På nyårsafton 2012/2013 stod vi i Thailand och släppte upp en ljusballong. Vi önskade ett barn. Det året också. Jag satte allt hopp till den ljusfacklan, mitt liv hängde på att den skulle lyfta och flyga upp i skyn. Jag satte en löjligt stor tilltro till just den ljusballongen, behövde något att klamra mig fast vid, något att tro på. En tilltro som annars hade börjat sina. Vi höll om varandra, tittade på varandra utan ord när vi båda släppte våra hoppandes händer om den brinnande facklan. Det behövdes inga ord.

Ljusballongen lyfte sakta, för att sedan djupdyka ner mot vattnet, en ny kastvind fick tag i den och den svävade för en stund precis ovanför vattenytan. Jag höll andan. Just vår ljusballong tycktes vara helt oberäknelig och svävade både uppåt och neråt i hög fart, vindarna förde den på en skakig färd och vi stod förstelnade och följde den med blicken. En ny vind och den vändes upp och ner och dök mot vattnet, just när jag trodde att allt hopp var ute lyckades den vändas rätt och hoppet väcktes på nytt. Snälla snälla. Efter ett tag fick den styrka av nya ljumma vindar och steg lugnt mot skyn, en jämn färd uppåt och framåt mot den svarta stjärnklara himmelen. Vi log och tryckte varandras händer.

Jag tänker tillbaka på ögonblicket vi delade på stranden förra nyår. Inte visste jag då att den ljusballongen skulle komma att spegla mitt 2013.

Några veckor senare kraschade jag, jag levde nära vattenytan under veckor och månader och när medicintiden gjorde mig ännu sjukare försvann ibland allt hopp. Därefter, ett plus. Ett streck på en mirakelsticka och nytt hopp väcktes. Ett hopp om Dig. Medicinen kämpades ut och innebar långt mer än blod, svett och tårar. Efter det, en färd sakta uppåt. Sakta framåt. Ny kraft, nya ljumma vindar skulle lyfta mig mot en ny väg. Vägen 2014.