Jag funderar ibland på om mina känslor för djur är riktigt normala. Jag kan ibland känna att de känslorna är starkare än för människor, eller i alla fall annorlunda. Kanske har det med att göra att djur aldrig gör en besviken, vare sig genom ord eller handling. De liksom bara är dina bästa vänner och ger kärlek i all oändlighet.

Jag är en sån typ som gråter mer när djur dör (på TV) än människor. Mycket tror jag handlar om just brist på möjligheten till kommunikation. Att man inte kan fråga hur ett sjukt djur vill ha det eller förklara varför veterinären gör något otäckt.

Jag har nämnt mina två katter här ibland. Ian heter den äldsta katten, han är en snart 7-årig norsk skogskatt på 6 fina kg och en riktig livsnjutare. Han älskar gos och närhet, han är rädd för ljud och blir nervös när saker avviker hans vardag. Han slänger sig på rygg så fort någon kommer innanför dörren och han går från knä till knä och tigger mys om flera sitter i soffan. Han följer efter min som en hund och hans finns i princip alltid i samma rum som jag.

Tyvärr föddes han med en kronisk magsjukdom som har försvårat livet för honom och han har pga den även lättare att bli sjuk på andra sätt. Han är helt enkelt lite svag. Hade han kommit till någon annan är jag säker på att han hade varit död för länge sedan. Hans första år bestod av åtskilliga veterinärbesök, massor av nerbajsade golv och möbler och tusentals kronor i utgifter. Jag fick frågan om "att ta bort honom" av flertalet veterinärer innan jag till slut hittade en som kunde behandla Ians magproblem så att han kunde leva ett bra liv. Ian har överlevt otroligt många "nu är det nog slut"-sjukdomar och jag tror att det beror på hans vilja att leva. Han pratar mycket, svarar på tilltal, visar när maten är slut och han ligger helst kurrandes i sängen.

Det var faktiskt Ian som fick mig att känna Pyret för första gången och nästan alla av gångerna hittills. När han ligger och kurrar på magen så reagerar lilltjejen. Ian var också en stor tröst och stöd för mig genom en jobbig separation som jag hade för drygt 4 år sedan. Jag tror också att Ian fick en större betydelse i och med vår barnlöshet och särskilt nu under min sjukskrivning.

Idag åkte Ian och kattjejen med mina föräldrar hem, 40mil härifrån och jag storgrät när jag kom in till vår tomma, tysta lägenhet efter att ha vinkat av dem. Till saken hör att vi igår fick reda på att man misstänker att Ian har en dålig lever och/eller njure(-ar). Jag är livrädd för att denna gången ska vara den sista, jag vet att han går på "övertid" sedan länge. Samtidigt är han så jäkla levnadsglad att han klarar sig igenom grej efter grej. Jag hatar att inte finnas där och jag bävar för att få information om att det nu är "dags" och vara tusentals mil bort på utlandsresa.

Jag vill så gärna att Ian och Pyret ska få träffas. Snälla snälla låt min älskade Ian få stanna kvar. Jag orkar inte förlora honom, han betyder så otroligt mycket för mig. Jag skulle förstås inte låta honom lida och det är av just den anledningen som jag är stressad, för någon gång kommer den där sjukdomen som blir den sista. Bara inte nu... Inte nu.



Bilden (med risk för att förstöra min anonymitet) är en favorit på mina 2 tussar, Ian är den stora vita.