Kring nyår tänker man ofta på året som har passerat och jag har redan påbörjat den tanken. Jag tänker på hur det var för ett år sedan, i november och december förra året.

Det var då jag såg till att riktigt köra slut på mina sista krafter. Allt var tungt men jag tvingade mig upp, stod på svaga ben i duschen med huvudet mot väggen och kände mig dimmigt trött. "Ska det vara såhär?" tänkte jag ofta. Jag var sjuk och krasslig mest hela tiden men hade sällan tid att stanna hemma och aldrig tillräckligt länge för att hinna bli frisk.

Jag hoppades på att bli gravid och fällde tårar vid varje nytt negativt test som avverkades. Jag köpte klänningar med "gravidplats i" inför Thailandsresan över jul. Den julen var vi lika ogravida som julen innan och sorgen greppade mig allt hårdare, där jag satt på stranden i Thailand i en pösig klänning med dystra tankar på om Du aldrig skulle komma till oss.

Det jag minns starkast och det som äcklar mig mest är mina desperata försök att få ihop en sedan många år hopplös personalgrupp. Vid den här tiden förra året bjöd jag hem dem till mitt hem, trots att det egentligen kändes för privat. Jag sprang på stan och köpte julklappar till dem trots att jag inte alls tyckte att de var värda några klappar. Jag till och med bekräftade deras arbete genom hembakat och glögg, jag som hatar att baka. Själv drabbades jag av yrselattacker och frånvarokänslor under deras besök och när de gick föll jag i djup sömn. Jag gjorde allt för att få ihop den gruppen och för att få projektet att rulla framåt men det gick inte.

Jag gjorde allt. Jag gjorde mig sjuk. Inget var värt det, såklart.

Det är förstås en stor sorg att såhär i efterhand inse hur dåligt jag behandlade mig själv och min kropp. Hur stor del av mig och mitt värde som var prestationer och hur sanningen började krypa inpå mig. Att jag hade gjort mig själv sjuk. Tiden efter min krash har varit en kamp mot mig själv, jag har varit min största motståndare. Inlärda mönster och beteenden som för mig var helt naturliga skulle visa sig vara osunda och fel. Det tar tid att acceptera och lära om. Tiden med medicin är djupt ångestladdad. Jag minns de 5 månaderna vagt, som i ett halvvaket drogat tillstånd som jag bevittnade utanför min kropp. Jag visste inte att man kunde må så ofantligt dåligt på så många sätt, det går inte att beskriva.

Jag är ändå glad för en sak. Att jag kommer att vara en bättre mamma för Pyret, än innan min krash. Och det är värt hela den fruktansvärda resan.

 

C

9 december 2013 20:10

Skönt ändå att det är en tid du har lämnat bakom dig och kan se tillbaka på. Nu har du ett helt nytt äventyr som väntar :)

http://spyor.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...