Direktlänk till inlägg 5 december 2013

Min älskade

Av Karin - 5 december 2013 13:54

Jag funderar ibland på om mina känslor för djur är riktigt normala. Jag kan ibland känna att de känslorna är starkare än för människor, eller i alla fall annorlunda. Kanske har det med att göra att djur aldrig gör en besviken, vare sig genom ord eller handling. De liksom bara är dina bästa vänner och ger kärlek i all oändlighet.

Jag är en sån typ som gråter mer när djur dör (på TV) än människor. Mycket tror jag handlar om just brist på möjligheten till kommunikation. Att man inte kan fråga hur ett sjukt djur vill ha det eller förklara varför veterinären gör något otäckt.

Jag har nämnt mina två katter här ibland. Ian heter den äldsta katten, han är en snart 7-årig norsk skogskatt på 6 fina kg och en riktig livsnjutare. Han älskar gos och närhet, han är rädd för ljud och blir nervös när saker avviker hans vardag. Han slänger sig på rygg så fort någon kommer innanför dörren och han går från knä till knä och tigger mys om flera sitter i soffan. Han följer efter min som en hund och hans finns i princip alltid i samma rum som jag.

Tyvärr föddes han med en kronisk magsjukdom som har försvårat livet för honom och han har pga den även lättare att bli sjuk på andra sätt. Han är helt enkelt lite svag. Hade han kommit till någon annan är jag säker på att han hade varit död för länge sedan. Hans första år bestod av åtskilliga veterinärbesök, massor av nerbajsade golv och möbler och tusentals kronor i utgifter. Jag fick frågan om "att ta bort honom" av flertalet veterinärer innan jag till slut hittade en som kunde behandla Ians magproblem så att han kunde leva ett bra liv. Ian har överlevt otroligt många "nu är det nog slut"-sjukdomar och jag tror att det beror på hans vilja att leva. Han pratar mycket, svarar på tilltal, visar när maten är slut och han ligger helst kurrandes i sängen.

Det var faktiskt Ian som fick mig att känna Pyret för första gången och nästan alla av gångerna hittills. När han ligger och kurrar på magen så reagerar lilltjejen. Ian var också en stor tröst och stöd för mig genom en jobbig separation som jag hade för drygt 4 år sedan. Jag tror också att Ian fick en större betydelse i och med vår barnlöshet och särskilt nu under min sjukskrivning.

Idag åkte Ian och kattjejen med mina föräldrar hem, 40mil härifrån och jag storgrät när jag kom in till vår tomma, tysta lägenhet efter att ha vinkat av dem. Till saken hör att vi igår fick reda på att man misstänker att Ian har en dålig lever och/eller njure(-ar). Jag är livrädd för att denna gången ska vara den sista, jag vet att han går på "övertid" sedan länge. Samtidigt är han så jäkla levnadsglad att han klarar sig igenom grej efter grej. Jag hatar att inte finnas där och jag bävar för att få information om att det nu är "dags" och vara tusentals mil bort på utlandsresa.

Jag vill så gärna att Ian och Pyret ska få träffas. Snälla snälla låt min älskade Ian få stanna kvar. Jag orkar inte förlora honom, han betyder så otroligt mycket för mig. Jag skulle förstås inte låta honom lida och det är av just den anledningen som jag är stressad, för någon gång kommer den där sjukdomen som blir den sista. Bara inte nu... Inte nu.



Bilden (med risk för att förstöra min anonymitet) är en favorit på mina 2 tussar, Ian är den stora vita.

 
ANNONS
 
C

C

5 december 2013 16:35

Hoppas att de får träffas. Det är så tragiskt att förlora ett djur. Det är ju faktiskt en familjemedlem! Kramar

http://spyor.blogg.se

Karin

7 december 2013 15:31

Eller hur! En familjemedlem är precis vad det är. Jag tillskriver mina katter mänskliga egenskaper och personligheter :)
Kram

 
Ingen bild

Sofia

5 december 2013 20:00

Hallegoooosingen vilka fina katter 😍
Jag älskar katter och har växt upp med det. Tyvärr kan vi inte ha en hemma då min sambo är allergisk :/
Tur att mamma och pappa har en så man kan gosa av sig ibland. Hoppas Ian håller ut ett tag till ❤

Karin

7 december 2013 15:38

Tack :) Vad jobbigt med allergi när man själv önskar kunna ha katt. Jag är faktiskt själv allergisk och var ännu mer som liten men långhåriga katter går bra. Låter ju knäppt men det är väl egentligen något i huden som man är allergisk mot och det släpper mer från korthåriga katter. Om jag har förstått det rätt. Jag blir lite känslig undrr våren iom all annan allergi men det är ändå överkomligt :)
Kram

 
Ingen bild

JZ79

5 december 2013 20:36

Hoppas tösen och kissen får träffas <3
Har själv två katter och de är våra "bebisar". Mina är en blandras av norsk skogskatt/perser/bondkatt. En har mer perser och en har mer norsk skogskatt i sig, de är bröder och väldigt lika förutom i storlek och lite i pälsen. Katter är ett fantastisk sällskap. Din kisse verkar vara en kämpe. Kram!!

Karin

7 december 2013 15:39

Tack! Visst är dem ett fantastiskt sällskap. Tack för stödet. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3
4
5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27 28
29
30
31
<<< December 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se