Så otroligt fina dagar här på Teneriffa. Fina för oss och vår relation och för mig i min kamp framåt. Så svårt att veta när det blir för mycket, kroppen säger aldrig ifrån på en gång utan klarar några dagar innan den klappar ihop. Så pass länge att jag börjar tro att jag numera klarar en ny nivå av aktiviteter. Hinner känna glädje och lättnad. Lömska lömska sjukdom.

Vi har ätit frukost och lunch i vår lägenhet. 3 av dagarna har jag tagit en tur ut i skuggan mellan frukost och lunch, 1 timme eller 1.5 max. Efter lunch har jag sovit för att ha energi att äta middagen ute på kvällen. Jag har varken fixat mat, handlat eller diskat. Vi har inte strosat eller gått in i butiker. Den nivån har jag legat på. Det blev för mycket.

Jag känner mig inte översköljd av misströstan. Det känns såklart tufft att ligga i en mörk lägenhet med fördragna gardiner när solen och skratten tränger igenom men jag är ändå lycklig. Lycklig över resan, över att bara vara vi, över dig min fina sambo som orkar stå vid min sida och över vårt ljus i min mage.

Tack för att du är fantastisk, alla dagar och alla stunder. Jag älskar dig.