionell, berodde på flera olika saker.

Skulle jag vara mig själv? Kommer jag att vara annorlunda nu? Tråkigare? Kommer jag att bli trött? Få huvudvärk? Kommer kroppen att lägga av helt så att vi abrubt måste avbryta och åka hem? Konstiga jag! Kommer de tycka att jag verkar sjuk och prata om det efteråt? Kommer de, tvärtom, att ifrågasätta varför jag är sjukskriven när jag verkar så pigg och glad? Kommer jag få frågor? Vill jag ha frågor? Eller kan vi istället leka att allt är som vanligt och inget har hänt sedan vår förra middag? Blir jag yr och matt? Irriterad på alla ljud och svårt att höra deras ord? Vem är jag nu efter detta år? Kommer jag upptäcka att jag är någon annan, någon sämre?

Det gick bra, fantastiskt bra! Jag fick ont i skrattmusklerna och jag kände lycka i brösten. Mina fina fina vänner, i en alldeles perfekt balans mellan skrattet och allvaret möttes vi i timtal. När inget känns konstlat eller tillgjort. Allt är äkta. Kärleken kommer inifrån och når ut. Inte spelade timmarna som tröttade ut min morgondag då någon roll, jag visste vad jag satsade och lyckan av frihet och friskhet skulle övervinna sviterna dagarna efter. Så blev det. Skrattet sitter kvar i hjärtat idag, trots heldag i sängen och jag är säker på att skrattet hörs även imorgon.

En dag besegrar jag allt och då har jag vunnit det största av allt.

Mig själv.

Jag är inte en person som vanligtvis frossar i citat eller kloka ord som någon annan skrivit ner men dessa ord tilltalar mig starkt. Känns helt rätt. Jag vill printa dem i mitt hjärta och blicka inåt så fort jag tvekar.

Idag har 40% av graviditeten passerat. Det är ju nästan halvvägs :) Jag längtar till tisdag så att jag får se Pyret - jag är inne i en overklighetsbubbla och behöver bevis.

Igår berättade en nära vän till mig att de precis testat positivt. Detta var deras tredje försök och hon sa att hon hade varit rädd för att känna den enorma besvikelsen en tredje gång. Lägg på dryga 20 tänkte jag... Jag vet att allt är relativt - även min upplevelse är som en piss i mississippi för vissa. Men att man ska tro att det ska gå snabbare än "normalt", det är ändå lite irriterande tycker jag. Hur som helst blev jag själaglad, vi pratade om att "vara gravida samtidigt" när vi var yngre och nu är det verklighet!

Jag har faktiskt översköljts av plötsligt illamående några gånger den senaste tiden.Jag är riktigt o-sugen på mat igen också. Det var jag inte beredd på såhär i v 16 men kanske är det en kombination av tokförkylning / sömnlöshet pga myrkrypningar och graviditet.

Jag väntar på mitt cellprovsvar, nu har det gått mer än 3 veckor.. Mitt förra visade förändringar så detta prov var till för att kolla upp det. Man gör tydligen inte så mycket åt förändringar under graviditeten, bara kollar upp det oftare (om det inte visar allvarliga förändringar).

Imorgon fyller vi 17 veckor Pyret - det får vi fira :)

Idag kom det ett paket "Till Pyret" på posten. Det var från mina föräldrar och däri låg några klädesplagg, bland annat de väldigt söta små strumporna nedan. De får nog följa med i BB-väskan och värma Pyrets små fötter när hen kommer till världen.

Nu har nog nyheten landat lite och föräldrar börjar istället undra om det är en pojke eller flicka i min mage. Jag skulle aldrig kunna hålla mig till förlossningen - jag måste få veta NU (eller den 2 dec då). Jag tror pojke, sambon tror flicka.. Vad tror ni? :)

Längst ner en bild på dagens mage (lågt sittande ölmage?) Jag har vanliga jeans, boyfriend fit som fortfarande går att knäppa lågt under magen!

V 16 (15+5)

Jag är med i Statistiska Centralbyråns årliga undersökning om levnadsstandard. I år var mitt 3e år av 4. Frågorna som ställdes (samma som varje år) gav upphov till mer funderande än tidigare år. Det var också svårare att svara.

Jsg förstår att den här tiden som jag nu går igenom kommer att vara meningsfull för mig i slutänden men om min vardag idag känns meningsfull är en helt annan sak. Jag kan se att helheten som slutprodukt kommer att innebära meningsfulla förändringar för mig men att "öva på att gå i butik" en tisdag känns inte meningsfullt. En liten detalj som krävs för helheten. Vissa dagar gör jag "ingenting", också en detalj som krävs för helheten - återhämtning och vila nu krävs för att det ska bli ett bättre sen. Det är helt enkelt inte lätt att uppskatta att öva på sådant som jag alltid kunnat. Kanske hade det varit lättare att acceptera om jag hade blivit av med ett ben, ett konkret handikapp som tvingat mig att lära om och lära nytt. Nu syns det inte men jag måste öva ändå.

Jag fick också frågor om mitt jobb, arbetstimmar och trivsel. Det var inte kul att få direkta frågor om det som skapade mitt kaos. Om det som gjorde mig sjuk.

Frågor om nedstämdhet, ängslan och oro. Frågor som jag förstår att jag enkelt gett svar på de 2 tidigare åren. Sådant som då inte fanns i min värld men som jag blivit alltför bekant med under detta år.

Det skulle vara intressant att få alla sina svar efter 4 år. Hur skiljer det sig? Varför?

När vi la på luren tänkte jag på nästa års intervju. Då hoppas jag att svaren kommer att vara mer givna. Att jag trivs, känner meningsfullhet, bor i en stad som ger mig hopp och att jag är frisk (=lycklig). Jag hoppas att vi är på väg söderut med Pyret, att vi får njuta av tid med varandra - alla 3 i ett soldränkt land (eller flera) under tråkiga vinterkalla veckor.

Pyret - om 5 dagar ses vi igen på skärmen!

Fortfarande tokförkyld. Suck. Nu har det gått en vecka. Idag hade jag läkartid angående myrkrypningarna i benen. Alltså läkare.. Till saken hör att just denna läkare fick ta ett samtal med mig när min ordinarie hade semester i somras. Jag var helt söndermedicinerad och mådde skit. Jag ville ha hjälp att sluta med medicinen och fick därför prata med denne läkare. Han sa vid det tillfället "jag vet ju inte om du verkligen har utmattningssyndrom eller om du bara vill skylla ditt dåliga mående på jobbet". Det var kränkande. Och tröttsamt. Och det tar inte en patienter framåt i sitt mående. Det kan jag lova. Hur som helst var han lika o-charmig idag. Jag får känslan av att just utmattningssyndrom är väldigt känsligt för läkare - att det finns 2 olika läger. De som tror på diagnosen och de som inte tror och kriget dem utövar går ut över patienterna. De människor som redan lider, som redan är vilsna och som behöver hjälp. När jag blir frisk ska jag tala högt om det (eller skriva).

Myrkrypningarna gjordes det inte så mycket åt. Jag fick lämna prover för att spåra någon ev brist. Är det ingen brist utan något som jag ändå har så kan man inte göra något så länge som jag är gravid.

Något skoj! Jag längtar till tisdag - då har vi fått tid att göra ett privat ultraljud. De gör inte könsbestämmelse sa dem när vi ringde (lite snålt med tanke på priset, kan jag tycka;) Men vi vill ju bara få se Pyret - hur kan det vara 15cm bebis i min mage som jag inte känner?

Nu måste jag verkligen vila!

V 16 (15+3)

För att pigga upp mig i denna jäkla dunderförkylning plockade jag fram- och fotade de senaste inköpen till Pyret.

Fick frågan från svärmor om vi vet att det är en pojke - tydligen har jag köpt pojkkläder.. Jag som trodde att det bara var sammansatt tyg i olika färger till en några veckors bebis.

Skämt å sido.. Blir det en tjej så kommer det åka på en och annan praktisk klänning men vi kommer inte att dränka ungen i rosaglittrande plagg (som anses tjejigt). Det är rosa i några av dessa plagg och det spelar oss ingen roll oavsett vad Pyret visar sig ha mellan sina små rultiga lår.

Vet ni förresten att färgen rosa från början var en färg för framgångsrika män? Det var nämligen dyrare att framställa plagg med rosa färg i och därmed var rosa plagg också en maktsymbol, ett sätt att visa att man hade pengar.. Hur socialiserade vi bort det? Inte i samma sekund som det blev en "tjejfärg" hoppas jag...

Ibland är det lättare att våga tänka annorlunda om man inser hur socialiserat något är, ett påhitt av oss människor som faktiskt gör det onödigt krångligt. Tycker ni inte?

Ny vecka för Pyret! Nu kan även förstföderskourinvägsinfektionörelser, fast det är vanligast att det dröjer några veckor till. Pyret är numera lekfull och har hittat sin första leksak - navelsträngen. Hen griper tag i och klämmer på navelsträngen, t.om så pass hårt att syretillförseln till bebisen stryps för en kort stund (men inte tillräckligt länge för att orsaka skada). Nu kan bebisen själv bestämma hur hen vill röra på sig, eftersom att nervsystemet är utvecklat och signaler skickas till hjärnan. Könsdelarna syns nu på ett ultraljud. Nu är det en bra tid att vara Pyre - det finns gott om plats och omgivningen tas in av hörsel, smak och synintryck (i form av olika ljus/mörker). Om ett plötsligt ljud överraskar så blir bebisen numera rädd. Pyret då.. Bebisen hör mammans hjärtljud och tarmar och man tror att det är därför många barn sover bäst när det inte är helt tyst runtomkring.

Jag undrar om du hör den kurrande katten som lägger sitt huvud på min mage - och hör katten kanske dig?

Vi har bestämt oss för att boka ett privat ul, förhoppningsvis får vi en tid denna vecka. 4 veckor är alldeles för långt bort efter vår tråkiga upplevelse på KUB - vi behöver få se dig igen Pyret!


* Det sista ordet för bild nr 2 ("mamma") är "urinvägsinfektion".