Rädslan. Rädslorna.

För min förlossning. Inte ohälsosamt mycket stress inför smärtan eller själva födandet men över min kropp. Jag är i det sämsta fysiska skick någonsin och skulle inte klara att ens gå några km, jag är otroligt svag och helt oförmögen att ta i. Mina muskler är såklart förtvinade efter 1 års sängliggande, det till och med syns på benen att det saknas muskler. Jag är rädd för att inte orka. Jag är också rädd för att "tvingas orka" och sedan bli sjuk(-are) efteråt, typ hamna i en psykos och aldrig bli mig själv igen. Tankar om vad som kan hända om jag tvingar min kropp att prestera låååångt över dens styrka och kapacitet oroar mig.

Jag vet att det är 4 månader kvar. Till och med ganska prick. Det kanske låter mycket för er men för mig är det inte realistiskt att tänka att jag kommer att vara väldigt mycket starkare då. Det har gått ett år hittills och stegen är små, om än avgörande. Jag kommer hur som helst vara i ett långt mycket sämre fysiskt skick än mitt normalläge och det skrämmer mig.

Min andra rädsla gäller tiden efteråt. Hur kommer det att bli? Kommer jag att orka? Tänk om jag inte hunnit bli frisk nog att ta hand om mitt barn på ett bra sätt. Usch.

Jag vet att dessa rädslor nu är triggade av en enorm trötthet hos mig. Jag har legat på- och över min "aktivitetsgräns" under flera veckor, utan möjlighet att ladda om och då blir tankarna oroliga (och negativa utan lösningar).

Tidigare har jag känt mig lugn faktiskt. Tänkt att jag och bebis tar saker i vår takt, att det inte finns större krav än att bebis behöver sova, äta, bli bytt på och få kärlek. Jag kommer inte stå med lägenheten skrubbad och maten framdukad, jag kommer inte läsa en kurs "när jag ändå är ledig" såsom jag tidigare resonerat. Jag kommer att ta hand om min bebis och om mig själv, sova på eftermiddagen om tillfälle erbjuds och inte stressa över babysim, babysång och andra aktiviteter som man numera "bör delta i". Jag är övertygad om att bebis mår bättre av att ligga på golvet bredvid en annan bebis än att sitta på ett rörigt café på en "mammagruppsträff". Jag tror att alla tips på vad man bör göra med sin bebis för "bebisens skull" har gått överstyr och inte alls handlar om vår bebis behov längre utan snarare är ett spår av "duktiga föräldersyndromet" (men nog om det just nu).

Jag ska i alla fall lyfta min förlossningsoro för bm den 8 jan när det är dags för v 24-träffen. Jag hoppas att hon kan något om utmattning eller kan slussa mig vidare. Jag behöver få veta vad som händer om man överanstränger en redan överansträngd kropp och om det finns alternativ. Kanske bör det stå något särskilt i mitt förlossningsbrev t.ex?

V 23 (22+2)