Juldagen och ny vecka för oss, vecka 23 (22+0). Dagen till ära bjöd lilltjejen på skrämmselbus. Hon var seg och loj igår och jag kände henne inte alls lika ofta- och inte på samma tider som vanligt. Det fortsatte även idag och både jag och sambon buffade, pratade, hinkade kallt vatten, spelade favoritlåtarna och använde den kurrande katten som lockelser men inget svar inifrån. Till slut ringde jag till förlossningen i det landsting som vi nu befinner oss men vi fick inte komma in. De har tydligen en policy om att inte ta emot "förändrade fosterrörelser" förens efter v 24. Hon beklagade så mycket och var väldigt trevlig och förstående men fasen vilken knäpp regel. Jag har ju känt Pyret i många veckor och väldigt regelbundet... Hur som helst, ett par timmar senare har jag nu känt henne igen. Lilla fröken bus <3

Jag har haft huvudvärk i 8 dagar nu. Jag är konstant på- och över gränsen vad gäller min utmattning pga Teneriffa-resan och resan till mina föräldrar (som inkl ett dygm med brorsfamilj med barn). Vet inte om det är därför eller om det beror på mitt låga blodtryck? Ska till bm den 8/1 så nya proverlär väl tas då.

Julen har mestadels tillbringats i sängen för min del. Helt utmattad och stundtals med tårar rinnandes nerför mina kinder, över maktlöshet med sjukdomen och över sorgen att inte kunna delta med familjen på övervåningen.

Jag sms:ade med en av mina närmaste vänner i dagarna och hennes ord smärtar långt in i hjärtat. Jag skrev att jag mestadels varit sängliggandes och att jag är så fruktansvärt trött på att vara sjuk. Hennes svar blev "nemän har du blivit sjuk?". Jag skrev tillbaka till henne att jag ju varit sjuk i ett helt år och att det är jäkligt tufft. Varpå hennes svar blev "åh jasså är det de som spökar". Spökar.... SPÖKAR? Det påverkar varenda sekund av mitt liv, dygnet runt, helt utan paus och det är med råge den största prövningen i mitt liv. Spökar...

Jag förstår att hon inte förstår men hon vill inte heller.. Hon frågar inget och är inte intresserad av mitt mående. Hon har varit min bästa vän (innan jag bytte stad och fann fler bästa vänner). Såna kommentarer hånar mitt helvetiska år och min kamp. Jag skulle vilja skrika ut smärtan jag har känt och jag skulle vilja att hon för ett tag fick känna på sjukdomens makt. Att hon fick känna den totala orkeslösheten, att inte ha något val, att behöva tänka igenom allt och offra även sådant som är kul, att vara vilandes till största delen och att genomgå en enorm personlighetsförändring/utveckling pga detta.

Så många gånger jag har önskat att jag istället hade blivit påkörd av en lastbil och brytit både armar och ben. Det hade andra trott att de förstod sig på och jag hade högst antagligen sluppit dumma kommentarer som dessa.


(Bilden) Såhär ser för övrigt mina kläder ofta ut pga näsblod som plötsligt börjar rinna...

 

Maria

25 december 2013 18:30

Skickar tankar söderut och hoppas att lilltjejen lägger av att skrämmas så där. Vilken fin mage som kommit fram. Varm kram

Karin

27 december 2013 17:14

Tack :) Hoppas ni är hemma lyckligt och väl igen!
Kram

 

emilia

26 december 2013 22:21

:( alltid så att sjukdomar som inte syns är svåra att förstå för omgivningen. Att du delar med dig av din kamp ökar förståelsen. Tänker på dig. Kram

Karin

27 december 2013 17:13

Ja visst är det så. Någonstans blir jag ändå förvånad när de som känner mig inte förstår att det måste vara "allvarligt". Jag tänker att de borde veta att jag inte är sjukskriven i ett år för skojs skull.

Tack för ditt pepp!
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...