I eftermiddags rann tårarna. De hopp och den lust som hade drivit mig hit var borta. Jag orkade inte bry mig om att jag borde gå ut och promenera utan la mig på soffan. Känslan av att inte orka bry mig skrämde mig. Tog mig tillbaka till depressiva perioder. Fick mig att reflektera. Var jag på väg dit eller bara trött, på riktigt trött och i behov av vila? Jag kände tomhet, frustration och besvikelse. Kände hur skört det är, hur snabbt någon annan kan vända min medgång till motgång. Orkade inte tänka eller känna. Orkade inte agera mer, för jag visste inte hur eller till vem. Ville skita i allt. Omgivningen arga och upprörda över processen. Vill agera, protestera och klaga. Jag orkade ingetdera och viljelösheten skrämde mig den också. Gav jag upp nu? Skulle jag snubbla nu när mållinjen var inom synhåll?

Timmar senare är jag stark igen. Tänker att jag har ett val. Att acceptera det som inte blev som jag hade hoppats eller spilla mer energi på att strida och på så sätt förlora än mer tid.

Reflekterar och vänder ilskan till ny motivation. Till ny kraft. En beslutsamhet om att vinna. Striden är trots allt min egen. Vinsten för min egen skull.

Om gröten i hjärnan tidigare idag vittnade om att jag fortfarande är sjuk, så vittnar min förmåga att komma igen om det friska.

Känner mig stolt över att jag klamrade mig upp. Känner igen mig själv igen. Jag finns där inne. Och jag är förbaskat stark!



(Tack för fina värmande kommentarer, er omtanke stärker)

 

Anne

4 februari 2014 05:50

Och just det att du släppte taget och tillät dig att skita i allt en stund tror jag gjorde att du kunde resa dig igen! Du är bra! På väg framåt. Precis, lägg inte energi på sånt som du ändå inte kan påverka! Stor kram till dig!

http://www.anneutane.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...