Det där med hemmablind alltså. Jag känner mig förstås tung nu, jag måste ta sats när jag ska upp ur sängen och jag stånkar högt. Men bortsett från de har jag liksom vant mig vid magen. Jag tycker inte att den är så stor, ganska normal tycker jag - trots att jag bara ser tårna sticka fram under den. Och fiffin.. Ja den har jag inte sett på flera veckor (om jag inte böjer mig men också det börjar bli svårt).

Hur som helst. Det mest komiska måste vara att jag tycker att jag ser ut som en tanig och spinkig räka på bilderna som togs innan- eller precis i början av graviditeten.

Mitt mentala har alltså flyttat sin uppfattning om normaltillstånd till gravidrund. Är inte det fascinerande?

Jag kan ibland få en längtande känsla efter att köpa vanliga kläder dock. Jag shoppar mycket och tycker att mode är roligt i vanliga fall och den saknaden kan komma över mig ibland. En längtan efter min vanliga kropp som har ett brett urval av kläder. Att se chick ut liksom.

Jag uppskattar förvandligen ändå. Jag tycker att jag är ganska fin såhär rund och go. Jag har en och annan gång tänkt tanken att överviktiga personer ständigt drar på sån här extra tung vikt och fy så jobbigt det måste vara att leva ett helt liv så instängd. Jag ser ett slut på det och kan därför acceptera den tillfälliga mödan med extravikten (som ju förstås innehåller ett barn också och inte bara kilon). Men att vara överviktig och stånka runt såhär och jämnt känna sig tung och klumpig, nej fy vad jobbigt.

Något annat som har kommit över mig den senaste tiden är "hur blir det sen-tankar". En liten oro för det mest uppenbara; att det inte längre bara är vi. Jag och min sambo. Att någon annan blir viktigare. En rädsla för att tappa bort oss i det. Tankar på det definitiva i att få barn; det är inget man ångrar och lämnar tillbaka utan ett livslångt åtagande. Är vi redo för det? Kommer vi vara bra föräldrar?

Man kan tro att sådant hunnit att landa under de 2 år vi fick vänta men det vore förstås en omöjlighet att tänka förberedande tankar när vi inte ens visste om det någonsin skulle bli aktuellt för oss.

Min sambo tänker inte alls som jag. Han tror bara att allt blir bra. Vi får väl se vem som får den största chocken ;)


Vad konstiga proportioner första bilden fick, ser ut som att axlarna är 2 meter bredare än höfterna - så som dem har växt tvivlar jag. Måste kolla...

V 28 (27+5)