Kring nyår tänker man ofta på året som har passerat och jag har redan påbörjat den tanken. Jag tänker på hur det var för ett år sedan, i november och december förra året.

Det var då jag såg till att riktigt köra slut på mina sista krafter. Allt var tungt men jag tvingade mig upp, stod på svaga ben i duschen med huvudet mot väggen och kände mig dimmigt trött. "Ska det vara såhär?" tänkte jag ofta. Jag var sjuk och krasslig mest hela tiden men hade sällan tid att stanna hemma och aldrig tillräckligt länge för att hinna bli frisk.

Jag hoppades på att bli gravid och fällde tårar vid varje nytt negativt test som avverkades. Jag köpte klänningar med "gravidplats i" inför Thailandsresan över jul. Den julen var vi lika ogravida som julen innan och sorgen greppade mig allt hårdare, där jag satt på stranden i Thailand i en pösig klänning med dystra tankar på om Du aldrig skulle komma till oss.

Det jag minns starkast och det som äcklar mig mest är mina desperata försök att få ihop en sedan många år hopplös personalgrupp. Vid den här tiden förra året bjöd jag hem dem till mitt hem, trots att det egentligen kändes för privat. Jag sprang på stan och köpte julklappar till dem trots att jag inte alls tyckte att de var värda några klappar. Jag till och med bekräftade deras arbete genom hembakat och glögg, jag som hatar att baka. Själv drabbades jag av yrselattacker och frånvarokänslor under deras besök och när de gick föll jag i djup sömn. Jag gjorde allt för att få ihop den gruppen och för att få projektet att rulla framåt men det gick inte.

Jag gjorde allt. Jag gjorde mig sjuk. Inget var värt det, såklart.

Det är förstås en stor sorg att såhär i efterhand inse hur dåligt jag behandlade mig själv och min kropp. Hur stor del av mig och mitt värde som var prestationer och hur sanningen började krypa inpå mig. Att jag hade gjort mig själv sjuk. Tiden efter min krash har varit en kamp mot mig själv, jag har varit min största motståndare. Inlärda mönster och beteenden som för mig var helt naturliga skulle visa sig vara osunda och fel. Det tar tid att acceptera och lära om. Tiden med medicin är djupt ångestladdad. Jag minns de 5 månaderna vagt, som i ett halvvaket drogat tillstånd som jag bevittnade utanför min kropp. Jag visste inte att man kunde må så ofantligt dåligt på så många sätt, det går inte att beskriva.

Jag är ändå glad för en sak. Att jag kommer att vara en bättre mamma för Pyret, än innan min krash. Och det är värt hela den fruktansvärda resan.