C

21 december 2013 19:13

Haha, det är sjukt hur hjärnan fungerar. Den spårar ur som bara den när man sover ;) Kram

E

21 december 2013 21:50

Jag är ju nästan 4 veckor före dig, men jag känner fortfarande allra mest långt ner i magen. Antingen längst ner i magen eller längst upp i livmodern, som om han sparkar mig rakt upp mot magsäcken. Så det är garanterat inget fel! Eran bebis gillar nog bara att gotta ner sig långt ner i ditt bäcken.

Kram

Jakteneftertotallycka

21 december 2013 22:54

Hihi nu blev jag helt fnissig!!! Jag har redan börjat drömma helt sjuka drömmar, redan ;)
Tänk så långt du kommit nu! Det är ju helt fantastiskt! Och varma tack för dina peppande kommentarer<3
Stora kramar!

Karin

22 december 2013 18:08

Jag började också drömma väldigt tidigt i graviditeten men snusket nådde liksom nya höjder för ett litet tag sedan... Haha ;)

Kramar

A

22 december 2013 16:32

Jösses de snuskiga drömmarna känner jag också igen haha!

Hade du moderkakan i framvägg? Jag har ju så och för mig kändes rörelserna också mest långt ner i magen i början. Till och med nu kan det hända att jag ser att barnet rör sig över naveln men jag känner inte mycket alls. Känner mer med handen utanpå magen än vad jag känner inne i magen. Lite sjukt men inget som är fel. :)

Karin

22 december 2013 18:06

Skönt att det inte bara är jag som är ett snusko ;)

Nej jag har inte moderkakan i framvägg. Konstigt att man inte känner av 30cm levande varelse mer än man gör ;)

Kram

Camilla Hansen/millancolin

22 december 2013 18:36

Hej och tack för din fina kommentar i min blogg! Din omtanke värmer!!
Jag hoppas också att Saga-Li och Kiwi får ett levande syskon en dag, framförallt hoppas jag att vi en dag ska VÅGA försöka igen. Att våga hoppas på att det går vägen, för förlorar vi ännu ett barn så kommer jag inte klara det - det vet jag.
Underbart att läsa om din resa, att den fått ett lyckligt slut och att ni nu väntar en tjej. Det finns inget som gör mig så lycklig när jag får höra om människor som kämpat med ofrivillig barnlöshet som blir gravida. Jag har dock inte haft svårt att bli gravid, men jag har ju dessvärre problem ändå, så jag vet ju hur det känns att längta så efter barn, att drömma så om det och avundsjukt se åt andras barn. Jag kan verkligen tänka mig att det kan leda till utmattningsdepression. Jag hoppas att du blir friskare och friskare, och att du när eran dotter äntligen kommer känner så pass mycket glädje att du blir frisk helt och bara får njuta av eran familj <3
Angående händerna som du skrev i inlägget nedan, när jag var gravid med Saga-Li drabbades jag av karpaltunnelsyndrom för att händerna svullnade. Det kändes så som du beskrev nedan, var mest på nätterna eller när jag håller i telefonen/surfplattan, virkar, plattar håret osv.
Jag blev rekommenderad att sova med handledsskydd med skenor (finns på apoteket) som ger händerna stadga på nätterna, kan varmt rekommendera det.
Kommer definitivt fortsätta följa din blogg, och vill även gratulera till er lilla flicka i magen :) Att du bara känner rörelserna nere i magen kanske beror på att fötterna är längst ner och att hon sparkar mest? :) Så var det för mig i början. Kram, och ha det så fint! / Millancolin

Karin

27 december 2013 17:27

Tack för din fina kommentar!

Jag har tänkt på dig under juldagarna, trots att du är helt okänd för mig.

Man kan mycket väl få utmattningsdepression av barnlöshet men för mig var det en kombination av hårt arbete och barnlösheten. Jobbet var nog den största boven i dramat vad gäller utmattningen och en tid senare när depressionen var en faktum berodde den mycket på barnlösheten. Och maktlösheten med kroppen, ovisshet och hopplöshet. Så tänker jag iaf kring det nu i efterhand.

Jag ska jag säga att jag förstår, för det gör jag verkligen inte men jag kan tänka mig att det är tufft att våga igen efter att ha förlorat 2 barn. Hur ska man våga igen? Jag antar att var sak har sin tid och med det menar jag att ni en dag når en punkt när ni vet- och känner hur ni vill gå vidare.


Jag har t.om haft tufft att våga vissa månader när jag var så pass skör att ännu ett negativt test skulle knäcka mig. På något sätt kändes varje ny månad som de sista försöket, det avgörande försöket och tiden till nästa äl kändes evighetslång. Det kändes som att ett positivt test var det som skulle "rädda mig" under de tyngsta månaderna men det blev aldrig då (tur det kan jag känna i efterhand men då hade jag smällt av om någon sagt så till mig).

Får ni någon hjälp med att våga eller att sortera i tankar och känslor? Måste vara otroligt påfrestande på en relation också. Jag hoppas att ni får bra stöd!

Tänker på dig!
Kramar

C

22 december 2013 21:55

Haha, vilka drömmar! : ) Har hört att sådant är väldigt vanligt!