Juldagen och ny vecka för oss, vecka 23 (22+0). Dagen till ära bjöd lilltjejen på skrämmselbus. Hon var seg och loj igår och jag kände henne inte alls lika ofta- och inte på samma tider som vanligt. Det fortsatte även idag och både jag och sambon buffade, pratade, hinkade kallt vatten, spelade favoritlåtarna och använde den kurrande katten som lockelser men inget svar inifrån. Till slut ringde jag till förlossningen i det landsting som vi nu befinner oss men vi fick inte komma in. De har tydligen en policy om att inte ta emot "förändrade fosterrörelser" förens efter v 24. Hon beklagade så mycket och var väldigt trevlig och förstående men fasen vilken knäpp regel. Jag har ju känt Pyret i många veckor och väldigt regelbundet... Hur som helst, ett par timmar senare har jag nu känt henne igen. Lilla fröken bus <3

Jag har haft huvudvärk i 8 dagar nu. Jag är konstant på- och över gränsen vad gäller min utmattning pga Teneriffa-resan och resan till mina föräldrar (som inkl ett dygm med brorsfamilj med barn). Vet inte om det är därför eller om det beror på mitt låga blodtryck? Ska till bm den 8/1 så nya proverlär väl tas då.

Julen har mestadels tillbringats i sängen för min del. Helt utmattad och stundtals med tårar rinnandes nerför mina kinder, över maktlöshet med sjukdomen och över sorgen att inte kunna delta med familjen på övervåningen.

Jag sms:ade med en av mina närmaste vänner i dagarna och hennes ord smärtar långt in i hjärtat. Jag skrev att jag mestadels varit sängliggandes och att jag är så fruktansvärt trött på att vara sjuk. Hennes svar blev "nemän har du blivit sjuk?". Jag skrev tillbaka till henne att jag ju varit sjuk i ett helt år och att det är jäkligt tufft. Varpå hennes svar blev "åh jasså är det de som spökar". Spökar.... SPÖKAR? Det påverkar varenda sekund av mitt liv, dygnet runt, helt utan paus och det är med råge den största prövningen i mitt liv. Spökar...

Jag förstår att hon inte förstår men hon vill inte heller.. Hon frågar inget och är inte intresserad av mitt mående. Hon har varit min bästa vän (innan jag bytte stad och fann fler bästa vänner). Såna kommentarer hånar mitt helvetiska år och min kamp. Jag skulle vilja skrika ut smärtan jag har känt och jag skulle vilja att hon för ett tag fick känna på sjukdomens makt. Att hon fick känna den totala orkeslösheten, att inte ha något val, att behöva tänka igenom allt och offra även sådant som är kul, att vara vilandes till största delen och att genomgå en enorm personlighetsförändring/utveckling pga detta.

Så många gånger jag har önskat att jag istället hade blivit påkörd av en lastbil och brytit både armar och ben. Det hade andra trott att de förstod sig på och jag hade högst antagligen sluppit dumma kommentarer som dessa.


(Bilden) Såhär ser för övrigt mina kläder ofta ut pga näsblod som plötsligt börjar rinna...